Lydiah Wåhlsten från Timbro skriver idag på SvD Brännpunkt om Rättvisemärkt och kommuner som köper in deras koncept “Fair trade city”:
Rättvisemärkt vill framställa sig som ett alternativ till vanlig handel, men till skillnad från vanlig handel kommer rättvisemärkt aldrig att kunna omfatta alla bönder. Höga krav ställs på produktion och organisation för att en kaffeproducent ska bli certifierad som rättvisemärkt. Krav som långt ifrån alla bönder har råd med. Därför skapas ett insider-outsider-problem, där de mest utsatta kaffeodlarna aldrig blir rättvisemärkta. […]
I rapporten “Vad uppnås med rättvisemärkning” från Agrifood Economics Centre (2009) beskriver nationalekonomen Helena Johansson hur rättvisemärkts fokus på småskalighet gör att utvecklingen mot ett mer effektivt jordbruk avstannar. Hon konstaterar även att stora delar av de extra pengar konsumenten betalar för de rättvisemärkta kaffet aldrig når bönderna. I rapporten “Ett kaffe som märks” beskriver Swedwatch situationen för certifierade småbönder i Brasilien och Guatemala.
Här visar man att Rättvisemärkt har svårt att leva upp till löftena om sociala åtaganden. Trots det högre priset för kaffet så räcker pengarna knappt mer än till att hålla produktionen igång och många bönder var fortfarande beroende av bistånd.
Är man intresserad av att hjälpa fattiga bönder är det mer effektivt att köpa vanligt kaffe än dyrare rättvisemärkt kaffe, och skänka mellanskillnaden till en organisation med 90-konto.
Men det här med effekt är inte så noga för kommunpampar. Vem vill inte vara rättvis? Vi har ju genom år av vänsterprägling lärt oss att vi rika suger ut de fattiga och att kapitalism är fel. Att det i verkligheten är tvärtom är inget som slagit igenom.
Niklas Frykman i Eskilstuna har röstat nej till att kommunen ska köpa in Rättvisemärkt ABs certifiering. En del av alliansens motivering publiceras på hans blogg:
Allians för Eskilstuna välkomnar möjligheten att ställa ekologiska och etiska krav i olika upphandlingar, men motsätter oss att ingå avtal som syftar till att främja ett specifikt företag, i detta fall Rättvisemärkt AB.
Mycket viktig poäng av Frykman. Det är inte rättvisa som gynnas, det är Rättvisemärkt AB. De är framför allt en marknadsföringssuccé. Frykman kommenterar:
Fairtrade är som jag ser det ett sätt att bakvägen tvinga på människor i fattiga länder planekonomi, för att vi ska få en varm, gosig känsla i magen. Och det tycker jag inte att en varm, gosig känsla är värd.
Se även Johan Hedin på Peace, love and Capitalism.