För några dagar sen var det årsdagen av Kristallnatten, och på den dagen skrev SKMAs ordförande Willy Silberstein på Sydsvenskans debattsida: “Allt värre för judar i Malmö“
Efter andra världskriget fanns det en utbredd uppfattning om att antisemitismen omöjligen skulle kunna återkomma. Hade någon påstått då att judar i en stad i södra Sverige år 2011 skulle trakasseras bara för att de är judar, hade han eller hon förmodligen inte blivit trodd. Men tyvärr är detta ett faktum. […]
Det finns förvisso statsråd, som EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och integrationsminister Erik Ullenhag (FP), som understrukit problemets allvar, men vi vill höra fler engagerade röster. Var finns exempelvis statsminister Fredrik Reinfeldt (M) när judar i en svensk stad är rädda för att gå till en gudstjänst? Var är andra ledande företrädare inom olika sektorer, personer som visar vrede, avsky och svarar med åtgärder mot judehatet i Malmö?
För det är väl ingen som menar att vi ska vänja oss vid att judar trakasseras för att de är judar?
Tyvärr är det den signalen samhället skickar ut. Det är inte bara i Malmö som judar hotas, i Stockholm måste synagogan ha skydd av vakter inför de religiösa cermonierna.
Israelkritiken i Sverige har gått över styr och skulle bättre kunna beskrivas som anti-sionism. Nyhetsrapporteringen går ut på att plocka de händelser som gör Israel störst skada. Toleransen inför antisionism är oerhört stor, trots att antisionism ofta går över i antisemitism.
I Sverige växer antisemitismen och det enda partiet som seriöst uppmärksammar detta är Folkpartiet. De andra ledande företrädarna är tysta.