Jag har faktiskt trott att Nathan Shachar var en annorlunda mellanösternkorre. Men efter att ha läst dagens artiklar av honom i DN känner jag mig faktiskt sjukt besviken.
Vad sägs om detta? “Palestinier tar farväl av vapnen“.
Hemmalaget är femtio byhövdingar från Nablusdistriktet på Västbanken som samlats för att finputsa taktiken inför Palestinas ansökan om att bli FN:s 194:e medlemsstat.
Bortalaget är fanatiska israeliska bosättare, som gör allt för att provocera fram våld i stor skala fram till dess. Tränaren, det är guvernör Jibrin al-Bakri, som håller förhör med de vördiga schejkerna för att se att de har allt i ryggmärgen:
– Kom ihåg att det bara behövs en gnista, ett misstag, en dumbom för att spoliera allt vi förberett i månader.
Mötet är ett av tusentals denna sommar, på palestinska bytorg, i skolor och stadshus. Allt är repeterat. Det som står på spel är det tredje palestinska upproret. (Det första utbröt 1987 och det andra 2000). Men det paradoxala med detta tredje uppror är att det är motståndarna, bosättarna, som vill dra i gång det, medan palestinierna gör allt för att förhindra det.
IDF spokesperson rapporterar från helgens demonstrationer “A Weekend of Violent Riots Despite Pledges of Nonviolence“.
Mahmoud Abbas har uppmuntrat till “popular resistance” och även förklarat sig beredd att gå i krig mot Israel om alla andra arabländer går med honom.
Jag trodde att Shachar var en annan typ av korrespondent. Men det han erbjuder är detsamma som andra korrar – i bästa fall infantil “tyck synd om”-journalistik. I värsta fall rena förvanskningar.
Det finns säkert extrema bosättare som förstör för palestinier. Det är viktigt att det uppmärksammas och att de bekämpas. Men att framställa bosättarna som hindret för fred är bara absurt.
Det palestinska ledarskapet vägrar erkänna Israel som en judisk stat. De kräver att landet ska ta emot miljoner inflyttande araber vilket skulle ändra majoritetsförhållandena i Israel. Det är deras grundinställning – vilket alltså de facto innebär att Israel som judisk stat upphör att existera.
De vägrar kompromissa, och kan följaktligen heller inte delta i fredsförhandlingar. Därför har de valt att runda förhandlingar genom att gå till FN. Inte för att söka fred, utan för att kunna trappa upp kampen mot Israel.
Om detta berättar inte svenska korrar. Deras berättelser säger mer om dem själva än vad som händer i mellanöstern.