Det finns grader av antisemitism

David Andersson skriver i Trelleborgs Allehanda om föreställningen att anklagelser om antisemitism används för att tysta israelkritiker:

Den borgerlige debattören Fredrik Segerfeldt påstod för en tid sedan på sin blogg att ”Israel­vänner tenderar att slänga sig med antisemitismbegreppet alltför vidlyftigt i Mellanösterndebatten”.

När Segerfeldt fick frågan om när detta skulle ha inträffat svarade han: ”På rak arm kan jag inte ge några exempel.” 

Fredrik Segerfeldt skriver idag på sin blogg om detta:

En David Andersson menar i Trelleborgs Allehanda
att jag har en lättsinning inställning till faktakontroll. Detta
eftersom jag enligt uppgift vid en förfrågan inte kunde ange något
exempel på hur Israelkramare använder sig av antisemitism-begreppet i
debatten.

Jag kommer inte ihåg frågan, men antagligen
var jag för lat för att svara (Twitter?).

Det som Andersson syftar på är ett blogginlägg från Segerfeldt och det finns här. Segerfeldts svar finns i kommentarerna. Så här skriver Andersson vidare:

Påståendet att kritik mot Israel brukar stämplas som antisemitism
framförs så ofta i debatten att många upplever det som en sanning de
inte behöver kontrollera.

[…] att hävda att detta skulle vara ett
vanligt inslag i den offentliga debatten är nonsens. Det är ett
typexempel på en faktoid, ett påstående många tror är sant utan att vara
det.

Det finns ett besvärande fenomen i Sverige där antisemitismen
reduceras till att endast handla om grova fall, likvärdigt med nazism. Annan
antisemitism finns inte.

Jackie Jakubowski skrev om detta
– vad ska vi kalla detta fenomen om vi inte får kalla det för
antisemitism? Det utarmar språket och gör debatt omöjlig.

Personligen anser jag att det finns ett större stigma i att peka ut
antisemitism än att sprida antisemitiska föreställningar.

Men visst är det som Andersson skriver – det är farligt att legitimera antisemiters vanföreställningar.

Segerfeldt skriver vidare:

Det räcker med att googla på ”Segerfeldt” och
”antisemit”, så hittar du påståenden om att jag är rasist, att jag hatar
judar. Erik Svansbo har exempelvis påstått att jag har ”en liberal-antisemitisk föreställningsvärld” och Henrik Jensen skriver rakt ut att jag är antisemit. 

Jag har aldrig påstått att Segerfeldt hatar judar. I det här blogginlägget har jag dock skrivit om några av Segerfeldts antisemitiska tankefigurer:
konspirationstänk, anklagelser om antisemitism för att tysta kritiker,
förklarande av arabisk antisemitism samt anklagande av israel för den
arabiska antisemitismen.

Segerfeldt beklagar sig också över att han är antisonist och inte antisemit:

Men
det främsta uttrycket för det jag syftade på är den definitionen av
antisemitism som också innefattar antisionism, vilket skulle innebära
att det är en rasistisk idé att vara tveksamt inställd till en etniskt
definierad kolonialstat i Mellanöstern. Det köper jag inte.

Sionism betyder enligt de flesta och även Segerfeldt själv “judarnas strävan efter ett hemland” (se kommentarerna i detta inlägg.) Det är ganska svårt att förvägra judarna rätten till ett hemland utan att vara fientlig mot judar.

Visst är det problematiskt att sprida vanföreställningar om att antisemitanklagelser används för att tysta legitim israelkritik. Det är dock bara en av många problematiska utspel Segerfeldt har gjort.

Det är verkligen beklagligt. Jag hoppas att kritiken kan leda till eftertanke.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.