Vänstern går framåt med stormsteg i EU-valet, och alliansen hukar i vassen. I förhoppning om att blidka vänstern verkar man hoppas på att utslätning av alla politiska åsikter är ett framgångsrecept. Samma verkar socialdemokraterna tycka.
Länge såg det ut som att den svenska partipolitiska utvecklingen stannade av efter 2006. Socialdemokraterna har aldrig kommit längre än Göran Persson. Och blir det någon “utveckling” så är det full fart bakåt mot Palme.
Även Alliansen verkar vara nöjda med politiken anno 2006. Sedan dess har inga nya borgerliga tankar kommit. Istället har moderaterna ägnat sig åt att med kraft tukta de som sticker ut. Detta har drivit kristdemokraterna och centern mot fyraprocentsspärren.
Denna utveckling toppades när Jan Björklund och Anders Borg började hetsa mot riskkapitalister i skolan. Konstigt nog verkar inte Jonas Sjöstedt ha tystnat efter detta erkännande.
Idédebatten var tidigare spirande och många kände stolthet över att kalla sig liberala. Men i takt med att partierna har börjat huka är det som att en skam har börjat sprida sig bland borgerliga. Det är fult att inte vara vänster.
Nu pratas det om att det pågår en vänstervind. Detta tar många som en intäkt för att vänsterpolitik är det enda framgångsreceptet. Det är inte så konstigt när ledande borgerliga politiker, media och hela vänstern sjunger med i vänsterkören.
Tänk om det istället är så att självsäkerhet och ideologisk tydlighet är attraktivt?
Alla politiker pratar om “jobben”, men ingen talar högt om vad som är förutsättningen för jobb. Företagen skapar jobb, och företag skapas av entreprenörer som tar av sina egna pengar och tar enorma risker.
Grunden till företagande är äganderätt. För att det ska löna sig att skapa företag måste entreprenörerna tillåtas att göra vinst. Det är dessutom moraliskt rätt, eftersom entreprenörerna skapar värden som inte fanns tidigare.
Mattias Svensson på Magasinet Neo bloggar om den maratonlöpning det är att skapa ett liberalt samhälle: Saker som ändå gör mig glad.
Två saker gör mig ändå glad. Det första är att jag lever i ett land och i en tid där liberala institutioner skyddar en i nederlagets stund. Att förlora val hotar inte våra grundläggande friheter eller möjligheten att leva ett gott liv. Socialister, kommunister nationalister, konservativa och kristna har alla demokratiserats. Majoriteter kommer och går.
Det andra är att liberalismen sedan några år står riktigt intellektuellt stark. Nya tänkare och fantastiska böcker kommer i en strid ström. Deirdre McCloskeys genomgång av de borgerliga dygdernas historia (tredje bandet kommer 2015) […]
Klicka hem böckerna, läs, bilda er, träna för att vinna den långa distansen för den här liberala renässansen vill jag se på riktigt. Och kom ihåg att det vi kämpar för är just det goda blomstrande livet, för alla; Dygder, inte disciplin. Kreativt skapande, inte ordning. Frihet, inte arbetslinjen. Ett glas egenimporterat vin och en klok bok, inte valslogans. Älska varje steg på vägen, även uppförsbackarna.
Jag har klippt i mitten efter Deidre McCloskey, som Neo skriver om här.
Svensson beskriver i sitt inlägg precis det jag känner – det är dags för borgerligheten att vara stolt igen och börja vara ideologiska. Gör som Svensson säger och börja idag med att se denna film med McCloskey: Why Does 1% of History Have 99% of the Wealth?
Dags för Alliansen att stå upp för sina värderingar. Jag håller helt med Anna Dahlberg som säger att valtaktiken gått över styr. Vänstern kommer inte lugna ned sig bara för att högern lägger sig platt.
Dags att vi gaskar upp oss. För vi har rätt.
