Mikael Tenhunen och Jonathan Leman skriver på Newsmill om varför utställningen i Stockholm är antisemitisk.
Under de senaste decennierna har jämställanden av Nazitysklands folkmord och Israels agerande blivit allt vanligare och letat sig in i den politiska mittfåran. I Europa grundar sig dessa jämställanden bland annat i en frustration över att Förintelsen fortfarande finns kvar i vårt medvetande och ger upphov till skuldkänslor. Jämställandet ger en möjlighet till skuldavlastning genom projicering. Man konstaterar helt enkelt att offren blivit en spegelbild av sina bödlar.
Det handlar också om en demonisering. Om judar eller israel i dag är nazister så blir hatet mot dem begripligt, ja till och med rättfärdigt. På så sätt kan antijudisk propaganda presenteras som antirasism och antinazism.
Författarna skriver vidare om världens andra konflikter.
Vi kan även fråga oss varför inte andra konflikter eller andra staters illgärningar på samma sätt väcker associationer till nazisternas utrotning av judar? Vi ser inte samma liknelser användas mot andra grupper som utsatts för rasism, kolonialism, slaveri eller folkmord och som i dag är inblandade i konflikter. Det förekommer exempelvis inte aggressiva projektioner av slaveriet riktade mot afrikanska stater och folk, eller projektioner av kolonialismen på indier.
Den enda möjliga kopplingen till just Israel verkar vara det judiska. Det är judar som begår brottet och inte den israeliska militären, det är judar som inte har lärt sig av historien. En kollektiv skuldbeläggning av judar (levande och döda) är vad som krävs för att kunna göra associationen Förintelsen-Palestina.
Och slutligen:
Art Spiegelmans Maus är en kraftfull överlevandeberättelse som har haft en stor betydelse. Utställningen “Mus Mouse Maus” innehåller intressanta reflektioner kring detta och kring verket i sig självt, både vad gäller innehåll och bildspråk. Men den innehåller också grumliga tolkningar och kommentarer med udden riktad mot judar. År 2010 borde man kunna göra en utställning med utgångspunkt i en serie om Förintelsen utan bilder där judar demoniseras och mördade människor används som politiska slagträn.
Det som är mest skrämmande är att ingen ansvarig för utställningen verkar ha förstått vad de leker med, vilka reaktioner bilder som Martin Flinks sätter igång.
Det handlar om en form av antisemitism som idag har en plats i kulturens finrum, på våra offentligt finansierade institutioner – försvarat av samhällets främsta företrädare.