När Agenda i partiledardebatten häromveckan ställde frågan “Hur mycket invandring tål Sverige” satte man återigen fart på den mest ofruktbara av debatter. […]
Bland opinionsbildare finns inte någon som ens med reservationer uttrycker sympati för Sverigedemokratisk politik. Jag vet inte en enda som argumenterar för mer restriktiv invandringspolitik. Det är inte där debatten befinner sig. Istället går skiljelinjen mellan dem som vill ha en konstruktiv debatt om integrationsproblem och dem som vill fortsätta tävla i moral-VM.
För egen del är jag övertygad om att vi inte kommer kunna upprätthålla västvärldens mest generösa och liberala migrationspolitik om vi fortsätter vara bland de sämre när det gäller att få utrikes födda i arbete, om vi fortsätter att låta klyftorna växa mellan invandrartäta förorter och resten av Sverige och om vi fortsätter att obekymrat se hur en ny generation som växer upp i Sverige definierar sig bort från, inte som en del av, samhället.
Personligen är jag för öppenhet. Jag älskar att Sverige har en generös hållning. Och jag hatar konsensuskulturen, och att människor vill stoppa andra från att tänka fritt. Särskilt när detta görs av liberaler.
Jag vet vad det är som håller på att hända – den sista delen av det
svenska konsensusamhället håller på att brista. Det har hänt med
sexköpslagen, drogpolitiken och nu till sist har turen kommit till
migrationspolitiken.
Det
ligger i konsensusamhällets natur att de som avviker ska klämmas åt och
brännmärkas. Men det har pågått ett bra tag nu, och det verkar inte
fungera. Människor tänker friare idag än någonsin i svensk historia.
Det anser jag är något oerhört positivt.