Idag skriver Mattias Gardell stort på Aftonbladet Kultur om Ship to Gaza, och de turkiska aktivister som dog på Mavi Marmara.

Gardell påstår att Ship to Gaza är ett projekt baserat på ickevåld. På Mavi Marmara fanns mängder med våldsamma aktivister som attackerade de israeliska soldaterna och utlöste våldet.

Men det ljuger Gardell om som en häst galopperar. Enligt honom var våldet från soldaterna  “oprovocerat”. De som dog på skeppen “avrättades”. Det står faktiskt så i artikeln, de “avrättades på nära håll”.

Nio passagerare mördades. Två av dem sköts ihjäl innan angriparna bordade fartyget. Obduktionerna visar att övriga avrättades på nära håll. De sköts i ryggen, bakhuvudet, mellan ögonen, ofta med fyra, fem skott.

Så enligt Gardell kom skeppen fredligt seglande och vips så bordade Israel, radade upp fredsaktvister och avrättade medelst nackskott. För att visa att Israel kan göra vad Israel vill:

Varför valde Israel att betrakta en internationell biståndsflotta som ett existentiellt hot som bäst möttes med massivt militärt övervåld långt ute på internationellt vatten […]

Att attackera en fredlig biståndsflotta på internationellt vatten blev ett sätt att visa världen att de kan göra vad som helst och komma undan med det

Israelvänner faller ofta i fällan att försöka motbevisa lögnerna punkt för punkt. Men det är hopplöst. Gardell är helt skamlös och blåljuger. Bland annat påstår han att Israel stiftat “apartheidlagar”.

Gardell är en typisk israelhatare, som tar alla tillfällen i akt att dehumanisera Israel. Det är en medveten strategi och har inte det minsta med mänskliga rättigheter att göra. I Gardells värld är alla medel tillåtna mot Israel.

Det funkar  bra i Sverige, där medierna har samma verklighetsbild som israelhatarna. Inga journalister klarar av att ens ställa de mest grundläggande granskande frågor till Gardell. Så stark är den kulturella bilden.

Aftonbladet Kultur har inga problem att publicera rent antisemitiska alster, så självklart får Gardell föra fram sin hatpropaganda där.

Det är anmärkningsvärt att Aftonbladet Kultur alltid hittar en ny botten att passera.

Flera bloggare, t ex Segerfeldt och Viktor Barth-Kron har frågat sig var Ship to Syria finns. Nu blir frågan mer och mer aktuell, idag rapporterar DN om stora demonstrationer i Syrien efter att en 13-åring torterats till döds.

Hundratals syrier i staden Daraa gick på lördagen ut för att demonstrera sedan kroppen efter en svårt misshandlad 13-åring återlämnats till pojkens familj. Pojken misstänks ha torterats av säkerhetsstyrkor i Daraa-regionen.

Så här skrev Barth-Kron:

Det har nu publicerats hundratals upprop där ledande svenska kulturpersonligheter och vänsterpolitiker i allians kräver frihet och rättvisa för den förtryckta syriska demokratirörelsen och menar att Bashar al-Assadsövergrepp är en av de stora skamfläckarna i vår tid.

I skrivande stund sitter också en del av dem på en uppmärksammad båtexpedition mot Syrien, kallad ”Ship to Syria”, utrustade med allt från sköldar till tryckpressar och annat som krävs för att bygga en fungerande demokrati. Projektet har backats upp på bred front med stödkonserter i allt från kyrkor till hipsterkällare på Söder.

Haha, nä, skoja bara.

Segerfeldt och Bart-Krohn har inte uppmärksammat förtrycket av palestinierna i arabvärlden. Tar man med den faktorn blir enögdheten helt absurd.

UPPDATERING: DN rapporterar, kulspruteeld mot syriska protester.

Aftonbladets Karin Pettersson har skrivit en ledartext om mellanöstern:

Nu behövs en israelisk vår. Ett nytt förhållningssätt till palestiniernas krav och nya verkliga förhandlingar för fred. En ny respekt för folkrätt och det internationella samfundet. Annars kan ytterligare en generation låsas i denna till synes oändliga dödsdans.

Som den starkare parten har Israel huvudansvaret.

Karin Pettersson är ledarskribent på Sveriges största tidning. Hon har lön för att sitta och skriva texter hela dagarna. Det är häpnadsväckande hur man kan ha så mycket möjligheter och komma fram till så lite.

Om en förhandling ska kunna äga rum måste det finnas två parter som vill ha fred. De palestinska ledarna är inte det minsta intresserade av fred. Deras grundkrav för förhandlingar är att miljoner araber ska få flytta in i Israel och på så vis utplåna Israel som judisk stat.

De har inte tagit avstånd från terror. De bränner svenska skattepengar på att lära sin befolkning hata Israel och judar.

Karin Pettersson kommenterar den nya enigheten mellan Fatah och Hamas:

För en tid sedan ingick de palestinska grupperna Hamas och al-Fatah ett försoningsavtal. Förhoppningsvis kan det palestinska samhället nu lämna splittring och inbördes strider bakom sig.

Ja, om det vill sig väl kan Hamas och Fatah enas – mot sin gemensamma fiende Isreal. Enigheten innebär nämligen att Fatah tar ett steg bort från fred och ett steg närmare öppet hat och extremism.

Även om det var så att Israel hade huvudansvaret krävs det två fredsvilliga parter för att skapa fred.

Det är häpnadsväckande hur blind man kan vara och ändå kalla sig ledarskribent.

Frilansjournalisten Anna Ekström skriver på Newsmill om svenska journalisters motvilja mot Israel i allmänhet och DNs Clas Svahn i synnerhet: Motståndet mot Israel går så långt att DN felciterar Obamama:

När svenska nyhetsjournalister betraktar regionen kring Israel ställer de ofta in objektivet på autofokus. Israel befinner sig i brännpunkten oavsett vad som händer och vem som agerar. […]

Att man stirrar sig nästan blind på den judiska staten, eller försöker stirra ihjäl objektet, är ingenting unikt för Sverige. Israel som symbol är viktig, om inte central, för flera nationalismer och kulturalismer i Europa, Amerika, Asien och Nordafrika.

Men det finns en specifikt svensk bakgrund till att just svensk nyhetsförmedling lutar åt det antiisraeliska hållet. Vi bär till exempel på ett ideologiskt arv från den socialistiska tiden då Sverge låg någonstans mellan öst-  och västblocken. Sovjetkommunismen blev starkt antisionistisk, vilket hör samman med kalla kriget och rysk antisemitism. Den svenska mittenpositionen har överlevt i många kretsar, men idag får den så kallade muslimska världen agera östlig motpol till USA. I likhet med Europa i övrigt har vi också ett ännu äldre, antisemitiskt arv. Urgamla föreställningar om judar projiceras på Israel.

Sen går Ekström in mer i detalj på en artikel av Clas Svahn från DN: Obama efterskänker Egypten miljardskuld. Så här översätter Clas Svahn Obamas tal, med citattecken:

“Det finns de som säger att detta inte går att lösa, men det anser jag att det gör. Våra åtaganden mot Israel är djupt rotade och det faktum att vi är vänner sedan länge gör att vi kan tala klarspråk. Fred måste vara en möjlighet. Drömmen om en fredlig stat, Israel, går aldrig att fullfölja om ockupationen fortsätter. En fred måste inbegripa två stater, en israelisk och en palestinsk. Basen för förhandlingarna är klar: Permanenta gränser till Israel och Palestina som utgörs av 1967 års gränser.”

Ekström går sedan vidare och visar rad för rad hur Svahn grovt felciterat Obama. Hennes sammanfattning blir som följer:

Fortsätter man att i stor utsträckning anpassa empirin efter förutfattade meningar om det mest symbolladdade området i världen är risken stor att flera följer strömmen mot en populistisk demokrati. Som synes av exemplet ovan kan det då också hända att rollerna bli ombytta: politikern upplyser och journalisten mörklägger.

Det är skrämmande att det har gått så långt med svensk journalistik och Israel, men Ekström har rätt. Det som Clas Svahn har gjort är det som de flesta mellanösternkorrar gör – man utelämnar stora delar av rapporteringen för att anpassa verkligheten till den svenska föreställningen om Israel.

Clas Svahn har varit för osmidig, men på det stora hela helt i linje med andra svenska journalister.

Via Svensk Israelinformation.

När jag cyklade till jobbet häromdagen lyssnade jag som vanligt till P1-morgon och fick där höra Cecilia Uddén kommentera Obamas tal i mellanöstern. Hon berättade i förbifarten att Israel förkastat ett fredserbjudande från arabländerna för ett antal år sedan, vilket utmålar Israel som drivande i konflikten i mellanöstern.

Jag reagerade starkt som vanligt och tänkte mig att blogga om ämnet, men nu är det så väl ordnat att en annan bloggare hann före. Mina tankar 09 skriver om händelsen: Det arabiska erbjudandet om fred

Men vad hände för 9 år sedan? Varför tackade Israel nej?
Den 27 mars 2002 dagen innan erbjudandet skulle offentliggöras, gick palestiniern Abdel-Basset Odeh in på ett Hotell i Netanya insvept i ett bombälte. Hotellet hade arrangerat firandet av pesach för personer som inte hade möjlighet/råd att fira på egen hand. De flesta offren från sprängattentatet var över 70 år gamla, flera av dem överlevare från förintelsen, även ett brudpar och en svensk mördades i bombdådet.

Hamas tog på sig ansvaret och uttalade sig i klartext att detta var ett attentat för att aktivt förhindra fredsförhandlingar.

Nedan en lista från 2002 med de arabiska handlingarna för fred:
Nov. 21, 2002
A Palestinian suicide bomber detonates on a commuter bus during morning rush hour in Jerusalem.11 murdered, many of them schoolchildren. More than 50 injured.

Oct. 22, 2002
An explosives-laden sport utility vehicle driven by a Palestinian suicide bomber rammed into a bus near Hadera in northern Israel.
14 murdered. More than 45 injured.

July 31, 2002
A Palestinian terrorist plants and detonates a bomb in a backpack in a Hebrew University cafeteria.
9 murdered, including 5 Americans. More than 80 injured.

June 18-19, 2002
A Palestinian suicide bomber strikes on a rush-hour bus in Jerusalem, carrying many children on their way to school.
19 murdered. 74 injured – 6 seriously.
A Palestinian suicide bomber strikes at a hitchhiking post in Jerusalem’s French Hill.
7 murdered. 50 injured – 3 critically.

June 5, 2002
A car packed with a large quantity of explosives struck a bus traveling from Tel-Aviv to Tiberias.
17 murdered. 38 injured.

May 8, 2002
A Palestinian suicide bomber strikes at a crowded billiard hall in the Tel Aviv suburb of Rishon le-Zion.
15 murdered. 55 injured.

March 31, 2002
A Palestinian suicide bomber strikes a restaurant in Haifa frequented by both Arabs and Jews. The bombing follows suicide attacks on each of the previous two days, one at a Jerusalem supermarket and one at a café in Tel Aviv.
15 murdered. Over 40 injured.

March 27, 2002
A Palestinian suicide bomber (Hamas) strikes at Netanya’s Park hotel during a Passover seder.
29 murdered, mostly senior citizens. 140 injured – 20 seriously.

March 9, 2002
Palestinian terrorists bomb Jerusalem’s popular Moment Café, around the corner from the prime minister’s residence.
11 murdered.

March 2-3, 2002 – Attacks occur during talk of a Saudi Arabian peace initiative.
A suicide bomber blows himself up in a crowd of mothers and children walking home from synagogue after the Sabbath in an ultra-orthodox Jerusalem neighbourhood.
9 murdered, including 6 children, and an entire family is wiped out.
A Palestinian sniper shoots an Israeli policeman riding on a motorcycle.
1 murdered.
A Palestinian sniper attacks at a West Bank checkpoint.
10 murdered, including 7 soldiers.
Palestinian attack in Gaza.
1 murdered. 4 injured.

Var det konstigt att israel tolkade freds erbjudandet som tomma ord?

Det som jag också undrar över är hur detta erbjudande rimmar med invandring av ättlingar till de som lämnade Israel när landet utropades, de sk palestinska flyktingarna och deras rätt att återvända.

En snabb läsning av wikipediaartiklarna ger vid handen att detta är samma erbjudande som Abbas och andra ger till Israel – dvs att miljoner araber flyttar in i Israel och raderar ut landets judiska majoritet. Läs själva: Arab Peace Initiative och  FN-resolution 194.

Men i Cecilia Uddéns värld var arabländernas erbjudande seriöst menat, och Israel spottade på denna chans till fred.