Jag bläddrade i senaste Liberal debatt när jag stötte på en artikel av Jenny Sonesson om sexköpslagen: Människokroppen är ingen handelsvara. Artikeln är ett svar på filosifstudenten Sam Kuritzén: Hycklande liberaler.
Sonesson skriver:
Som liberal anser jag att lagstiftare ska hålla sig borta från sovrum, swingersmöten och bastuklubbar. Medborgarnas sexualitet bör staten lämna ifred. […] Men till skillnad mot Sam Kuritzén anser jag att människokroppen inte ska betraktas som en handelsvara bland andra.
Sonesson menar att “Människokroppen inte är en handelsvara”, vilket de flesta nog håller med om. Ingen har heller påstått motsatsen, men Sonesson försöker klistra trafficking på Kuritzén. Ett rent halmgubbe-argument.
Det fick mig att minnas gamla tider. Precis när jag började blogga var sexköpslagen en av de frågor jag engagerade mig i. Då fanns nästan ingen fri debatt och Sonessons argumentation var den dominerande. Det var en närmast auktoritär diskurs, vissa saker fick man inte säga helt enkelt.
Då passade floskler som Sonessons bra för att skrämmas. Jag trodde i min enfald att vi lagt sådant bakom oss, men det har vi såklart inte.
Sonesson klämmer också i med en klassiker:
“Vi måste slå hål på myten om den lyckliga horan.”
Den lyckliga horan är lika relevant som påståendet om den lyckliga städerskan. Många far illa och utnyttjas i städbranschen. Lösningen är inte förbud av städtjänster.
Sonesson försöker värja sig från moralism, vilket är fruktlöst. Sexköpslagen är en moralistisk lag som olagligförklarar människors sexuella uttryckssätt, på samma sätt som tidigare gjorts med homosexualitet.
Sonesson visar sig helt oförmögen att argumentera på en principiell nivå. Det enda som saknas är “din dotter”-argumentet och antydningar om att Kuritzén själv skulle vilja köpa sex.
Sonesson förespråkar en extrem linje som känns oerhört omodern idag. Samhällsdebatten har förändrats, men det dröjer innan det ramlar ned i partivärlden och lagstiftningen kan ändras.
En dag kommer även Sverige att anta en förnuftsbaserad linje, där man överger fruktlösa försök att utrota oönskade betéenden och istället inriktar sig på att hjälpa de som behöver hjälp. Extremismen kommer få ge vika för skademinimeringens princip, tids nog.