Dirawi: Stjärnglans tvättar bort antisemitism

Frida Boisen skriver idag i Expressen en årskrönika: Gina Dirawi är framtiden. Det är en översvallande hyllning “För mig är Gina Dirawi inte bara en frihetskämpe utan också den nya svenska drömmen.”, skriver Boisen.

Boisen berör också de kontroversiella bitarna av Gina Dirawis personlighet:

“Lika stor som Gina är, lika kontroversiell är hon då och då. Som senast för ungefär en månad sedan då hon bloggade om boken “Är världen upp och ner”, skriven av antisemiten Lasse Wilhelmson. Hon tog senare bort inlägget, och hänvisade till att hon inte hade koll på författaren och att hon bara hade läst tio sidor ur boken. 

Jag tror henne. Det gör SVT:s vd Eva Hamilton också, säger hon. Men hon sa ändå i en SvD-intervju att hon blev “stenarg” på Gina. Och att SVT ska “bygga en liten skyddsmur” runt Gina. Hmm. Intressant. Låter som någon slags hjälpsam munkavle. Lycka till, tänker jag, och undrar om skyddsmuren i själva verket är någon slags barriär mot att låta Gina få ett större ansvar i SVT.”

Trots att Gina Dirawi endast pliktskyldigt bett om ursäkt får hon stora famnen. Och mer än så, det är enligt Boisen närmast anmärkningsvärt att Eva Hamilton anser att skandalen på något sätt kan påverka hennes karriär.

Nu tror jag inte det var så Hamilton menade, snarare att SVT ska fortsätta ha överseende med hennes grodor och skydda henne från kritik.

Jag tror att Gina Dirawi går en lysande framtid till mötes. För mediemänniskor som Frida Boisen är hon oemotståndlig.

Men parallellt med Gina Dirawis uppgång finns ett mörkare fenomen – antisemitismen, särskilt i kontexten israel-palestina. Toleransen för denna antisemitism ökar lika lavinartat som Gina Dirawis popularitet. Givet Gina Dirawis bakgrund hänger de ihop.

Den som ser mellan fingrarna med Gina Dirawis antisemitiska blunders låter antisemitismen bli mer och mer rumsren. Om inget görs är antisemitismen en del av framtiden, lika framträdande som Gina Dirawi.

Se mitt gamla inlägg: Dirawi och public service: Icke-hatet måste vara övertydligt

Islamiska förbundet inbjuder muslimska brödraskapet till Sverige

Islamiska förbundet anordnar just nu konferens om realitetsbaserad islamrätt. Just idag är det flera uppseendeväckande talare.

Talare under denna dag är Abdel Rahman al-Barr. (Han presenteras på hemsidan som Dr Abdallah Ali Abdallah al Khayl basfar). al-Barr är högt uppsatt inom muslimska brödraskapet och medlem av deras “guidance Bureau”. Han är också aktiv inom salafistpartiet Freedom and Justice Party.

En annan talare från muslimska brödraskapet är Dr Mohamed Izzat. Izzat har enligt konferensens hemsida varit generalsekreterare för muslimska brödraskapet.

Detta är som synes inga duvunguar – det är tunga spelare inom muslimska brödraskapet. De inbjuds att tala om “realitetsbaserad islamrätt”, och vi kan idag se vad detta innebär i praktiken i Egypten. Islamism och sharia är dessa herrars agenda.

Andra talare för denna dag är Dr Abdallah Ali Abdallah Al Khayl basfar från Saudiarabien. Han är enligt hemsidan “medlem i Kung Abdulaziz universitets Humanistiska fakulteteten”. Han har uttalat sig på arabisk TV om att ge pengar till jihad i de palestinska områdena.

Islamiska förbundet har tidigare fått kritik om kopplingarna till muslimska brödraskapet. Men det är inget som verkar ha påverkat dem. Nu har de fått riktigt tunga spelare inom organisationen att komma till Sverige och prata om islamrätt.

Abdirizak Waberi sitter i riksdagen för moderaterna. Han är också engagerad i för Islamiska förbundet som rådsordförande.

Nuvarande ordförande för Islamiska förbundet, Omar Mustafa, är invald i styrelsen för Socialdemokraterna i Stockholms stad. Gudmundson har tidigare bloggat om honom.

Deras organisation bjuder just nu in muslimska brödraskapets representanter till Sverige. Är detta OK för moderaterna och socialdemokraterna?

Frågan är större än så. När tunga spelare inom muslimska brödraskapet besöker Sverige borde vi alla dra öronen åt oss. Vad är islamiska förbundets agenda? Kan de ses som en legitim aktör efter detta?

God jul!

Nu lackar det mot jul och jag har faktiskt fått lite julhälsningar i kommentarerna. Stort tack – det värmer att få uppskattning!

Eftersom jag är pophöger vill jag gärna ge er lite musiktips i juletid.

Sonic Magazine har en sammanställning över julvideos och en personlig favorit av dessa är She & him – Baby it’s cold outside:

En socialrealistisk favorit är The Decemberists med covern Please Daddy (don’t get drunk this christmas). Tyvärr ingen video, men håll till godo ändå:

Jag har lyssnat en del på Tracey Thorn – Tinsel & Light. Den är toppen! Läs DNs hyllning.

Sonic har också en sida med julspellistor som jag kommer köra en del under morgondagen.

God jul till alla mina läsare!

 

Verklighetsfrånvänd migrationsdebatt

Just nu är Sverigedemokraterna på rejäl frammarsch och det känns som att de håller på att bryta igenom en kritisk massa. Det är mycket sannolikt att de blir tredje största parti i nästa valrörelse. Och just nu finns inget som tyder på att Sd kommer kunna tryckas tillbaka.

  • Sedan tidigare är det känt att de flesta som får asyl i Sverige faktiskt inte är flyktingar. (Se Sandelin eller Per-Åke Fredriksson)
  • Sverige tar emot flest invandrare och är sämst på att integrera dem (Se Thomas Gür)
  • Dagens samhälle rapporterar idag om akut platsbrist för flyktingar
  • Många av invandrarna har mycket låg kompetens. Peter Santesson-Wilson skriver om att mång är på den nivå att de inte klara ens att tolka en klocka.

I idédebatten har jag uppmärksammat att fri invandringsvännerna slarvat med fakta. Idag fick vi se ytterligare ett exempel på dålig/vilseledande argumentation när Johan Norberg i Metro skrev att det är Realistiskt med fri invandring. Norberg menar att Sverige haft fri invandring runt sekelskiftet.

Tino Sanadaji bryter dock ned Norbergs argumentation när han konstaterar att den utomeuropeiska invandringen vid den tid Norberg tar upp var mycket liten.

Jag har väldigt svårt att förstå hur fri invandring ska gå till i praktiken. Och jag har inte förstått hur det ska gå ihop med liberalism. Tino Sanandaji har skrivit en mycket viktig bloggpost om detta: Ett liberalt argument mot fri invandring.

För att fri invandring ska vara möjlig krävs att väfärdsstaten avvecklas. Men det talas ganska tyst om det – istället läggs fokus på stor invandring och öppna gränser.

Att detta blir destruktivt i kombination med en omfattande välfärdsstat är självklart för varje tänkande människa. Men de som förespråkar fri invandring verkar i många fall faktiskt hellre välja öppna gränser före ett välfungerande samhälle.

Centern har dragits med i yran kring fri invandring och föreslår nu detta som en av deras visioner. Detta känns inget annat än ogenomtänkt.

Jag har respekt för argumentet att man räddar liv genom att låta många komma till Sverige, även om de hamnar i utanförskap. Men som liberal har jag inte rätt att göra gott med andras pengar.

2009 skrev jag ett inlägg om migration: Ta debatten med Sd och förlora. Det som har hänt sedan dess är att invandringen har ökat, och verkar fortsätta att öka. Sakpolitiskt har inget ändrats, vilket gör att min profetia uppfylls varje gång någon försöker debattera mot Sd.

Jag anser att migrationen måste vara långsiktigt hållbar. De som kommer hit måste jobba för att försörja sig själva. Per Gudmundson skrev om detta: Skärp försörjningskraven!

Jasenko Selimovic har skrivit en intressant debattartikel: Låt oss göra SD:s politik irrelevant. Just nu är det motsatsen som sker. Både alliansen och de liberala debattörerna driver på denna utveckling.

Haveri i Agenda när antisemitism debatterades

Igår sände Agenda ett oerhört gripande inslag om Evelyn, judinna från Rosengård i Malmö. Hon har fått sin dörr vandaliserad, först med hakkors och nu även med en judestjärna.

Hatet Evelyn drabbas av är så massivt att hon också utsats för dödshot. Hon vill flytta ifrån Rosengård men hon har inte tillräckligt mycket pengar. Det kan bli hennes död.

Men debatten som följde på detta viktiga inslag blev inget annat än en skandal. Inbjudna var Willy Silberstein, och debattören Helena Mechlaoui, historelärare från Göteborg. Här är hela Agenda, och debatten börjar ungefär 42 minuter in.

Mechlaoui har tidigare skrivit en artikel på SvD Brännpunkt där hon argumenterar för att man ska diskutera förintelsen mindre i skolan, eftersom det kan vara stötande för personer från mellanöstern. Hon ger även stöd till tanken att judar ska ta avstånd från Israels politik. Helena Mechlaouis åsikter var således kända av Agenda – de måste rimligen ha tyckt att hennes åsikter var relevanta i debatten.

Den första frågan av Anna Hedenmo är ganska alarmerande: Finns det något sätt att förstå det här hatet? Och Mechlaoui börjar berätta om palestinier från mellanöstern, deras traumatiska upplevelser som förmodats utförts av judar. Hon tillåts hålla på en bra stund och måla ut beskrivningen ordentligt.

Anna Hedenmo påpekar sedan att detta har väl ändå ingenting att göra med Evelyn i Malmö. Nej, svarar Mechlaoui, och börjar sedan sväva ut i ännu mer målande beskrivningar av israeliska övergrepp mot palestinier (ett barn krossat under stridsvagn). Trots dessa hemska övergrepp kan många palestinier skilja på israeler och judar i allmänhet, menar Mechlaoui.

Tack vare Anna Hedenmo och Mechlaoui har nu debatten om antisemitism i Malmö hamnat med fokus på påstådda övergrepp av Israel mot palestinier.

Willy Silberstein får sedan ordet och berättar då om en utbildningssatsning som ska göras för att öka kunskapen om antisemitism. Men Helena Mechlaoui är kritisk till denna satsning, eftersom hon har uppfattat att den ska handla om förintelsen. Hon framför sedan samma budskap som i hennes Brännpunktartikel, att fokusera mindre på förintelsen och ta in andras upplevelser.

Willy Silberstein förklarar sedan att deras utbildning inte ska handla om förintelsen. Men Mechlaoui är ändå kritisk. Hon vill inte peka ut någon särskild form av rasism. Silberstein påpekar då att inslaget ändå borde visa att det finns behov om utbildning kring antisemitism. Han nämner också att det även finns problem med islamofobi.

Direkt efter ett inslag där en judinna i Sverige hotas till livet vill alltså Mechlaoui inte att man ska peka ut någon särskild form av rasism.

Efter detta tar Anna Hedenmo Mechlaouis frågeställning, och frågar om det ändå inte kan ligga något i det som hon tog upp, att vissa kan tycka att deras upplevelser inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Willy Silberstein förklarar då att han inte tycker det är rätt att ställa olika gruppers upplevelser mot varandra.

Helena Mechlaoui år sedan frågan om hur hon tycker antisemitismen ska bekämpas. Hon förklarar då att hon vill inkludera deras historia. Då om man själv känner sig sedd och bekräftad kan man se den andre. Men hon menar att detta inte betyder att sätta människors lidande mot varandra.

Willy Silberstein håller med, att han och Mechlaoui är helt överens om att allas berättelser måste inkluderas. Då frågar Anna Hedenmo om han vill att man ska tala mer om Israels eventuella brott. Häpnadsväckande nog tvingas nu Willy Silberstein förklara för Anna Hedenmo att man måste separera antisemitism och Israels politik, att de inte har med varandra att göra.

Men då tar Helena Mechlaoui ordet och menar att det är Israels politik som gör att ungdomarna “uppför sig som dom gör”. Hon menar att antisemitismen som kommer från mellanöstern har med Israel att göra.

Willy Silberstein påpekar att Mechlaoui gör samma misstag som många andra och blandar in Israels politik när man diskuterar antisemitism i Sverige. Han markerar tydligt och säger att detta är helt oacceptabelt.

Mechlaoui framhärdar då att det är oacceptabelt med antisemitism, men att det finns undersökningar som visar att det har med Israels politik att göra. Då menar Silberstein att vi måste vara överens om att detta inte får blandas ihop.

Mechlaoui börjar nu prata om att problemen i Malmö är större än antisemitism, att personer blir skjutna för att de har invandrarbakgrund. Och där sätts punkt för debatten.

Det finns två saker som är alarmerande med detta. För det första inbjuds en rättshaverist med uppenbart antisemitiska åsikter att delta i Sveriges främsta debattprogram. För det andra tar programledaren hennes ståndpunkter och försvarar dem. Trots att de är uppenbart antisemitiska.

Att Evelyn utsätts för dödshot i Rosengård och att Anna Hedenmo legitimerar antisemitiska frågeställningar är två sidor av samma mynt.

Häpnadsväckande och skrämmande att journalister kan vara så okunniga om antisemitism. Agendas haveri borde få allvarliga efterspel.

Hamas: Hela Israel är vårt! – Fatah: Positivt

Al Jazeera rapporterade för några dagar sedan om ett jättemöte med Hamas’ exilledare Khalid Meshal i Gaza: Hamas’ Meshaal vows to ‘continue resistance’

Khaled Meshaal, the Hamas leader in exile, has rejected any concessions over a future Palestine state at a rally marking the 25th anniversary of the armed Palestinian group.
More than 100,000 Palestinians gathered in the Gaza Strip on Saturday to hear him speak for the first time in the Palestinian enclave. 

“Palestine is our land and nation from the [Mediterranean] sea to the [Jordan] river, from north to south, and we cannot cede an inch or any part of it,” he said. […]  

Statehood will be the fruit of resistance, not negotiations,” Meshaal told cheering fans.

Hamas kräver alltså hela Israel som sitt,  och detta ska inte ske genom förhandlingar.

Fatah har kommenterat Khaled Meshaals utspel: Fatah Official Praises Mashaal Speech in Gaza

A senior Fatah official said that Hamas chief Khaled Mashaal’s speech in Gaza on Saturday was “very positive.” 

Azzam al-Ahmad told Ma’an that Mashaal’s speech reflected the contents a reconciliation deal between the parties that fell apart last year. 

“In order to implement this, we should quickly activate the work of the election commission which was stopped in July,” al-Ahmad said.

Morten A. Klein på The Algemeiner har kommenterat: Abbas’ Fatah Praises Hamas’ Calls for Israel’s Demise

Fatah gör helt rätt i att närma sig Hamas – de är nämligen väldigt populära. Elder of Ziyon bloggade häromdagen om ett Hamasmöte på Västbanken som drog tiotusentals besökare:

It will be interesting to compare the size of this demonstration with the planned Fatah rally in Gaza on January 1, which is the 49th anniversary of Fatah’s first terror attack, a failed attempt to damage Israel’s water carrier. (Yes, that is really what the “moderate” Fatah celebrates every year.) 

What the US and EU utterly ignore is the fact that if elections were held today, Hamas would win again. Pushing Israel to make concessions to an artificial PA that is not supported by even half of its own people has nothing to do with peace; it is more like a psychosis where the fake “peace process” is given magic powers that would somehow transcend what the Palestinian Arabs want.

Många som stöttade FN-budet för palestinierna menar att detta var ett nödvändigt steg för att stärka Fatah och deras fredssträvanden. Detta sa bland annat Jan Björklund.

Även LUF-ordföranden Linda Nordlund menar att det var nödvändigt att stärka Fatah genom att stötta deras kandidatur. När jag frågade henne varför det inte var ett alternativ att kräva att palestinierna skulle förhandla om fred fick jag inget svar.

Dirawi och public service: Icke-hatet måste vara övertydligt

SvD Kultur skrev för några dagar sedan om Gina Dirawi: Eva Hamilton: ”Jag blir förbannad”

Eva Hamilton säger till SvD att SVT tror på Gina Dirawi och Danny Saucedo som personer.
– Vi tror att de står för de värden som inte går att kompromissa för oss. Vi kommer att hjälpa dem för de är rätt unga, framförallt Gina som plötsligt är omgiven av ett kändisskap där många vill använda henne. Vi behöver bygga en liten skyddsmur runt henne. […] 

Hur ser du på att hon rekommenderade en bok av en Förintelseförnekare?
– Det är alldeles oerhört. Men hon rekommenderade inte och det är viktigt för hur vi hanterade det här. Vi tror på henne när hon säger att hon inte visste vem författaren var. Vi tror på henne att hon inte hade läst boken utan bara nio sidor.

Willy Silberstein skriver i Expressen: Svenska judehatet har fått en ny skepnad.

Kritik av Israels politik är självfallet helt legitim – men det är farligt när kritiken används som täckmantel för judehat, skriver Willy Silberstein.
Sverige har börjat vänja sig vid judehatet. Reaktionerna trubbas av. Alltför ofta möts de med axelryckningar. Om ens det.

Jag vill citera en debattör i frågan:

Hela min karriär, från början när jag startat bloggen, har handlat om att visa våra likheter som människor och jag kommer fortsätta att kämpa för det tills dagen jag dör, precis som min farfar gjorde. Det är vårt ansvar, mitt och ditt som läser, att sprida det budskapet. Och om det budskapet ruckas på, så är det också vårt ansvar att förtydliga det. […] 

I en värld där hatet mellan människor är så tydligt, så måste icke-hatet vara övertydligt.

Gina Dirawi har tipsat om en bok av en förintelseförnekare. Det finns ingen ursäkt för det. Det spelar ingen roll hur bra relation hon och SVT har eller hur trevlig hon är. Det spelar ingen roll att hon säger sig vara emot antisemitism.

Hennes agerande har gjort henne till affischnamnet för den moderna antisemitismen, och att hennes felsteg tolereras flyttar gränserna på ett oerhört skrämmande sätt.


Det känns extra smaklöst att Sveriges Radio nu låter Gina Dirawi leda musikhjälpen. Att hon får leda ett underhållningsprogram känns illa nog, men ett program som fokuserar på att göra gott och mänskliga rättigheter? Det är direkt osmakligt.

Jag håller helt med debattören – “icke-hatet” måste vara övertydligt. Budskapet har ruckats på – och nu är det vårt ansvar att förtydliga det.

I en värld där hatet mellan människor är så tydligt, så måste icke-hatet vara övertydligt. Orden kommer från Gina Dirawi själv – citerat från hennes blogg.

Om Gina Dirawi har ett gott hjärta som hon säger själv borde hon förstå vad hon numer personifierar. Det krävs mer än bara pliktskyldiga undanflykter när man spridit hat på det sätt hon har gjort. Gina Dirawi kan inte ges förtroende att leda program i SVT eller SR. 

Fatah: Vi överger Osloavtalet

Igår när jag skrev om reaktionerna på Israels bosättningsplaner hittade jag en intressant artikel i Jerusalem Post: Fatah: Oslo Accords will cease to exist after UN bid

The Oslo Accords between the PLO and Israel will cease to exist the day after the UN votes in favor of upgrading the status of a Palestinian state to non-member, Abbas Zaki, member of the Fatah Central Committee, was quoted Thursday as saying. […]Zaki said that once the status of a Palestinian state is upgraded, the Palestinians would be able to pursue Israel for “war crimes” in the International Criminal Court.”Once we become a recognized state, we will go to all UN agencies to force the international community to take legal action against Israel,” Zaki told the London-based Al-Quds Al-Arabi newspaper.He said that after the UN votes in favor of the PA request, “the case of the Oslo Accords and the Palestinian Authority will be closed. We will have a state parliament and not a Palestinian Legislative Council.”

Artikeln är från augusti. Så i god tid innan har seniora personer inom Fatah gjort helt klart att uppgraderingen i FN var slutet för Osloavtalet.

Ändå röstade Sverige och Europa genom uppgraderingen, i fredens namn.

 

Jämför reaktioner: terror, avtalsbrott och husbygge

Den svenska fokuseringen på vissa aspekter av mellanösternkonflikten upphör aldrig att förvåna mig. Igår slogs det på stort igen, angående israeliska byggplaner på de omtvistade områdena. Carl Bildt uttalade sig för Ekot:

– Från den europeiska unionen har vi i går reagerat mycket starkt. I Stockholm är israels ambassadör just nu uppkallad till UD för att ytterligare understryka vår uppfattning i denna fråga, sa Carl Bildt från riksdagens talarstol vid en debatt om Gazakonflikten i dag. […]

Vad var budskapet till den israeliska ambassadören?
– Att vi är utomordentligt, extremt, oroade (min fetstil) av de besked som kommit och de uttalanden som har gjorts. Vi ville ha ett klarläggande framförallt när det gäller det område som heter E1, som är speciellt känsligt i Jerusalem. Vi begär att man ska ta tillbaka de här beskeden och skapa klarhet på den punkten.

Som jag skrev i helgen, att Israel har rätt till delar av Västbanken och Jerusalem är helt oomtvistat. Palestinierna blockerar nu fredsprocessen genom att vägra förhandla. Varför ska då Israel belöna deras vägran och sitta snällt och vänta tills palestinierna ändrar sig?

Att det bor judar i de omtvistade områden borde heller inte vara några problem – det bor 20% araber i Israel och det går utmärkt.

När palestinierna besköt civila med raketer kom endast pliktskyldiga fördömanden. Det som palestinierna gjorde i FN var ett brott mot Osloprocessen – vilket Fatah stolt erkänner. Men det stöttade Carl Bildt och stora delar av det europeiska etablissemanget.

Men när israelerna reagerar mot allt detta, och bygger i de områden som med all sannolikhet kommer tillhöra en israelisk stat, då blir det reaktioner.

Carl Bildt upprepade också på sin blogg sin uppfattning: Extremt oroväckande. Studio ett hade en hel programpunkt om detta igår.

Till syvende och sist är det samma sak som upprör palestinierna som Carl Bildt och etablissemanget: israelerna hävdar sin legitima rätt till de “ockuperade” områdena.

Det är skrämmande att se hur etablissemanget piskar på de redan extremt negativa känslorna mot Israel.

Palestinsk FN-aktion borde bestraffas

Jag läste Bitte Hammargren för några dagar sedan och reflekterade lite över den världsbild som hon presenterar: Palestina upphöjd till stat – 138 ja mot 9 nej

24 år efter det att Yasser Arafat från exilen i Alger utropade Palestinas självständighet inom 1967 års gränser har nu världssamfundet gett denna stat sitt erkännande – trots att den fortfarande är under ockupation, trots att det finns över en halv miljon bosättare på ockuperat område, trots att palestinier saknar suveränitet och rörelsefrihet för varor och människor och trots att splittringen är djup och bitter mellan Hamas och Fatahs ledarskikt.

Så här förstår jag Bitte Hammargren, och många andra svenska kommentatorer: Yassir Arafat utropade att hela Västbanken och halva Jerusalem tillhör palestinierna. Detta var ett legitimt agerande, och sedan Arafat utropade sin stat är denna stat under ockupation av Israel.

Israel accepterade tvåstatslösningen när FN beslutade om den. Palestinierna och arabländerna förkastade den. Sedan dess har Västbanken inte haft någon officiell status.

1967 års gränser är ingen officiell gränsdragning, utan en vapenstilleståndslinje från 1949. Se wikipediasidan om gröna linjen, där står det som första rad.

FNs resolution 242 kräver Israels rätt till säkra gränser. Dessa gränser ska avgöras i förhandlingar. Palestinierna vägrar förhandla.

Israel har legitima anspråk på delar av Västbanken. Det finns inga moraliska skäl till att Israel skulle dra sig tillbaka till en påhittad gräns när de har legitima anspråk. Det vore absurt om Israel skulle göra det, eftersom det skulle ge deras fientliga grannar möjlighet att attackera dem, precis som de har gjort från Gaza när Israel drog sig tillbaka därifrån.

Alan Dershowitz har skrivit om den palestinska uppgraderingen: Legal implication of the United Nations Resolution on Palestine:

The General Assembly vote declaring that Palestine, within the pre-1967 borders, is a “state”, at least for some purposes, would have nasty legal implications if it were ever to be taken seriously by the international community. 

It would mean that Israel, which captured some Jordanian territory after Jordan attacked West Jerusalem in 1967, is illegally occupying the Western Wall (Judaism’s holiest site), the Jewish Quarter of old Jerusalem (where Jews have lived for thousands of years), the access road to the Hebrew University (which was established well before Israel even became a state) and other areas necessary to the security of its citizens. 

It would also mean that Security Council Resolution 242, whose purpose it was to allow Israel to hold onto some of the territories captured during its defensive 1967 war, would be overruled by a General Assembly vote—something the United Nations Charter explicitly forbids. 

Palestiniernas agerande är djupt omoraliskt, och helt emot tvåstatslösningen. Det är inte värt respekt eller några som helst eftergifter. Det borde innebära sanktioner och straff.

PS: Israels vice utrikesminister Danny Ayalon har gjort en film om Västbanken. Se den.