Anna Ekström skriver idag briljant om svenska mediers mellanösternrapportering:
Jag tror inte på dem som säger att denna fixering vid israeliska judars påstått dåliga moral och vid deras påstådda envälde över krig och fred inte har att göra med motvilja mot judar.
Israelflödet i svenska och andra europeiska nyhetsmedier påminner alltför mycket om Robert Spencers antimuslimblogg för att man ska kunna säga att det handlar om tillfälligheter eller slapp journalistik.
Spencer skriver ned alla dåliga nyheter om muslimer han kan hitta. Oftast bygger texterna på fakta och ofta handlar det, som i notisen om den misshandlade pojken, om enskilda. I båda fallen är den demoniserande lögnen ett resultat av ordval, vinkling och flöde – mera sällan av rena faktafel. […]
Både de som letar fel på israeler och de som letar fel på muslimer kan försvara sig med frågor av typen ”Har Isak/Mahmoud slutat slå sin fru?” De som specialiserat sig på Israel har ytterligare ett alibi: De rapporterar ju om israeler, inte om judar. Jag begriper det inte. De israeler vars mörka själ de rotar efter är ju judar.
Det är helt korrekt som Anna Ekström skriver, och liknelsen med Robert Spencers blogg är briljant. Precis så extrem är kraften bakom vinklingen, precis så mörk och med lika mycket illvilja.
Användandet av ordet “hämnd” är mycket vanligt i svensk media. Finns det någon myt som är stark om judar så handlar det om hämndlystnad. Gammaltestamentlig sa man förr i tiden.
Lägg till detta hur TT och andra svenska redaktioner lägger ett raster över nyhetsflödet så framträder en annan stereotyp: den blodtörstige juden.
Det som svenska medier sprider är inget annat än gift, precis som Anna Ekström skriver.