Från dagens DN Debatt av Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson: Regeringen har gett upp om biståndet
Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Detta innebär att regeringen talar klarspråk: 1% av BNP varje år går till något som regeringen inte vet har positiv effekt. Forskningen talar för att den inte har det, eller till och med har negativa verkningar.
Artikelförfattarna skriver vidare:
35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige.
Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker
eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana
summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför
samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.
Ja, det är en verkligt viktig fråga. Det mesta talar för att det bästa för tredje världen vore att vi stängde ned vårt bistånd och använde pengarna till något annat. Personligen tycker jag det svenska rättsväsendet kunde vara en vettigare prioritering.
Till syvende och sist faller detta tillbaka på oss själva. Medierna bryr sig inte om att granska biståndet, och väljarna bryr sig inte heller. Rent känslomässigt och instinktivt låter bistånd som en klockren idé – vi delar med oss av vårt välstånd och hjälper de som inte har. Men det är inte så det fungerar. Från artikeln:
De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.
Det finns förstås också svenskar som har glädje av biståndet:
Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.
Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.
Fredrik Segerfeldt har skrivit flera böcker om bistånd, den senast är Biståndets dilemman. Bengt Nilsson har skrivit boken Sveriges afrikanska krig.