Europas anti-israeliska aktivism ger antisemitism

Under söndagen genomfördes två vidriga antisemitiska dåd. Flera personer sköts ihjäl utanför judiska muséet i Bryssel. På samma dag attackerades två judar utanför en synagoga i Paris.

Israeliska politikern Nathan Sharansky skriver på facebook om attentaten:

I am deeply distressed by yesterday’s horrifying attacks against Jewish targets in Brussels and Paris. We at The Jewish Agency for Israel are investing considerable sums in helping Jewish communities across Europe—including in Belgium and France—provide for their physical security, however nothing will help so long as Europe’s political and intellectual leadership refrains from declaring all-out war against the demonization of the Jewish state. 

While Jews as individuals are no longer demonized in Europe as they were in previous centuries, the demonization of Israel—the collective Jew—continues to rise to new heights, creating a toxic atmosphere in which Jews live in fear and those who target them flourish. 

When Israel is singled out for condemnation and scorn, even as crimes against humanity and genuine humanitarian catastrophes rage throughout the Middle East and around the world, the message to those seeking a pretext to harm Jews is clear. Until Europe declares war on the demonization of Israel, no security measure will help.

NGO Monitor har skrivit om hur bland annat Sverige göder det politiska krig som pågår mot Israel genom att stötta antisionistiska föreningar i Israel och de palestinska områdena.

De antisemitiska dåden sker inte i ett vakuum. Så länge etablissemanget demoniserar Israel kommer de antisemitiska dåden att fortsätta öka.

Vänstervind eller ideologivind?

Vänstern går framåt med stormsteg i EU-valet, och alliansen hukar i vassen. I förhoppning om att blidka vänstern verkar man hoppas på att utslätning av alla politiska åsikter är ett framgångsrecept. Samma verkar socialdemokraterna tycka.

Länge såg det ut som att den svenska partipolitiska utvecklingen stannade av efter 2006. Socialdemokraterna har aldrig kommit längre än Göran Persson. Och blir det någon “utveckling” så är det full fart bakåt mot Palme.

Även Alliansen verkar vara nöjda med politiken anno 2006. Sedan dess har inga nya borgerliga tankar kommit. Istället har moderaterna ägnat sig åt att med kraft tukta de som sticker ut. Detta har drivit kristdemokraterna och centern mot fyraprocentsspärren.

Denna utveckling toppades när Jan Björklund och Anders Borg började hetsa mot riskkapitalister i skolan. Konstigt nog verkar inte Jonas Sjöstedt ha tystnat efter detta erkännande.

Idédebatten var tidigare spirande och många kände stolthet över att kalla sig liberala. Men i takt med att partierna har börjat huka är det som att en skam har börjat sprida sig bland borgerliga. Det är fult att inte vara vänster.

Nu pratas det om att det pågår en vänstervind. Detta tar många som en intäkt för att vänsterpolitik är det enda framgångsreceptet. Det är inte så konstigt när ledande borgerliga politiker, media och hela vänstern sjunger med i vänsterkören.

Tänk om det istället är så att självsäkerhet och ideologisk tydlighet är attraktivt?

Alla politiker pratar om “jobben”, men ingen talar högt om vad som är förutsättningen för jobb. Företagen skapar jobb, och företag skapas av entreprenörer som tar av sina egna pengar och tar enorma risker.

Grunden till företagande är äganderätt. För att det ska löna sig att skapa företag måste entreprenörerna tillåtas att göra vinst. Det är dessutom moraliskt rätt, eftersom entreprenörerna skapar värden som inte fanns tidigare.

Mattias Svensson på Magasinet Neo bloggar om den maratonlöpning det är att skapa ett liberalt samhälle: Saker som ändå gör mig glad.

Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går. 

Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015) […]

Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.

Jag har klippt i mitten efter Deidre McCloskey, som Neo skriver om här.

Svensson beskriver i sitt inlägg precis det jag känner – det är dags för borgerligheten att vara stolt igen och börja vara ideologiska. Gör som Svensson säger och börja idag med att se denna film med McCloskey: Why Does 1% of History Have 99% of the Wealth?

Dags för Alliansen att stå upp för sina värderingar. Jag håller helt med Anna Dahlberg som säger att valtaktiken gått över styr. Vänstern kommer inte lugna ned sig bara för att högern lägger sig platt.

Dags att vi gaskar upp oss. För vi har rätt.

Utanförskapets karta uppdaterad: Ökande utanförskap

Tankesmedjan Den nya välfärden har lanserat en uppdatering av “utanförskapets karta”:

Mellan 2004 och 2008 publicerade Folkpartiet fyra rapporter med titeln ”Utanförskapets karta”. Syftet var att undersöka utanförskapets utveckling genom att räkna antalet svenska bostadsområden med låg förvärvsfrekvens och svaga skolresultat. Det visade sig att antalet sådana områden vuxit kraftigt från tre stycken år 1990 till 156 stycken år 2006. Folkpartiet kritiserade den socialdemokratiska regeringen för misslyckandet och garanterade att vända trenden om det kom till makten 2006.

Den Nya Välfärden har i rapporten ”Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie” följt upp hur det har gått med utanförskapet. Rapporten är skriven av fil dr Tino Sanandaji, som använt exakt samma metodik som Folkpartiet.

Hur har det då gått?

Mellan 2006 och 2012 växte antalet utanförskapsområden från 156 till 186. Antalet invånare i dessa områden ökade under samma period från 488 000 till 566 000 personer. […] 

– Folkpartiet förtjänar en eloge för sina noggranna studier, säger Patrik Engellau, ordförande i Stiftelsen Den Nya Välfärden. Men partiet var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. […] Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Folkpartiet får nu “äta upp” sitt beslut att vara kritiska i opposition.

Men skulden är inte bara Folkpartiets. Idag finns ett brett konsensus kring den svenska migrationspolitiken. Det pågår också en strid om verklighetsbilden, något som Tino skriver om i ett blogginlägg. Även liberala debattörer argumenterar för att den svenska invandringen är en nettovinst för samhället.

För de flesta är det dock uppenbart att många av de migranter som kommer till Sverige hamnar i ett permanent utanförskap.

Den nya välfärden och Tino Sanandaji genomför här ett mycket viktigt arbete.

Läs Tino Sanandajis blogginlägg om rapporten.

Snedvriden resurfördelning bakom Boko Haram?

Idag i P1s Studio Ett diskuterades situationen i Nigeria, och analytikern Gabriella Ingerstad från FOI var inbjuden för att analysera.

Programledaren: Hur ska man förklara det här ökade våldet som vi nu ser? 

Ingerstad: […] Det är viktigt att förstå konflikten i sin kontext. Det handlar i stor utsträckning om snedvriden resursfördelning. […] De norra delarna har länge varit socio-ekonomiskt eftersatta […] Det här ligger till grunden för den här konflikten. 

Det är det här som Boko Haram kan växa och frodas utifrån, att det finns dom här orättvisorna. Är det så dom rekryterar? 

Ja, alltså jag tror att det är två saker. Dels bristen på utveckling men dessutom finns det politiska kopplingar som är viktiga. Det finns politiker som har kopplingar till Boko Haram som använder sig av våld för att nå politiska mål. Politik i Nigeria är underställt affärsintressen. 

Men vad man hör om Boko Haram är att dom vill införa sharialagar, men talar dom också om omfördelning av resurser? 

Som jag har förstått det är det inte det som är deras uttalade fokus. Alltså, man får ju inte förminska den ideologi som ligger till grund för den här rörelsen (sic), men man måste förstå att det sker i en kontext som är mycket större än nordöstra Nigeria och som är mycket större än den här ideologin. 

Men nu talas det ju om att omvärlden måste ingripa, men utifrån men nu när du talar om grundorsaken till konflikten som snedvriden resursfördelning, vad kan då omvärlden göra? 

I helgen träffades Hollande och regionala aktörer för att skapa en plattform, och då främst militärt. Och det här kan ju få negativa konsekvenser för att det tar bort fokus från regeringens ansvar att se till att de här delarna av landet får ta del av de här resurserna. 

Det har ju talats om en militär interventionDen nigerianska regeringen har försökt med militär intervention sedan 2009 och det är ju i samband med det som den här rörelsen har radikaliserats. […] Jag ser det som problematiskt och snarare en risk.

Så det som gäller för att stoppa Boko Haram är alltså en massiv omfördelning av resurser, och absolut ingen militär insats. Känns tongångarna igen?

Ayaan Hirsi Ali har skrivit om ämnet: Boko Haram and the Kidnapped Schoolgirls

So, imagine an angry young man in any Muslim community anywhere in the world. Imagine him trying to establish an association of men dedicated to the practice of the Sunnah (the tradition of guidance from the Prophet Muhammad ). Much of the young man’s preaching will address the place of women. He will recommend that girls and women be kept indoors and covered from head to toe if they are to venture outside. He will also condemn the permissiveness of Western society. 

What kind of response will he meet? In the U.S. and in Europe, some moderate Muslims might quietly draw him to the attention of authorities. Women might voice concerns about the attacks on their freedoms. But in other parts of the world, where law and order are lacking, such young men and their extremist messages thrive. 

Where governments are weak, corrupt or nonexistent, the message of Boko Haram and its counterparts is especially compelling. Not implausibly, they can blame poverty on official corruption and offer as an antidote the pure principles of the Prophet. And in these countries, women are more vulnerable and their options are fewer. 

But why does our imaginary young zealot turn to violence? At first, he can count on some admiration for his fundamentalist message within the community where he starts out. He might encounter opposition from established Muslim leaders who feel threatened by him. But he perseveres because perseverance in the Sunnah is one of the most important keys to heaven. As he plods on from door to door, he gradually acquires a following. There comes a point when his following is as large as that of the Muslim community’s established leaders. That’s when the showdown happens—and the argument for “holy war” suddenly makes sense to him.

Tarek Fateh skriver i Toronto Sun angående kidnappningen: Muslims must be honest about Qu’ran  

Columns by my co-religionists have appeared in newspapers ranging from the Toronto Star to The Independent in London and on CNN.com, where they avoid any reference to Sharia laws that permit Muslims to take non-Muslim female prisoners of war as sex slaves.
The fact is Muslim armies throughout history have been permitted under Islamic law to make sex slaves of non-Muslim prisoners. 

Helt fel har inte Ingerstad när hon pekar på fattigdom. Men bara för att man är fattig spränger man inte oskyldiga i luften och kidnappar skolflickor. Det grundar sig i religiös extremism, och det enda sättet att stoppa den på lång sikt är att argumentera för varför extremism är fel och mänskliga rättigheter är rätt. På kort sikt bör även en militär aktion kunna hjälpa.

Det kan förstås också vara så att Boko Haram upphör som i ett trollslag om Nigeria inför en massiv omfördelning av resurser. Men tillåt mig tvivla.

Det pratas inte mycket om extremismens verkliga grund idag. Kanske inte så konstigt, eftersom man kan bli dömd för hets mot folkgrupp om man gör det. Läs Magasinet Neos skrämmande reportage.

Läs Bengt Nilssons inlägg om Boko Haram.

Briljant om socialismens kärna

Våldsvänstern är på frammarsch, både på gatorna och i offentlighetens finrum. Om detta skriver Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet: Hotbrev från vänstern

Den törst efter blod som vänsterförespråkarna känner sipprar ut som en dold hemlighet då och då. Men det som sägs, görs och skrivs inför offentlighetens öga, är sannolikt bara toppen på ett isberg. 

Där liberalismen hyllar och älskar människan för hennes kraft och potential, drivs vänstern i stället av klassmotsättningar och förakt. Socialismen må ha eldens färg, men bär isens egenskaper. Kyla, hat, förakt för andra människor. Om de inte gör som du säger: Bränn, hugg, slå. […] 

De svartklädda är värst, med sina knytnävar och tändstickor. Men vi har anledning att fasa för även dem med mildare röster, i klädda käck vindjacka med partilogga. 

Vänsterfolk anser sig nästan alltid ha full rätt att bestämma över oss andra, att ta vår frihet från oss och säga hur mycket vi ska få behålla av vår inkomst. De använder demokratiska metoder men har fortfarande svag respekt för individen. Det skrämmer på sätt och vis mer än några galningars aktioner.

Oerhört träffsäkert av Dahlman som sätter fingret på varför vänstern hatar så mycket. Och jag håller helt med om att de välklädda och vältaliga är de som skrämmer mest.

Vänsterpartiet har precis som Sd sitt ursprung i antidemokratisk extremism. Och precis som hos Sd är fernissan tunn.

Se Dahlmans blogg där hon länkar till källor från sin text.

Min röst går till Erik Scheller (fp)

Nu är det snart EU-val och det är dags att rösta. Min röst kommer gå till Erik Scheller (fp).

Jag tycker Folkpartiets linje är bra – tydligt EU-positiv. Erik Scheller är också tydlig när han säger nej till EU-skatt.

En annan viktig fråga för Erik Scheller är EU-utvidgning. Han har skrivit en utmärkt artikel där han ser Israel som ett lämpligt kandidatland i framtiden.

Personligen för mig har Eriks interna fp-kampanj varit viktig och förtroendeskapande. Jag vet att han är en lyhörd person vilket är viktigt för mig.

Rösta på en liberal israelvän – rösta på Erik Scheller!

Slentrianvänster skadar Sonic

Jag är en trogen läsare av musiktidningen Sonic sedan många år. Jag har tidigare skrivit om deras politiska skrivande som utgår från vänster.

Efter uppdrag granskning retweetade sonic denna tweet från Po Tidholm:

När jag påtalade att våldsvänstern uppenbarligen är ett hot mot människors liv fick jag detta till svar:

Efter fortsatt dialog ville Sonic att jag skulle förstå att deras tweet inte betydde det den egentligen sa, utan handlade om att våldsvänstern inte är ett systematiskt hot som extremhögern är.

Roland PM skrev bra om denna föreställning och att den är felaktig i sin text “Den heliga vreden från vänster”.

Detta kommenterade Sonic genom att retweeta följande kommentar:

Själva tanken med mitt namn pophöger är att skriva om politik med en punkig attityd. Min förhoppning är att mitt politiska skrivande och tyckande ska kunna vara lika initierat som mina musikaliska förebilder är inom musiken.

Ofta är det nämligen så att de som är bra på musik är ganska dåliga på politik. Så är det helt uppenbart i detta fall.

Men framför allt – varför gå in så hårt i en svår och infekterad fråga? Sonic svarade till mig att de “ville sätta saker i perspektiv”.

Det gjorde de verkligen. Genom sitt twitterflöde släpper de fram arroganta vänsteråsikter – helt utan betänkligheter kring att deras läsare kanske tar illa upp.

Tidigare ställde jag frågan till Sonic om de får något bidragsstöd, men jag fick inget svar. Kanske är det svar på frågan? Om man har sitt på det torra behöver man inte bry sig så noga om man förolämpar sina kunder.

En analys av en vinkling

Bloggen Svart på Vitt har uppmärksammat ett SVT-inslag om den havererade fredsprocessen mellan Israel och Palestina: En bild som inte går att tvätta bort?

Lördagen den 26/4 påannonseras ett inslag om de havererade fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna i Rapports 19.30 sändning. 

Inslaget börjar med bilder från ett begravningståg där en 19-årig palestinsk pojke bärs fram av en grupp sörjande män. Kameran förflyttas till mamman som berättar att hennes son aldrig gjort något ont i hela sitt liv. Nytt klipp tillbaka till tåget som visar män som med sina bara händer gräver den grav han skall sänkas ned i. […]

Inklippta bilder visar sedan tungt beväpnade Israeler samtidigt som man hör SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Ei citera en enligt honom färsk Amnestyrapport om barn som dödas, skjutits i ryggen, hur det skett en ökning av antalet skjutningar och hur detta försvårat fredsförhandlingarna. […] 

Men stämmer verkligen den bilden? Amnestyrapporten som presenterades som färsk släpptes för över två månader sedan. Inslaget visar sig ha spelats in en månad innan fredsförhandlingarna havererade. SVT använder sig alltså av Amnestyrapporten för att skylla de havererade fredsförhandlingarna på Israel trots att dessa inte är direkt sammankopplade.

Amnestyrapporten heter Trigger-Happy: Israel’s excessive use of force in the West Bank. Bara genom rubriken borde man dock kunna få en känsla för att något är fel.

NGO Monitor har skrivit om rapporten: Amnesty International’s Report Reflects Lack of Expertise and Methodology.

Efter att ha följt journalistiken noga under ganska många år förstår jag nu hur Samir Abu Eid tänker. Det anses som positivt att skildra från den upplevt svagares perspektiv. Dessutom gäller det att få till en bra story med gripande känslor.

Att kritiskt granska en rapport från Amnesty är knappast något som en journalist från Sverige förväntas göra. Och Amnesty går mycket långt i sin rapport. Att skarva lite kan väl då inte vara så farligt?

Men det som Samir Abu Eid har gjort blir inte journalistik. Det blir en nidbild av verkligheten – som alltid när man försöker applicera ett fördummande stark-svagfilter på en komplex konflikt.

Tunt med text om Tullberg

Marika Formgren har upmärksammat att Jan Tullberg har släppt en ny bok vid namn Låsningen. Boken handlar om svensk invandringspolitik och bristen på debatt däromkring.

Formgren skrev en krönika om boken och skickade ut till svenska nyhetsbyrån, men hon möttes av sval respons – nästan ingen av de 30 tidningarna som fått texten publicerade den. Om detta har hon bloggat: Jan Tullberg finns inte

Det paradoxala är att icke-publiceringarna av krönikan bekräftar det den handlar om: Att migrationsdebatten i Sverige i dag har delats upp i två helt olika debatter ‒ en offentlig debatt i etablerade medier som bara handlar om det “tillåtna”, och en alternativdebatt på nätet där frågorna som ligger utanför åsiktskorridoren dryftas. […] 

En tidsavgränsad googlesökning på “jan tullberg” visar att hans bok diskuteras och hyllas inte bara på Flashback utan på Avpixlat, Fria tider och liknande sajter. För den svenska åsiktskorridorens gatekeepers räcker detta som argument för att man inte ska låtsas som att boken “Låsningen” existerar. Märk väl: man ska inte ens skriva negativt om boken, utan man ska tiga ihjäl den.

Precis som etablerad media gjorde med Arnstbergs och Sandelins “Invandring och mörkläggning”. Denna “vägra ta debatten”-strategi förklarar sannolikt också varför tidningarna som valt bort min krönika inte skriver en egen text om boken. För jag kan förstå att min krönika upplevs som alltför positiv till Tullbergs bok.

Det som gör mig uppriktigt bekymrad över det offentliga samtalets och demokratins tillstånd är tystnaden från alla debattörer som säger sig stå för “en generös invandringspolitik”, “allas lika värde” och en “demokratisk värdegrund”. Här har ni nu en (på nätet) omdiskuterad bok, av en (tidigare) rumsren debattör, som riktar hård kritik mot den svenska migrationspolitiken. Bemöt den då, ta fram era bästa sakargument!

Men Formgren hade fel – Lysekils-posten har faktiskt publicerat krönikan. Läs hennes inlägg om detta och även hennes krönika här.

Jag är en vän av migration, men jag är en ovän till svenskt debattklimat. Det är besvärande att Sverige genomför en internationellt sätt avvikande politik utan någon större debatt.

Tullbergs bok verkar intressant – låt oss hoppas att den skapar debatt även i etablerade medier.