Står min bror Gustav Svansbo för:
Jag har aldrig varit med om någon liknande skandal. På SvD ledarbloggen skriver Per Gudmundson om de senaste turerna:
vad händer nu? Vem som skulle kunna efterträda Håkan Juholt – om han nu gör det troliga och avgår – vet vi inte. Eller ja, den 26-årige Karl Längberg i Nybro kan ju börja packa väskorna inför en Stockholmsflytt – han är förste reserv att kliva in på en eventuell Juholtsk riksdagsplats. Men vad gäller partiordförandeskapet finns inga svar.
Det finns dugliga partiledarkandidater. Mikael Damberg, Lena Sommestad, Leif Pagrotsky, eller varför inte Pär Nuder? Problemet är att partiet har enormt svårt att ena sig. Processen att tillsätta Juholt var blodig – och Juholt var långt ifrån ett förstahandsval – och det finns ingen anledning att tro att det går enklare nästa gång.
Under tiden blöder den en gång stolta socialdemokratin kraftigt. Identitetskrisen är djupgående. Det finns ingen riktning, och partiorganisationen verkar närmast som ett hinder för nytänkande. I stället kliver Miljöpartiet fram med självsäkra steg och plockar väljare.
Socialdemokratins kris är en kris inte bara för partiet. Sverige behöver en fungerande opposition. Väljarna förtjänar alternativ, och konkurrens om makten gynnar alla, för den säkerställer utveckling och förbättring i alla partier.
Johan på Peace, Love & Capitalism är också inne på att att detta inte är bra för Sverige:
Partiledarfrågan är naturligtvis en sak för medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men en sak är säker: Svensk politik mår inte bra av detta. Socialdemokraterna har ett ansvar i att utmana regeringen och driva på för en bättre politik.
Jag har ingen aning om vad som är bäst för Sverige. Vad än som gör att vänstern har långt till makten känns spontant som något positivt.
I övrigt har jag inga kommentarer just nu förutom den roliga ordvitsen om s-ledarens insikt: “Jag borde Juholt mig till reglerna”.
Mitt tips: Han ryker så det smäller om det.