Månad: januari 2012

Publicerat

Palestinsk TV hyllar brutal terroraktion

Från Palestinian Media Watch:

Twice last week, official Palestinian Authority TV broadcast greetings to the murderers of the Fogel family from the relatives of the killers and from the PA TV host.

On March 11, 2011, five members of the Fogel family were killed in their home in the Israeli town Itamar by Palestinian terrorists from the Awad family. Hakim Awad led the attack, killing the parents Ehud and Ruth and three of their children, aged 11 years, 4 years, and 2 months.

On the phone, Hakim Awad’s mother “blesses” her “dear son,” and despite the fact that participants in this TV program normally do not mention the terror attacks for which their relatives are serving time, the mother mentions that her son is the one who “carried out the operation in Itamar and sentenced to 5 life sentences,” referring to her son’s brutal killings in the town Itamar.

Hakim Awad’s aunt also participated in the program and referred to the terrorists involved in the killings as “heroes,” calling Hakim Awad “the hero, the legend.” This prompted the PA TV host to add: “We, for our part, also convey our greetings to them.”

Här är filmen:

 
Nyhetssajten Ynet beskriver vad som hände i Itamar

Rabbi Yaakov Cohen, a neighbor who discovered the bodies, said that the Fogel’s 12-year-old daughter knocked on his door around 12:45 am Saturday. She said that no one opened the door at her home, and that there are muddy footprints at the entrance.

“I took my weapon and we went up to the back window of the house, where we saw one of the surviving children,” Cohen said. “He was sitting in the center of the living room, where there was no sign of blood, only mud.”

They then asked the boy to open the front door.

“The daughter went into one of the rooms, and saw the horror before I did,” Cohen said. “I entered and saw that another boy survived, a two-year-old. He was lying next to his bleeding parents, shaking them with his hands and trying to get them to wake them up, while crying.”

Flera barn höggs alltså till döds. Och de ansvariga personerna hyllas nu i officiella PA-tv.

Det är alltså det moderata Fatahs TV-kanal. Det moderata Fatah som emottar miljoner i svenskt bistånd.

Publicerat

Schatz: Dubbla standarder döljer övergrepp

Daniel Schatz, doktorand i statsvetenskap, skriver på Israel Hayom: Human Rights and Wrongs

The one-sidedness of the international human rights debate is clearly exemplified in the case of North Korea, one of the world’s worst human rights abusers. Pyongyang has established a system of prison camps throughout the country where 200,000 dissidents are subjected to systematic torture and starvation. 

Forced labor guarantees that no detainees are strong enough to rebel; attempts to escape are punished with torture and execution. Meanwhile, the Islamic Republic of Iran executed 175 people last year, including women, children and homosexuals by public hanging and stoning.

Equatorial Guinea, an oil-rich African country mired in corruption, poverty, and human rights repression under the leadership of Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, the country’s president for more than 30 years, systematically represses journalists, civil society, and members of the political opposition.

Amnesty describes how the dissident Epifanio Pascual Nguema Alogo was arrested without a warrant while police officers tortured him for four hours, beating him around the kidneys, belly and genitals. He passed blood in his urine for several days and was unable to walk or stand up straight.

Despite Guinea’s systematic engagement in torture and arbitrary detention, there has been complete silence on these abuses from the international media and human rights campaigners. The passivity toward one of the world’s most serious human rights abusers is so widespread that most human right’s activists will not be able to pinpoint the location of the country on a map.

Mycket läsvärt.

Publicerat

SVT: Stenkastande icke-våld i Gandhis fotspår

SVT har ett program som heter Korrespondenterna som rapporterar från världen om. Det senaste avsnittet handlar om ickevåld:

Runt om i världen organiseras idag protester och revolutioner av rörelser som använder fredliga medel. Taktiken är urgammal. “Vänd andra kinden till”, som det står i bibeln – möt våld med ickevåld. Mahatma Gandhi tog devisen på allvar och besegrade det brittiska kolonialväldet. I dag är han en förebild för världens unga. Hans tankar inspirerar demonstranter från Kairo, till New York och Bombay.

Programmet kan ses här på SVT Play och består av tre inslag. Det första handlar om Indien och aktivister som använder ickevåld för att stödja Anna Hazare. Deras metoder är bland annat dans och filmer som sprids via sociala medier.

14 minuter in börjar nästa avsnitt, från Västbanken i Palestina och vad som i inledningen av programmet beskrivs som en “energisk fredsrörelse”. Det handlar om palestinier från byn Nabi Saleh som protesterar mot bosättningen Halamish.

SVTs korrespondent Samir Abu Eid berättar:

“Precis som andra palestinier var hon tidigare övertygad om att det enda sättet att få slut på den israeliska ockupationen var genom väpnad kamp. Men nu har hon och allt fler palestinier ändrat uppfattning.”

En kvinna vid namn Nariman Tamimi intervjuas

“Varje fredag här i Nabi Saleh demonstrerar vi fredligt mot ockupationen av vårt land”.

14 minuter in i filmen går SVTs reporter Samir Abu Eid jämte en maskerad ungdom som håller en gul flagga med Fatahs logotyp – två korsade automatvapen över en karta där Israel är utraderat:

“Såna här fredliga demonstrationer på den ockuperade västbanken ses av vissa israeliska generaler som ett större hot mot israels intresse än det våldsamma motståndet”.

Samir Abu Eid leds plötsligt bort av israelisk militär

“Det är tydligt att israel inte vill se hur de bemöter de fredliga demonstranterna”

Efter detta börjar plötsligt militären plötsligt agera, som det framstår oprovocerat för att skingra denna fredliga demonstration. 15 minuter in i filmen ser vi militärfordonen rulla. Men om man tittar noga ser man något som studsar på marken – en knytnävsstor sten. Vid 16.47 ser vi en stenkastare med slunga.

Vi får aldrig någon riktig förklaring till hur det kan vara icke-våld att kasta sten. En flygande sten kan allvarligt skada människor. Lägg sedan till att de fredliga demonstranterna använder slungor.

IDF stoppar alltså dessa demonstranter från att marschera in i den israeliska bosättningen. Det kanske inte är så jättekonstigt när man tänker på hur denna energiska fredsrörelse utövar icke-våld.

I september dödades en israelisk man och hans son av en palestinsk stenkastare. Soldater kan också skadas när knytnävsstora stenar kastas emot dem.

Korrespondenter kan också skadas, men Samir Abu Eid är övertygad att han blir bortledd för att han inte ska kunna filma. Vilket han uppenbarligen kunde göra ändå.

Det är en lustig form av icke-våld det här med att kasta sten. Och Fatah är en intressant fredsrörelse, vars representanter vägrar fredsförhandlingar.

Efter detta klipp rapporterar SVT från USA och Occupy-rörelsen. Programledaren Malin Mendel Westberg:

Gandhis tankar om icke-våld är en av de bärande idéerna för de amerikaner som just nu protesterar mot kapitalismens orättvisor.

Inslaget går ut på att demonstranterna förbereder sig för att förstöra ett republikanskt valmöte och sedan gör det och blir arresterade.

Vad som är så hedervärt med att förstöra för andra människor som vill engagera sig politiskt har jag svårt att förstå. Men det var tydligen en prestation av Occupy-folket att dom inte brukade våld mot republikanerna.

SVTs korrespondenterna lyckades i alla fall i ett av tre fall att skildra verklig, hedervärd icke-våldsaktivism. Resten får mer liknas vid ett olycksfall i arbetet. Dessa olycksfall som tyvärr så ofta drabbar public service.

Publicerat

Artikel: Aldrig mer – Vad innebär det?

Idag medverkar jag i en artikel i Corren tillsammans med Lotta Jansson och Mathias Sundin. De är ordförande och vice ordförande för den lokala Samfundet Sverige Israel-klubben i Linköping-Norrköping. Själv är jag styrelseledamot.

Artikel är något förkortad i Corren men presenteras här i sin helhet:

Aldrig mer – Vad innebär det? Artikel på förintelsens minnesdag

Vi har lärt oss att vi
alltid måste minnas förintelsen, att vi måste berätta om förintelsen. Många av
oss har träffat överlevare i skolan och känner väl till historien. Alla skriver
under på att detta hemska aldrig ska hända igen. Men vad innebär detta
ställningstagande i praktiken?
I dag i Malmö kan inte
judar känna sig trygga. De antisemitiska brotten har ökat i intensitet. Judarna
där blir ofta trakasserade på väg till synagogan och är rädda att visa sina
judiska symboler. Även i andra städer måste judar ha skydd. I Stockholm skyddas
synagogan med vakter under de religiösa ceremonierna.
Pendeln har svängt i
Sverige och i Europa, och antisemitismen är återigen på frammarsch. Ändå är det
många gånger kontroversiellt att peka på denna antisemitism. Antisemitismen
sätt ofta i en politisk kontext. Den förklaras genom att ses som en del i
mellanösternkonflikten. Det gör att människor tystnar och inte vågar säga
ifrån.
Hur kunde förintelsen
äga rum? Det kom inte genom ett trollslag, utan det gick steg för steg. Det
började med demonisering, och goda människor såg tyst på.
I Europa finns mängder
av judiska miljöer. Innan förintelsen var de levande, numer är de övergivna.
Många judar har lämnat, och av de som finns kvar känner många samma otrygghet
som i Malmö. På minnesplatserna för förintelsen har många judar lämnat
israeliska flaggor. Många av Europas judar och deras ättlingar finns idag i
Israel.
Den grova antisemitismen
som var så vanlig på trettiotalet finns idag, men den är inte accepterad. Men
de fördomar som spreds öppet om judar på 30-talet finns kvar, i en ny form. Det
är inte legitimt att demonisera judar, men det är legitimt att demonisera
Israel och dess vänner.
Antisemitismen har
alltid ändrat sig och anpassat sig. Om inte de goda människorna vågar se detta
är risken stor att situationen förvärras.
Det var svårt att ta
ställning på 30-talet, även om det känns självklart nu. Men det är dags för de
goda människorna att lära av historien, höja sina röster mot antisemitism och
säga nej till demonisering av Israel. Endast på detta sätt kan “aldrig
mer” bli trovärdigt.
Den 27e januari är
förintelsens minnesdag. Den får inte glömmas och inte förändras till någon
allmän dag mot rasism. Lärdomarna av
förintelsen är för viktiga för det.

UPPDATERING: Här är länken.

Publicerat

Kjöller: Polisen lider av systemfel

Hanne Kjöller skriver i DN om polisens problem. Effektivitet: Polisen behöver mer än biceps

I riksdagens ståtliga förstakammarsal anordnade Moderaterna i går ett seminarium kring polisens effektivitet. Justitieminister Beatrice Ask, som tackade nej till att delta när ämnet var på tapeten på Folk och försvars rikskonferens i Sälen för ett par veckor sedan, hade denna gång hittat till talarstolen. 

Men så vidare mycket hade hon inte att säga. Hon strösslade med formuleringar om hur människorna i organisationen är avgörande, att polisen själv är bäst lämpad att välja sina arbetsmetoder, att mycket gjorts men också att en del återstår att göra. Bland det som gjorts för att öka effektiviteten nämnde hon en ökad användning av dna-prov, buggning och preventiva tvångsmedel.

 Det är dystert att justitieministern exemplifierar ökad effektivitet med tekniska landvinningar.

Ja, det är dystert. Asks största insatser har varit att införa massövervakning av svenska folket. Det verkar som hon glömde lyfta denna tekniska landvinning. Men mot vanliga brott har hon inte gjort mycket.

Polisen lider av flera systemfel. Likriktningen är ett av dem. Ett annat, som också avhandlades under gårdagen, är de långa ledtiderna från anmälan till att brottet klaras upp – i den mån det ens sker. Om detta hade gärna justitieministern fått säga något mer om vad hon, regeringen och vi som medborgare har rätt att förvänta oss.

Ja, men det finns inte så mycket för Ask att säga. För det står klart att hon inte klarar av att lösa polisens allvarliga problem. Att slå sig för bröstet när polisen klarar upp 15% av brotten är bara pinsamt.

Oerhört positivt att detta faktiskt har uppmärksammats.

 

Publicerat

Historien om ett brott

Jag läste om Ellen i Expressen:

Ellen Törnberg googlade själv fram en misstänkt efter att hon råkat ut för bedrägeri. Kriminologen Leif GW Persson är imponerad – men kritisk till polisen som struntade i uppgifterna.- Vi borde byta ut de där utredarna mot Ellen så det äntligen händer något, säger han i SVT:s “Veckans brott”.

Jag kunde inte annat än reflektera över en väldigt likartad erfarenhet jag själv haft.

Min plånbok blev stulen tidigare i höstas, på gymmet. Dom klippte upp mitt skåp när jag gymmade. Det hände inget med det, jag gjorde polisanmälan. Corren skrev om det, men inget mer hände. Antar att förundersökningen blev nedlagd.

För någon vecka sedan fick jag en faktura på saker jag inte beställt, från Stayhard.se. Någon hade beställt ett par solglasögon och ett smycke för 4000 kr. Jag ringde Klarna som handlade fakturan. De lovade att bestrida och jag behövde inte betala något.

Klarna läste upp för mig vilken epost och vilket telefonnummer som hade angetts på beställningen. Eposten var en enkel live-adress och så ett nummer. Inget av dem var mitt. Jag passade på att skriva ned numren så jag hade dem.

Numret fanns inte på hitta.se. Gissningsvis ett kontantkort.

Dom ville att jag skulle göra en polisanmälan också, vilket jag gjorde. Polisen frågade om jag ville veta hur det gick med anmälan, och jag sade ja.

När jag gjort anmälan provade jag att ringa numret som angetts när jag beställde. Inget svar. Men efter ett stund fick jag ett sms från ett annat nummer. “Du ringde mig på andra nummer vem e du?”.
Jag svarade inte på numret utan slog upp det på hitta.se. Där fanns namn, adress och tre telefonnummer.

Jag ringde till polisen och gjorde en kompletterande anmälan. Efter några dagar fick jag bekräftelse på anmälningarna. Dagen efter fick jag besked om att förundersökningen lagts ned i brist på spaningsuppslag. Gissningsvis har de inte ens ringt numret jag skickade in.

Jag har anmält detta till Veckans brotts granskning av miljonbrotten.

Publicerat

Arabisk vår blir islamistisk vinter

 Wolfgang Hansson skriver mycket bra om utvecklingen i Egypten:

De som hoppas på någon form av västerländsk demokrati löper stor risk att få sina drömmar krossade.
Kanske har egyptierna röstat bort demokratin redan innan den införts.
Facit i regionen ett år in på den arabiska våren ser inte heller alltför upplyftande ut. I Syrien skjuts demonstranter ihjäl dag efter dag medan Kina och Ryssland stoppar alla försök från världssamfundet att ingripa.
I Libyen fortsätter olika miliser att slåss mot varandra. I Jemen har presidenten avgått men upproret fortsätter.

Några som helt verkar sakna denna insikt i situationen är korrespondenterna Cecilia Uddén och Bitte Hammargren som stjärnögt twittrar om de folkliga demonstrationerna på Tahrirtorget?

Hammaren skriver faktiskt också i SvD: Tillbaka på Tahrirtorget

De som valde att fira i första hand ser glaset som halvfullt. De ser hur mycket som förändrats, att människors rädsla har släppt, att ett val kunnat hållas som inte var uppgjort på förhand, att militärledningen lovat benåda 2 000 av de fängslade samt att undantagslagarna ska hävas (med undantag för ligister, som det heter) samt att parlamentet ska få lagstiftande makt. 

Och senast i juni ska presidentval hållas. Då har också militärledningen lovat att överlämna den verkställande makten, men fram tills dess är det militärledningen som styr bakom det kabinett som de utsett med en gammal Mubarakman som premiärminister, Kamal Ganzouri.

Salafisterna och muslimska brödraskapet har egen majoritet i Egyptens parlament. Då ska man vara rejält naiv för att kunna se glaset som halvfullt.

Jag tycker det är oseriöst att skriva på det sätt som Hammargren gör. Lyssnade man på nyheterna under den arabiska våren fick man bilden av verklig demokratiskt förändring. Hon ger fortfarande samma bild.

Publicerat

The Telegraph: Palestinierna förhalar fredsförhandlingar

 Con Coughlin på engelska The Telegraph skriver om de pågående samtalen mellan Israel och Palestinierna i Amman:

Most people in the West believe the main reason the talks are not going anywhere is because of Israel’s refusal to compromise on its settlement building programme. But while the Netanyahu government’s insistence on building settlements is certainly an obstacle, I am told by Western diplomats close to the exploratory talks that are currently taking place in Jordan between the two sides that the real reason they are running into difficulty is because the Palestinian delegation, led by the veteran Palestinian negotiator Saeb Erekat, is refusing to take the talks seriously.
For example, I am told by a Western diplomat working for the Quartet that when the Israeli delegation arrived for a meeting last weekend in Amman, the Jordanian capital, to present their latest security proposals, Mr Erekat simply refused to enter the room.
My man in the Jordan conference room says that he was surprised at Mr Erekat’s behaviour, especially as the topic under discussion was supposed to be one of the two main topics the Palestinian delegation wanted on the agenda for the Jordan talks, which are a precursor for the more formal talks that are supposed to take place once both sides have agreed a negotiating framework.

Det är ganska naturligt att palestinierna konstrar. Dels är det inte demokrater, och representerar således endast sig själva och de närmaste. De har inget mandat från sina bröder i arabvärlden att förhandla fram fred med Israel, inte heller från sin befolkning.

Utöver det vet de mycket väl att de inte heller kommer hållas ansvariga för sitt konstrande. Pressen kommer rimligtvis även i fortsättningen ligga på Israel.

Se t ex på Sverige – här gick ju nyligen Centern ut och ville belöna Fatah med en egen stat.

Länken kom via Elder of Ziyon.

Publicerat

Läget i Syrien

 CNN skriver om vad som händer i Syrien:

 Al-Assad’s rallying cry is that only he can protect the country’s minorities: Christians like the man I met at the airport, Alawite like himself, about 15% of the population. He keeps the ethnic Kurds, a little less than 10%, on his side by courting their biggest tribes. 

 It’s a tactic that’s working. The Kurds don’t back him, but they haven’t turned against him as they did against his father. The Alawites who make up most of the officer corps in the army are still loyal, as are the Christians.[…] 

 Several Westerners with detailed knowledge of the country expressed their frustration with the opposition, too. Why don’t they reassure the minorities they won’t face retribution once al-Assad is gone? they ask.

Svårt dilemma för en utomstående betraktare. Om Assad faller kommer Iran att förlora en stark allierad. Hizbollah kommer bli mer isolerat. Men det muslimska brödraskapet kommer troligen att få styra över ännu ett land, vilket innebär att Mellanösterns kristna måste fly från ännu ett land.

För den som är intresserad av vad som händer i Syrien rekommenderar jag twitterkontot @syriennyheter.

Publicerat

SVTs översättning: Olycksfall i arbetet?

Det här är en gammal artikel, men jag kan inte smälta detta så jag måste blogga om det. Lisa Abramowicz skriver på Newsmill: Därför anmäler jag “Gazas tårar” till granskningsnämnden

Enligt SVTs talespersoner är det en ”antikrigsfilm”, men den visar bara
en sida och det på ett synnerligen demoniserande sätt. Det är en mycket
stark och obehaglig film om Gaza-barnens lidande under kriget.

Men filmen har inget antikrigstema utan har egentligen bara ett budskap: “Judarna är barnamördare”.

Det
vill säga att judar medvetet och avsiktligt gått in i Gaza för att
mörda barn och för att skapa så mycket förödelse och lidande som möjligt
för just dem. Jag använder ordet judar, för att det är vad som sägs
gång på gång i filmen “yahoud”(arabiska för judar), något som SVT av
någon outgrundlig anledning översätter som “Israel” och “israeler”. Man
undrar varför?

Ja, varför översätter SVT “judar” till “israeler”? Kanske för att det annars blir ganska svårt att visa en film som “Tears of gaza”. Bilden av judar som barnamördare är en traditionell antisemitisk stereotyp.

Det är hedervärt att Abramowicz agerar. Men satsa inga pengar på att granskningsnämnden kommer fälla “Gazas tårar”.

Antirasisterna är selektiva. Främst handlar det om vem som är stark och svag, sedan kan man prata om rasism. Israelerna är starka, palestinierna svaga. End of story.

Men betänk detta inför förintelsens minnesdag den 27e januari. På SVT sänds dokumentärer vars bärande tema är att judarna medvetet dödar barn. Har vi hört den förut?

Gazas tårar finns på Yotube. Även här är “yahoud” översatt till “israel”: