Ariel Sharon har dött, vilket har föranlett en hel del skriverier om honom och hans liv. Som vanligt antyds saker som inte har hänt, och ibland är det grova faktafel.
Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet: Krigshetsaren som blev en fredsduva
Länge var han krigaren som utan betänkligheter lät massakrera palestinierna. Det mest kända exemplet var Israels invasion av Libanon 1982 och blodbadet i de palestinska lägren Sabra och Shattila. Sharon var försvarsminister och ansvarig för grymheterna.
Massakern i Sabra och Shatila utfördes av kristna falangister från Libanon. IDF släppte in dem i lägret med instruktioner att inte skada civila. IDF och Sharon hade ett indirekt ansvar för det som hände – dödandet utfördes inte av IDF. Allt detta går att läsa på Wikipedia.
Hansson passar även på att föra vidare en annan myt om Sharon:
När han år 2000 på allvar återvände till toppolitiken var det som brukligt när det gäller Sharon med en elefants smidighet i porslinsbutiken. Sharons första drag var att promenera uppför Tempelberget i Jerusalem där både judar och muslimer har sina heligaste platser. Det var en ren provokation i ett mycket känsligt läge när ett fredsavtal mellan palestinierna och Israel låg inom räckhåll. Resultatet blev den andra palestinska intifadan, upproret.
Även har kan wikipedia ge värdefull information. Sidan om orsakerna till den andra intifadan hänvisar till Mitchellrapporten, en internationell kommitté som efterforskade orsakerna till den andra intifadan. Så här säger den om Sharons besök på tempelberget:
The Sharon visit did not cause the “Al-Aqsa Intifada.” But it was poorly timed and the provocative effect should have been foreseen; indeed it was foreseen by those who urged that the visit be prohibited.
Mer detaljer om misuppfattningar kring Sharon finns hos CAMERA: With Ariel Sharon’s Death, Expect the Usual Falsehoods
Utöver vanligt slarv hos journalistern finns även lite mer extrema händelser. Talespersonen för Vivalla-moskén i Örebro, Aisar Al Shawabkeh, påstod i går natt på facebook att Sharon tillagat blodpudding på palestinska barns blod. En klassisk antisemitisk myt som uppmärksammas i Nerikes Allehanda.
Jag anser att det mest anmärkningsvärda Ariel Sharon gjorde var när han utrymde Gazaremsan och avslutade den israeliska ockupationen där. I efterhand kan detta inte ses som annat än ett misstag. Denna ensidiga israeliska eftergift gav mycket litet tillbaka till Israel. Istället för fred fick de terrorister och raketregn – och fortsatta internationella fördömanden.
En utförlig dödsruna finns på The Tower av Benjamin Kerstein: The Last Lion of Judea. En svensk motsvarighet finns hos Rasmus Jonlund: Sharon – Skurk och hjälte.