I dagens SvD finns en mycket bra intervju med Lars Vilks av Paulina Neuding.
Veckan efter vårt möte attackeras han återigen under en universitetsföreläsning, denna gång iKarlstad. Bilden är densamma som sist, även om det hela är mindre våldsamt. Vilks, som fyller 66 i år, attackerades av en aggressiv mobb med ägg under skrik om Allahu akbar.
– Jag är optimist, säger han. Vi har inget förbud mot blasfemiska teckningar i Sverige, och jag tror att det går att övertyga människor om att blasfemi har en plats i konsten.
Men det kräver att vi står upp för de här värdena. Man kan inte vika ner sig.
Du är optimist? säger jag, och slår ut med händerna mot rummet vi sitter i – de kontaminerade verken som knappt någon skulle våga publicera eller ställa ut, vakten i campingvagnen på gården och den eldhärjade gardinstången i köket.
– Ja, jag är optimist. Jag tror ju att man kan styra om skutan. Konstens uppgift ligger i att ställa sig där det är svårt. Man petar i såret för att påminna om befintligheten av det.
– Såret i sig är ju inte mitt verk.