Detta menar nu alliansen genom biståndsminister Gunilla Carlsson. Från Ekots lördagsintervju
– Jag skulle vilja se att vi nu överger den här formen i det bilaterala svenska biståndet, säger Gunilla Carlsson.
Fyra afrikanska länder får i dag direkta svenska bidrag till sina statsbudgetar.
Det är Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique som får dela på en knapp miljard kronor.
Budgetstödet är omstritt. Samarbetsorganisationen OECD:s biståndskommitté hävdar att budgetstöd kan vara bra och kostnadseffektivt om det görs på rätt sätt, men enligt regeringen och Gunilla Carlsson överväger nackdelarna.
På EU-nivå har regeringen inget emot att det fortsätter men det direkta svenska budgetstödet ska alltså avvecklas.
– Jag hoppas att vi rätt så snart kan inleda processen med att börja avsluta det men jag vill inte sätta något årtal. Men det här är min ambition för det är också en konsekvens av det tänkande som jag nu har kring den fortsatta biståndsförnyelsen, säger hon.
Det vore oerhört väl om detta kunde upphöra ögonblickligen. Någon här som tror att ett budgetstöd till diktaturer eller halvdiktaturer kommer folket till del? Tänk också på den enorma korruption som finns i u-länder.
Men såvitt jag vet betalar Sverige statsbistånd till Palestina, och stöttar bland annat Fatahs hatpropaganda, terrorhyllningar och antisemitism. Våra biståndspengar går också till rent kontantstöd till dömda terrorister som frisläpptes. Eventuellt är det inte direkt stöd, utan indirekt – vilket får anses vara en klen tröst.
Carlsson kommenterar vidare:
Gunilla Carlsson skärper tonen när det gäller att kräva att biståndsmyndigheter och organisationer ska redovisa praktiska resultat av hur biståndspengarna används.
Enligt biståndsministern pratas det för mycket i svensk biståndsverksamhet.
– Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas, säger Gunilla Carlsson.
Det sker ingen granskning av det som uträttas inom traditionellt bistånd. Ytterligare ett argument att dirigera biståndet i andra kanaler, som t ex Swedfund. Eftersom Swedfund är ett företag är journalisterna på detta som illrar – vilket är utmärkt. Bistånd måste granskas.
Vill återigen tipsa om Fredrik Segerfelds bok Biståndets dilemman. Så här skriver han om bistånd:
Utvecklingsbistånd kan bara fungera där det inte behövs. Och där det behövs fungerar det inte. Dessutom kan vi inte bygga upp fungerande politiska system i andra länder samtidigt som vi dikterar vad dessa system ska bedriva för politik. Vidare är det omöjligt att med bistånd från en stat till en annan komma runt de makthavare i fattiga länder som utgör utvecklingens främsta hinder.
Detta är tre dilemman som gör tanken på ett fungerande bistånd omöjlig.
Läs en recension av Biståndets dilemman här.
Det är skrämmande att tänka på hur mycket pengar som Sverige lägger på bistånd när både forskning och sunt förnuft pekar på att deti bästa fall inte ger någon effekt.