Mahmoud Abbas höll igår ett tal på arabiska i New York. Där fanns en del intressant, som Anna Ekström översätter från arabiska:
Abbas lovade…
… att inte erkänna den judiska staten. Detta betyder att Israel inte ska erkännas som judiskt hemland, med judisk majoritet.
… att inte förhandla med Israel om dess regering inte först erkänt staten Palestina inom stilleståndslinjen kallad 1967 års gränser med Jerusalem som dess huvudstad.
… att inte förhandla med Israel om dess regering inte dragit tillbaka bosättare och soldater. Detta betyder att han inte respekterar Israels behov av säkerhet och att Palestina ska vara etniskt rent.
Med sådana villkor behövs inga förhandlingar. Allt är klart: Gränserna, Jerusalems status, ett juderent Palestina och ett Israel utan judisk majoritet och utan säkerhetsgarantier.
Abbas vet att Israel inte kan gå med på detta. Kraven är orimliga. De är inte heller nya, utom möjligen för vissa nyhetsjournalister, däribland svenska sådana.
Elder of Ziyon har reagerat på samma sätt som Anna Ekström.
För vem som helst som läser detta borde det stå klart vad som är det största problemet i fredsprocessen. Det är att att den ena parten vägrar att delta i den.
Men absurt nog är ingen det minsta intresserad av vad Mahmoud Abbas säger. Den svenska rapporteringen kring mellanöstern är helt verklighetsfrånvänd.
Inte bara den svenska, den breda västerländska debatten om israel-palestina har sedan länge helt förlorat markkontakt.
Det som händer just nu är att palestinierna bönhör Mahmoud Abbas’ önskan om “popular resistance” och startar upplopp på västbanken. Den pro-palestinska journalisten Ibn Ezra rapporterar på twitter att palestinska ungdomar var de som initerade upploppen.
Bill Clinton skyller nu på Netanyahu för att fredsprocessen gått i putten, men det kan orimligen stämma. För den som följer Mahmoud Abbas uttalanden är det skrämmande uppenbart att han aldrig deltagit i den. Netanyahu är en stursk högerman, obehaglig och säkert alldeles för envis. Mahmoud Abbas är en antidemokrat som inte har minsta önskan om fred.
På Weekly Standard ger Elliot Abrams Bill Clinton ett rejält mothugg. Läsvärt.
Israel-Palestinakonflikten i svensk media är så verklighetsfrånvänd så man häpnar. Om det inte vore så allvarligt skulle man kunna skratta åt det.