Carl Bildt har fått en hel del kritik kring sitt agerande i den arabiska vår som nu blommar upp. Han vägrar ta ställning mot diktatorerna, och förespråkar stabilitet. Inte ens mot Khaddafi, som använder flygvapnet mot oskyldiga demonstranter, kan han ta ställning. Han vill se stabilitet.
Bildt framstår plötsligt som en ryggradslös skurk – vilket han är. Men det har han varit länge. Och världen lever efter Bildts paradigm. Johan Ingerö kommenterar:
Denna stabilitet, som nu senaste Carl Bildt omhuldade, är även den bärande idén med FN. Demokrati eller diktatur? Pressfrihet eller censur? Yttrandefrihet eller omskolningsläger? I FN är allt detta skit samma, för där är vi alla moraliska jämlikar. I stabilitetens heliga namn.
Jag säger åt helvete med stabilitet och åt helvete med FN. Vi behöver ett Demokratiernas förbund, som syftar till att alla länder ska vara medlemmar, men som inte släpper in någon som inte lever upp till medlemskraven.
Khaddaffi, som slaktar sitt folk, är en del av FNs råd för mänskliga rättigheter. Han är en bra representant för det som FN står för.
Det är inte bara i arabvärlden saker förändras snabbt. Även här hemma kan vi plötsligt höra nyhetskommentatorer som titulerar världens diktatorer som just diktatorer. Fram tills nyligen hette de “ledare” eller “president”.
Bildt hänger inte med i svängarna – och låt oss hoppas att det fortsätter så. Jag skulle gärna se Bildt utbytt.
Men det är inte Bildt som är det stora problemet – det är FN och världsordningen där diktaturer och demokratier jämställs.