Svenska Dagbladet har idag uppmärksammat hur FN hyllar Libyens arbete för mänskliga rättigheter, och man kritiserar att Sverige kandiderar till MR-rådet:
Nu ska Sverige med, deklarerade regeringen i januari, i syfte att ”öka rådets möjligheter att nå resultat på marken”. Men givet hur det har fungerat hittills vore det väl en rimligare politik att minska rådets möjligheter att nå resultat?
Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson försökte försvara ansökan i SVT:s Aktuellt i måndags. ”Det är viktigt”, sade hon, ”att Sverige aktivt visar att vi jobbar varje dag med mänskliga rättigheter.”
Hur detta åstadkoms genom medlemskap i ett råd som, fram tills det blev politiskt omöjligt, gjort sitt yttersta för att skönmåla Muammar Gaddafis Libyen framgick dock inte.
Jag visste faktiskt inte om att Sverige drev denna linje. Men det känns helt logiskt när man tänker igenom saken. Carl Bildts driver Sveriges utrikespolitik och den kännetecknas av två saker: smörande för diktaturer och en självgod moralisk överlägsenhet.
Då finns det inget bättre än FNs råd för mänskliga rättigheter. Så svenskans rubrik är inte helt korrekt. Sverige hör, med den linje vi driver, helt klart hemma i diktaturernas mysrum.