Kungliga krigsvetenskapsakademien har precis släppt boken För Sveriges säkerhet. Den är en brutal ögonöppnare när det gäller svensk säkerhet: från säkerhetspolitik, social oro och teknik till krigsberedskap. Experterna bakom boken rekommenderar bland annat ett forskningsprojekt om den säkerhetspolitiska utvecklingen, att Sverige tar risken med social oro och utanförskap på stort allvar, en satsning på spetskompetens inom teknik, cyberteknologi, vaccin, elsystem och att man utreder förutsättningarna för ett nationellt samhällsförsvar.
Tänk bara vad som händer om elen försvinner en vintervecka, en riktigt svår epidemi bryter ut eller en extremiströrelse får fotfäste efter en lång tid av massarbetslöshet.
Säkerhet handlar inte bara om Försvarsmaktens storlek och förmåga, eller om Jas-plan, utan om hur samhället ska kunna möta hot och kriser. Försvarsmakten är viktig, men den är bara en del i det som borde vara vårt samhällsförsvar och som slutligen rör dig och dina närmaste.
Boken avslutas med orden: Det finns ett behov av nationell samling inom säkerhets- och försvarsområdet.
Hildebrand slår ett slag för civilförsvaret som en ett sätt att utveckla civilförsvaret. Cornucopia? spinner vidare på detta ämne: “Cykelhjälmarna och handspritens förlovade land”:
Många svenskar lever fortfarande i tron att det finns något samhälleligt skydd mot omfattande civila kriser, men under den strategiska blackouten har detta avskaffats i princip helt och hållet. Civilförsvaret är numera en klubb,Civilförsvarsförbundet. Det ekonomiska försvaret är helt nedlagt och några råvaru-, livsmedels- eller utrustningsreserver existerar inte. Det psykologiska försvaret lever bara vidare i MSB:s regi, i form av ett antal PDF:er som produceras varje år, plus några websajter och Twitter-flöden.
Någon krisledningsfunktion existerar inte heller, utan vid en kris ska kanske 50-70 olika myndigheter och organisationer leka enmans (enorganisations) världskrig utan samordning. Det finns ingen samordnande krisledningsfunktion i Sverige, om ni nu trodde det. Alla ska köra sitt eget race.
Medan en militär kris är osannolik i närtid, så kan vi vara 100% övertygade om att vi kommer uppleva omfattande civila kriser de kommande åren och decennierna. Både militär och civil krishantering och tillhörande organisationer tar lång tid att bygga upp, även om militär organisation antagligen tar längre tid. Sist tog det 30 år att återupprusta. Det är ett skäl i sig att inte lägga ner försvaret. Att lägga ner kräver en underskrift, att bygga upp tar decennier.
Cornucopia utvecklar sina tankegångar om vad som skulle kunna hända och det är ingen rolig läsning.
Den svenska försvarspolitiken är grovt vanskött – vi har inget fungerande försvar. Och nu verkar även det civila försvaret vara nedrustat.
Nu verkar en viss tillnyktring vara på gång kring försvarspolitiken. Kanske kan även denna tillnyktring gälla det civila försvaret? Då kanske något av nedrustningen kan stoppas.