Johan Lundberg på Axess har under en tid kritiserat Turteatern för deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Här är en debattartikel: Svenska feminister måste sluta hylla feminister som mördar män.
Om man får tro Valerie Solanas livshistoria hade hon goda skäl att hata män. Hon hade utnyttjats sexuellt av sin far, blev gravid vid 15 års ålder med en sjöman, försörjde sig som prostituerad och tiggare, var narkotikamissbrukare, tillbringade långa tider på mentalsjukhus och dog vid blott 52 års ålder. Under hela sitt liv tycks Solanas ha utnyttjats av män.
Att ta denna tragik som förevändning för att även efter hennes död fortsätta att exploatera henne, blir inte mindre osmakligt för att det är svenska feminister som roar sig på hennes trasiga livsödes bekostnad.
”Vi viker oss i skratt”, skriver till exempel Nina Lekander i Expressen omTurteaterns nu aktuella föreställning, baserad på Solanas förvirrade anteckningar om vikten av att ”störta regeringar, eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering [av fortplantningen] och utplåna det manliga könet”.
Som framgår av citatet emotsätter sig hennes SCUM-manifest (där SCUM står för ”Society for Cutting up men”) själva fundamentet i det demokratiska samhället.
Manifestet förespråkar revolution, konfiskering av medborgarnas egendom samt mord av alla företrädare för tidigare generationers förtryck. Det är en uppfattning som bygger på en kollektivistisk tankefigur och som propagerar för våld mot alla representanter för stora befolkningsgrupper.
Med tanke på att uppsättningen på Turteatern är avsedd för skolelever, finns anledning att dra öronen åt sig inför en text som argumenterar för massmord på företrädare för kollektiv, vare sig dessa utgörs av kapitalister, muslimer, bögar, judar, borgare eller – som i detta fall – män.
Här är lite av den respons han har fått:
Jesper Nilsson, chefredaktör för Dagens konflikt, skriver på Twitter: ”Män som våldtar kvinnor. Det sticker väl inte Johan Lundberg i ögonen”.
Johannes Klenell, förläggare på Galago, skriver på Twitter: ”Johan Lundberg är beviset på att det ibland inte spelar någon roll hur många böcker man läser, du kan ändå vara dum i huvudet”.
Paula Melkersson beskriver mig i nättidningen Feministiskt perspektiv som tillhörande gruppen ”hatare” som ”inte [gillar] konst”, men som däremot ”vill bygga murar och stänga dörrar”.
Nina Lekander påstår i Expressen att jag i min kritik ”skummar av humor- och perspektivlös vrede”. […]
Kristina Lindquist, redaktör på DN påstår på Twitter att jag i en radiodiskussion med Nina Lekander har sagt att det finns ”inget kvinnohat i teaterhistorien”. När hon får frågan om jag verkligen har påstått det, svarar hon: ”Inte exakt, därför struntade jag i citattecken”.
Johan Wennström har också skrivit om ämnet, Scummar av ilska:
Männen i publiken får hårt strålkastarljus i ansiktet och tilltalas “aphjärnorna”.
Vissa åskådare hummar trots allt med som om de lyssnade till något djupsinnigt. MenScummanifestet skrevs av en person som levde ett liv kantat av övergrepp, prostitution, narkotikamissbruk och vistelser på mentalsjukhus, och som mötte slutet utfattig och ensam på ett vandrarhem för socialfall. Dess starka inslag av våld och sexuell automatik tyder på ett känsloliv som var kraftigt ur balans.
Så förmodligen bör man förstå den oförsonliga texten som en trasig människas besvikelse över hur livet kom att utveckla sig. I alla fall är den inte mycket till samhällsanalys, varken i dess ursprungliga form eller i den version som Turteatern levererar.
Ändå är det precis vad Turteatern (“Teatern utan reaktionärer”) tycks vilja säga oss. Enligt dem är Solanas uppmaning till könskrig mot män ett tankeväckande inlägg i jämställdhetsdebatten, lämpligt till och med för gymnasieungdomar att se och “reflektera” över.
Det är otroligt att en pjäs som SCUM för det första finansieras av skattemedel. Såvitt jag kan se har inga skolföreställningar planerats, och om någon sådan genomförs måste skolledningen ställas till svars.