Reepalus språkbruk är antisemitiskt, so what?

Från Ekot:

Hanna Rosenthal besökte Malmö tidigare i veckan och träffade Ilmar Reepalu, men ville då inte kommentera vad som sagts. Men vid en presskonferens i Stockholm igår sa hon bland annat att Reepalus uttalanden om judar varit fördomsfulla. 

– Jag är förvånad över att hon inte kan se vad vi faktiskt gör och ge oss credit för allt det positiva. Hon var förvånad över allt det positiva som gjordes, men i bilden utåt är det återigen att kleta på mig, klistra på mig saker som jag överhuvudtaget inte delar. Klistra på mig att jag är någon sorts antisemit och sådana saker. Det förvånar mig att hon gör på det sättet, säger Ilmar Reepalu. 

Vid presskonferensen i Stockholm i går deltog också integrationsminister Erik Ullenhag. Både han och Hanna Rosenthal sa att Reepalus uttalanden solkar bilden av Sverige utomlands.

Jonathan Leman kommenterade händelsen i Studio Ett.

Ilmar Reepalu har återigen blivit “missförstådd”. Men händelsen tillför inget nytt, efteresom konsensus numer är att Ilmar Reepalu uttryckt sig “problematiskt”, “grumligt” eller annat. Integrationsministern har understrykit detta.

Naomi Abramowicz skriver:

Trots det ramaskri som Reepalus uttalande väckte så var det förvånansvärt nog flera journalister som underströk att Reepaluinte alls var antisemit. Karl Rydå, ledarskribent i UNT, uttalade sig på följande vis i en ledarartikel om Reepalu; ”Ilmar Reepalus uppsåt är inte ont. Och att anklaga honom för att vara antisemit är lika felaktigt som osmakligt.” Ulrika Knutson, skribent i Fokus, använder en liknande retorik; ”Jag påstår inte att den gamle arkitekten Ilmar Reeplau skulle vara antisemit – långt därifrån!”.

Hur extrema uttalanden ska Reepalu behöva komma med för att hans uttalanden ska behöva betraktas som antisemitiska; räcker inte hans meritlista på den fronten? Är det först när klampande stövlar och en tysk brytning hörs som man kan tillstå att detta faktiskt är antisemitism? Rädslan för att yppa ordet ”antisemit” verkar tyvärr större än den rädsla som finns för den faktiska antisemitismen.

Som Jackie Jakubowski skrev i DN: Att ständigt förringa flagranta uttryck för judehat stryper debatten

Det är nämligen i Sverige möjligt att stödja, urskulda, ja till och med uttrycka judefientliga åsikter utan att uppfattas som – och kallas – antisemit. Den som insisterar på att tala klarspråk om dem som sprider judehat och kallar dem vid deras rätta namn (om dessa inte är Sverigedemokrater eller gamla nazister) får finna sig i att bli anklagad för att ha en dold politisk agenda eller gå Israels ärenden. Det tycks vara värre att påstå att någon är antisemit än att vara det.

Reepalu har uttryckt sig antisemtiskt. What else is new? Socialdemokraterna har fortsatt förtroende för Reepalu. Shneur Kesselman blir fortsatt förföljd på Malmös gator.

Vad som däremot är riktigt viktigt för vänstern är att Paulina Neuding formulerat sig otydligt/klumpigt när hon belyste antisemitismen. Nu är det dags att välja sida.

Som Johan Ingerö skrev på twitter:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.