Nu är Ship to Gaza-jippot igång igen. GP skriver om Bo Harringer som ska filma Henry Ascher på båten, och DNs Stefan Jonsson skriver om att han ska resa med på flottan. Det är säkert fler som vill skriva om de här aktivisterna som ska åka ned.
Jackie Jakubowski har skrivit bra i DN om flottan:
Hade Mattias Gardell och hans kamrater redan på förra årets seglats verkligen varit intresserade av att hjälpa palestinierna hade de låtit ett par av sina båtar – åtminstone som en symbolisk markering – sätta kurs mot Egypten och där försöka lämna sin biståndslast för vidaretransport till den palestinska gränsövergången Rafah.
De hade också kunnat kräva att den egyptiska blockaden mot Gaza avslutas, inte bara den israeliska; liksom att Hamas raketbeskjutning mot Israel upphör, och därmed också anledningen till den israeliska avspärrningen. (Det är för mycket begärt att israelerna skall öppna sin gräns för palestinska arbetare och för leverans av varor till och från Gaza – och samtidigt nästan dagligen se sina städer och byar beskjutas därifrån.)
Ship to Gaza vill, med Gardells ord i Aftonbladet (31 maj), ”ända den humanitära krisen i området”.
Men någon sådan kris råder inte i Gaza i dag. Är det en humanitär katastrof man vill avhjälpa borde ”Solidaritetsflottiljen” – med sitt frihetsbudskap, sitt ”passiva motstånd” och sin ”icke-våldsträning” – i stället sätta kurs mot Tripoli och Latakia (med risk att aktivisterna blir omhändertagna av libyska eller syriska militärer), där råder det brist på mat och mediciner.
I Syrien massakreras dagligen männi skor som protesterar mot Assadregimens förtryck. Amnesty rapporterar om drygt 1 400 döda, om våldtäkter och om tortyr av barn. Vid gränsen mellan Syrien och Turkiet inrättas flyktingläger för de tiotusentals som lyckats fly blodbadet. I Libyen beskjuter Khaddafitrogna förband civila bostadsområden med stridsvagn; hundratals människor har dödats, tiotusentals är på flykt.
Och i Uppsala sitter Gardell och skriver sina pekorala deklarationer: ”Vi kommer utan andra vapen än medmänsklighet och solidaritet.”
Men till Syrien, Libyen eller Jemen kommer Gardell och hans vänner inte. När mediejippot på öppet hav är avslutat kommer de att lämna palestinierna åt sitt öde – liksom de gör med syrierna och libyerna – och återvänder till sina trygga hem med berättelser om sina bragder i Medelhavet. Så har kolonialister, orientalister och självupptagna tredjevärldsromantiker alltid gjort.
Även Johan Lundberg har skrivit bra:
Det är hur som helst intressant att konstatera att medan en så pass antisemitisk och Israel-fientlig organisation som de turkiska islamisterna i IHH har valt att satsa sina resurer på Syrien; och att alltmedan det ena folket efter det andra i Nordafrika revolterar mot diktaturer och förtryck, så är den svenska vänstern helt upptagen med Israel-Palestina-frågan samt med medie- och propagandajippon som mer än att hjälpa Gazas folk syftar till att öka protesterna mot och kritiken av Israel.
Staten Israels kopplingar till liberalism, kapitalism och västerländsk demokrati är ett rött skynke för den europeiska vänstern, vars existensberättigande under de senaste decennierna mer har baserats på hat mot liberala samhällen snarare än på partitagande för något reellt alternativ till liberalism och marknadsekonomi.
För er som vill se bilder av hemskheterna i Gaza, se nedan:
Men det är inte bara plask och lek i Gaza, det finns lyxhotell också:
Och shopping:
Se också skrämmande scener från Asda City, eller bilder som visar hur tättbefolkat det är i Gaza.
Nu i år bör flottan få det svårare än förra året när martyrerna från IHH hoppat av. Gardell, Feiler och Ascher får såga av järnrör och dunka på de israeliska soldaterna så kan det säkert bli bra rubriker även i år. Det blir det säkert utan också, Israelhat är “da bomb” bland svenska journalister.
I den mediala sagovärlden kan aktivisterna bli hjältar. Strunta i det här med verkligheten, det blir så mycket enklare då!