Yttrandefrihet och svensk konsensuskultur

Ända sedan jag började blogga har jag dragits till det man
inte ”får” skriva om. Jag började skriva om feminism och sexköpslagen, vilket inte var särskilt uppskattat. Men nu har frågan öppnat sig. På samma sätt har narkotikafrågan öppnat upp sig och hedersvåldet verkar ha tagit klivit ända in i etablissemangets finrum.

Men så kommer vi till mina två rödlistade områden:

Först kommer islam. Islam är en oreformerad religion vars
breda strömning förespråkar en sammanblandning av stat och moské. Islam är en
del av det svenska samhället idag men behandlas inte på samma sätt som kristendom.
Att stoppa kors i kiss är jättebra, att rita profeten Muhammed med en bomb i
turbanen är ren och skär rasism och högerextremism.

Det har funnits vissa positiva tecken, till exempel när
Axess hade en stor intervju med Ayan Hirsi Ali. Men denna satsning möttes av en
intensiv kanonad både från medieliberaler och vänster.

Islam är en del av vårt samhälle och borde omfattas av
precis samma kritik som kristendomen möter.

Tätt sammankopplad med detta är migrationsfrågan. Vi har en
stor invandring i Sverige. En artikel som visar på problembilden är ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” från DN Debatt något år sedan.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen trodde jag frågan
skulle öppna upp sig. Men känslan är att det nästan har blivit värre. Det är
klappjakt på sverigedemokrater och det politiska etablissemanget tävlar i att
marginalisera partiet. Det kan dessutom ge påtagliga konsekvenser för Sverigedemokrater att vara öppna med sitt engagemang – de kan t ex uteslutas ur facket.

För det är nämligen så att migrationspolitik i svenska medier och i den breda politiska debatten går ut på en enda sak: Att motverka Sd. Centerns initiativ migrationsinfo.se är en annan sådan sajt. Regeringen har själv startat en sajt för just detta. Där kan man läsa om olika nätmyter:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.

Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.
Vad som är “rasistiska och främlingsfientliga” betyder är ganska skiftande. Det är ett slagträ att använda emot oliktänkande och betyder nästan ingenting längre. När regeringen går ut och antyder att folk som är rädda för att bli stämplade som rasister mer eller mindre ska skylla sig själva blir det obehagligt. Ungefär som när Reinfeldt menade att Sverigedemokrater inte ska bli förvånade om de blir misshandlade.

Sakine Madon kritiserade regeringens artikel. Och Paulina Neuding och Andreas Johansson Heinö skrev på DN debatt ett svar:

Sverige hör till de länder i världen som tar emot flest flyktingar varje år. Samtidigt ser vi ungefär samma integrationsproblem i Sverige som på andra håll. Detta borde vara väsentliga utgångspunkter för en faktabaserad debatt om invandringen och integrationen vilken måste kunna föras parallellt med arbetet mot rasism och diskriminering.

Personligen skulle jag vilja se en öppen och seriös debatt som även tar upp problemen med integrationen. Jag kan inte se denna debatt i media eller de etablerad partierna. Där finns bara en linje: svensk migrationspolitik är det bästa sedan skivat bröd och den som säger något annat har inte rent mjöl i påsen.

På den invandingskritiska arenan dominerar Sd-knutna Avpixlat. Där blandas främlingsfientliga utspel med legitim granskning som media utelämnar. På snaphanen.dk skriver journalisten Julia Caesar krönikor, t ex denna om Rami Sahindahl och hederskulturen. Läsvärd text om inte annat för att den är så oerhört välskriven.

På ena sidan en närmast auktoritär strömning i media och politiskt etablissemang. På andra sidan en invandringskritisk rörelse med obehaglig främlingsfientlighet. Det är inte lätt att navigera sig i en sådan miljö och det finns ingen medelväg idag.

Så här skrev Gudmundson 2010 och inget har ändrats sedan dess:

Sverige är världens mest toleranta samhälle, och har världens mest liberala invandringspolitik. Sverige sticker faktiskt ut på den punkten. Men vi har fått ett opinionsklimat där den som ifrågasätter det rimliga i att invandringspolitiken går back med 1,5 till 2 procent av BNP årligen, som pekar på överrepresentationen i brottsstatistiken, eller som varnar för att kvinnosynen inom islams mittfåra är mer medeltida än modern, inte törs skriva under eget namn. […]

Kanske har de människor som deltar i den underjordiska debatten inte haft något alternativ. Om man nu vill vill diskutera om huruvida Sverige exempelvis borde ha en invandring på en nivå som motsvarar genomsnittet i Europa, eller kanske vill fördjupa sig i frågor om kostnader för asylboenden, vart ska man vända sig? Likadant torde det vara i politiken. I vilket parti ska man aktivera sig om man är oroad för att Malmö håller på att bli obeboeligt för judar? De etablerade riksdagspartierna för inte den debatten. När de försöker, som Folkpartiet gjort, blir de utskällda. De få etablerade opinionsbildare som försöker föra ett samtal om de frågor som Sverigedemokraterna profilerat sig inom, utmålas omedelbart – främst av Expressens skribenter – som tvivelaktiga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.