I det aktuella numret av tidningen nu skriver ett antal FP-profiler en artikel med rubriken “FP saknar trovärdighet i Palestinafrågan” (ej online). Innehållet är förutsägbart, men några meningar sticker ut:
“Vi som liberaler måste stärka de konstruktiva aktörerna i Palestina. President Abbas som tagit initiativ till FN-ansökan är en av dessa goda krafter. Han har gått längre än någon palestinsk president för att acceptera Israels villkor för fred.”
Detta har precis hänt: Palestinierna har, med Mahmoud Abbas i spetsen, avslutat fredsförhandlingarna med Israel. Istället har man, emot Israels vilja och Osloavtalet, gått till FN för att ensidigt trumfa igenom en stat. Nu vägrar man förhandla.
Hur kan man få detta till att Abbas gått “längre än någon palestinsk president för att acceptera Israels villkor för fred”? Ok att man kanske tycker detta är rätt, men det är väl knappast att acceptera Israels villkor? Han har de facto gjort precis tvärtemot.
Några av undertecknarna som gör mig särskilt besviken är Maria Weimer och Erik Jennische. Beklagligt med en sådan inställning och rent pinsamt att komma med sådana faktafel.