Månad: december 2010

Johan Lundberg på Axess skriver om ordföranden för Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda, och hennes blindhet inför extremism:

Nu visar det sig dock att en av de svenskar som blev gripna tillsammans med Gezhali också är häktad för det planerade terrorattentatet mot Jyllands-Posten. Munir Awad heter han, och han var åtminstone tills helt nyligen sambo och har barn med Safia Benaouda[…] som därtill är dotter till Helena Benaouda – den senare ordförande i Sveriges muslimska råd.

Här, i SVT:s Debatt,  kan man se Helena Bonaouda kommentera själmordbombaren Taimour Abdulwahab. Det märkliga i sammanhanget är att Helena Benaouda i programmet inte får en enda fråga om hennes dotter och svärson, vilket kanske inte hade varit helt långsökt med tanke på att hon uttalar sig om den påstådda avsaknaden av radikal politisk islamism i Sverige.

Eller mer kortfattat som Nima Dervish skriver:

Den 19-årige sambon Safia Benaouda är dotter till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd. När vi bägge två var på SVT Debatt om självmordsbombaren i Stockholm, sa hon att hon aldrig hade stött på extremister. Har hon aldrig träffatsin egen svärson?

Helena Benaouda har förlorat all eventuell trovärdighet som demokratisk ledare. Har Sveriges Muslimska Råd förtroende för henne?

Tidningen Expo skrev innan jul ett intressant och något förvånande inlägg om islamisterna/jihadisternas ideologi och bristen på granskning av densamma:

Taimour Abdulwahabs handling måste ses som en del av en religiös och politisk kamp med mål och syften. Den radikala islamismen hämtar näring ur en konspiration där islam och muslimska länder är ansatta av en ondsint komplott. Den globala sammansvärjningen hotar att fördärva muslimerna och få dem att glömma sina sanna principer. Det är en attack som genomförs med vapen men också med en djävulsk förförelse i form av alkohol, rättigheter för hbt-personer och västvärldens materialism.

Konspirationens axelmakter anses vara USA, Israel och regionala fiender till de radikala islamisterna. Idén om världsammansvärjningens makt utgår från en klassisk antisemitisk tankekonstruktion.

Mycket intressant att textförfattaren Daniel Poohl och Expo lyfter detta.

Det handlar inte om islam. För det finns inte ett islam. Inte ett krigiskt islam, inte en fredens islam. Det finns människor som tolkar och använder islam till det som passar just deras syften och tro. För att den radikala islamismen ska kunna få stöd för sin tolkning och sin världsbild behövs en acceptans för den typen av antijudiska föreställningar som utgör en av grundpelarna i den radikala islamismen.

Det vore oerhört positivt om det kunde bli som Expo skriver, men för att detta ska kunna ske måste det svenska debattklimatet mjukas upp.

I dagens Sverige brännmärks ofta kritiker av islam som islamofober och med detta som rasister. Där har Expo också ett ansvar. Är Daniel Poohls text en signal om kursändring?

Peter Kadhammar ställer en viktig fråga och gör en något missriktad betraktelse i Aftonbladet:

När jag tittade på Aktuellt i onsdags kväll insåg jag hur långt vi har kvar till ett någorlunda jämlikt samhälle med integrerade invandrare, eller snarare integrerade muslimer.

– Känner du att ni har något ansvar för att det finns 200 extrema islamister som är beredda att ta till våld?

Den frågan ställde program-ledaren Lennart Persson till en för aftonen inkallad skäggig muslim. Namnet var Omar Mustafa och titeln ordförande för Islamiska förbundet.

Tittarna fick ingen förklaring till vad Islamiska förbundet är. Hur många medlemmar har det? Hur blir man medlem? Varför? Är Islamiska förbundet som Jehovas Vittnen i förhållande till kristendomen eller är det som Svenska kyrkan?

Ingen förklaring.

Är Omar Mustafa de svenska muslimernas svar på Arne Imsen eller är han deras KG Hammar? Är han en religiös ledare, en politiker eller en ordinär rörelseidkare som gjort karriär?

Varför var just denne Omar Mustafa lämpad att tala för Sveriges drygt 400 000 muslimer?

Kadhammars viktiga fråga är förstås varför just Omar Mustafa kallats in till programmet. Vem företräder han? Hur många medlemmar har hans organisation?

Det felaktiga var förstås att Kadhammar tyckte det var fel att konfrontera Mustafa om våld i islams namn. Som jag tidigare skrivit är det just religiösa auktoriteter som Omar Mustafa som bör ställas till svars. Men inte på det sätt som görs.

Omar Mustafa har rimligen inget ansvar för att en muslim spränger sig i Stockholm. Det han däremot bör konfronteras om är hur den extrema tolkningen av islam förhåller sig till hans tolkning av islam och hur han arbetar för att förhindra radikalisering av hans församlingsmedlemmar.

Så jag håller faktiskt med Kadhammar till viss del – muslimska ledare bör inte konfronteras på det sätt som görs. Men de bör definitivt konfronteras och granskas på ett korrekt sätt.

Omar Mustafa hade inte sett en tillstymmelse till radikalisering i sn församling. Detta har inte heller ledarna för moskén på söder i Stockholm, trots att det bevisligen skett radikalisering där – som DN Ledare föredömligt uppmärksammade.

Det här var något som jag själv reflekterade över när jag mötte Muslimer för fred och rättvisa för något år sedan i Almedalen. De stod uppenbart för en god form av islam, men förmådde ändå inte på något sätt kritisera andra muslimer. Jag tror att det är mycket svårt för religiösa muslimer att kritisera andra muslimer.

Om man återigen vänder sig till de religiösa texterna, så finns där möjligheter för en troende muslim att faktiskt ljuga för en otrogen. Kan vara relevant för en granskare av religiösa ledare.

Men Kadhammar ställer en mycket viktig fråga, vilka muslimska ledare görs till auktoriteter av media och politiker? Alltför ofta är det extremister som dessutom konfronteras på ett undermåligt sätt.

Det debatteras friskt nu om muslimer har en kollektiv skuld. Jag tycker inte att muslimer har en kollektiv skuld eller kollektivt ansvar för terrordåd i islams namn.

Sekulära muslimer som Mustafa Can förstår jag inte hur de kan ta åt sig överhuvudtaget. Fromma muslimer som har sin personliga tro för sig själva har heller inte det minsta att klargöra för mig. Men religiösa ledare har ett ansvar.

Som jag tidigare har tagit upp menar nu många imamer att våld och terror inte är förenligt med islam. Jag har respekt för deras uppfattning och lyssnar gärna på den.

Men som jag tidigare har skrivit kan den som själv läser islams texter få en diametralt annan bild av religionen. (Thereligionofpeace.com har en genomgång av just detta påstående, att islam är inkompatibelt med terror.)

De religiösa ledare som menar att våldet inte hör hemma inom islam borde klargöra hur de hanterar de grova uppmaningar till våld som står i Koranen. Jihadister världen över läser och följer dessa instruktioner.

Här är några exempel:

Quran (2:216) – “Fighting is prescribed for you, and ye dislike it. But it is possible that ye dislike a thing which is good for you, and that ye love a thing which is bad for you. But Allah knoweth, and ye know not.”

Quran (8:12) – “I will cast terror into the hearts of those who disbelieve. Therefore strike off their heads and strike off every fingertip of them”

Quran (48:29) – “Muhammad is the messenger of Allah. And those with him are hard (ruthless) against the disbelievers and merciful among themselves”

Quran (9:29) – “Fight those who believe not in Allah nor the Last Day, nor hold that forbidden which hath been forbidden by Allah and His Messenger, nor acknowledge the religion of Truth, (even if they are) of the People of the Book, until they pay the Jizya with willing submission, and feel themselves subdued.”

Thereligionofpeace.com har mängder med ytterligare citat på denna sida.

De goda muslimska ledarna bör konfronteras med Koranens problematiska delar, eftersom de uppenbart är en grogrund för extremism.

Se dagens DN-ledare om detta ämne.