Jag kallar mig pophöger och jag menar det – därför kommer jag självklart besöka Way out West i höst. Jag har lyssnat in mig på de artister som kommer, och bland dem finns även vänstertrubaduren Billy Bragg. Hans senaste skiva Fight Songs har fått sig en genomlyssning.
Min första kontakt med Billy Bragg fick jag genom Mermaid Avenue-albumen med tonsatta texter av Woody Guthrie. Dom skivorna är bara lätt politiska. Men Fight songs är klassiska vänsterlåtar.
Bland annat finns där Bush War Blues och Price of Oil. Ni förstår säkert vad det handlar om, klassisk Bush-bashning.
Eller låten The Lonesome Death of Rachel Corrie – en hyllning till ISM-aktivisten som dödades när hon försökte hindra en israelisk bulldozer från att röja skog mot gränsen till Egypte/demolera en oskyldig palestiniers hem (se Wikipedia).
Billy Bragg är väl inte annorlunda än vilken yttervänster som helst. Massor av känslor, anti-kapitalism som manifesterar sig i västhat. En tro att man är moraliskt överlägsen och leder någon slags rättfärdig kamp mot människors egoism.
I fallet Rachel Corrie är det särskilt intressant. Enligt IDF försökte Rachel Corrie hindra israeliska bulldozers när de röjde skog mot egyptiska gränsen, eller när de rev hus som rymde smuggeltunnlar mot Egypten. Detta under pågående beskjutning från palestinska krypskyttar.
Rachel Corrie är de facto en kombattant för Hamas. Och hon får en snyftig hyllningslåt om hur hon trodde på “non-violent resistance”. Vad är icke-våld värt om man stöttar kombattanter som använder våld?
Sen är det ju hela det här kittet med att palestinierna vill förstöra Israel och att deras hat driver mellanösternkonflikten. Men det kanske man inte ska begära av en vänstertrubadur att se igenom.
Erik Helmersson hyllade Billy Bragg på twitter idag.
 |
| Twitterdialog om Billy Bragg |
Jag är kluven. Känns oerhört typiskt liberalt att alltid gulla med vänstern.
Men en känsla som glädjer när man hör Billy Bragg är minnena från 90-talet när den här typen av musik faktiskt togs på allvar. Ju mer tiden går känns vänstern passé, och då blir det kanske lättare att hylla en agitator som Billy Bragg.