Har det brunnit i Bildt?

Ynet rapporterar att Carl Bildt återigen varit på besök hos sin kompis Assad i Syrien. Bildt åker gärna till diktaturen Syrien men undviker demokratin Israel, som jag tidigare bloggat om.

Hursomhelst, på denna resa har Bildt ett minst sagt intressant budskap:

In a recent meeting with Swedish Foreign Minster Carl Bildt in Damascus, the President of Syria, Basher Assad said that “Syria recognizes the existence of the State of Israel”, and that he intends to convince Hamas to follow Syria’s example.

Bildt met on Thursday with former minister Dr. Yossi Beilin and discussed his meeting with Assad. According to the Foreign Minister, Assad repeatedly mentioned his wish to resume negotiations with Israel through Turkey. Bildt told Beilin that I his opinion, Assad’s intentions were sincere.

Jag är glad för Bildt om han har en bra relation med Assad. Det verkar han värdesätta högt. Men jag tror, även om Assad är Bildts personliga vän, att man bör ta hans ord med en nypa salt. Han är nämligen en brutal diktator.

Så när Assad säger att han erkänner Israel tror jag man bör vara ganska kritisk. Och när Assad säger att han ska övertyga galningarna i Hamas att erkänna Israel tror jag man ska inse att han antingen snackar rejält i nattmössan eller ljuger.

Att Carl Bildt går ut och för vidare ett så idiotiskt uttalande känns barockt. Har Bildt blivit berusad på gratisvin efter representationen hos diktator Assad? Vill han sprida glädje världen över på sin egen och Sveriges bekostnad?

Eller har det helt enkelt brunnit i Bildt?

Hamilton: Reformera LAS

Under budgetdebatten höll Carl B Hamilton ett intressant anförande om integration:

hur ändrar vi arbetsmarknadens funktionssätt så att fler invandrare får jobb snabbare efter ankomsten?

På den punkten krävs fortsatta integrationsreformer och nytänkande. T ex om det är så – vilket forskningen menar att det är – att svensk arbetsrätt försvårar för invandrare att kom in på arbetsmarknaden, ja då krävs att arbetsrätten ändras för att integrationen ska underlättas och förbättras.

Jag vill här erinra om statsministerns ord i regeringsförklaringen: “Lika sant som att vi i Sverige har [brister i systemen för invandrares etablering] lika sant är att det är dåligt fungerande system och strukturer som skapat problemen – inte de människor som kommit hit.”

Detta innebär att arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står idag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen.

De måste ställa sig frågan: vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?

Detta anförande har bland annat fått Fredrik Segerfeldt att fråga sig om han röstade på fel parti. SvD Ledarbloggen har uppmärksammat.

LUFs Adam Cwejman är nöjd, av förklarliga skäl.

Fp behöver hitta sin roll i förhållande till de andra borgerliga partierna. En liberalare profil är enda vägen framåt om vi inte vill bli uppätna av jätten glufs-glufs a.k.a moderaterna. Låt oss hoppas att Hamiltons väg är FPs väg.

13 år för avrättning och tortyr

Svenska Dagbladet skriver om att kriminalvården nu verkar för att få Jackie Arklöv frigiven:

Kriminalvården (KV) anser att polismördaren Jackie Arklöv är ganska väl förberedd för frigivning från sitt livstidsstraff. KV bedömer att två år räcker för att genomföra särskilda utslussningsåtgärder för honom. Risken för återfall i våldsbrott är inte förhöjd.

Det skriver KV i ett yttrande till Örebro tingsrätt, som avgör fall med tidsomvandling av livstidsstraff. Arklöv avtjänar nu sitt straff på studieavdelningen på anstalten i Tidaholm.

Han är dömd till livstids fängelse för mord på två poliser i Malexander 1999 och för krigsbrott, bland annat tortyr av fångar på Balkan. Arklöv har avtjänat lite drygt elva år av livstidsstraffet.

En polis är kritisk:

– Om jag fick bestämma så borde han sitta ett bra tag till. Jag har inget personligt mot Arklöv men han har uppsåtligt avlivat två av mina kollegor och är dessutom dömd för krigsbrott, säger kriminalinspektör Benniet Henricson till TT.

Det var han som för tio år sedan tog emot Jackie Arklövs bekännelse om avrättningen av polismännen.

Jo, det är lätt att hålla med inspektör Henricson. Av någon anledning anser den svenska kriminalvården att 13 år är ett rimligt straff för att avrätta två poliser och utföra tortyr på människor. Han har ju varit så trevlig i fängelset!

Det är så man vill spy.

Dick Erixon skrev nyligen om flatheten inför bostadsinbrott:

Även de borgerliga partierna har köpt den vänsterflummande kriminologins teser om att det inte hjälper att straffa dem som begår brott eftersom det är dessa som är de verkliga offren, inte de som blir misshandlade, bestulna, rånade, våldtagna eller mördade. […]

Själv tycker jag det är ett tecken på en civilisation i förfall.

När ska alliansen göra upp med vänsterflummet och se till att brottslingar får de straff de förtjänar?

V:s framtid: Det var bättre förr

SvDs ledarsida skriver om Vänsterpartiets framtidskommission:

Efter ännu ett förlustval beslöt Vänsterpartiets partistyrelse att tillsätta en framtidskommission. Lars Ohly motiverade beslutet med att ”vi behöver nya strategier för vänstern. Sverige ser inte ut som på 80- eller 90-talet”. […]

Igår utsågs ledamöterna i framtidskommissionen. Den ska ledas av Ida Gabrielsson som till vardags är ordförande i Ung vänster. På ungvänsterbloggen skriver hon om sin sorg över det Sverige som hon växte upp i:

”Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst.”

Gabrielsson är född 1981 och redan nostalgisk. Framtiden har redan varit – för Sverige tillbaka i tiden.

Oerhört spännande val till framtidskommissionen. Gabrielsson har säkert mycket bra att komma med!

Jag ser Vänsterpartiets kräftgång som ett tecken på att svenska folket äntligen börjar lämna socialismen ryggen. Det finns inget som tyder på att “framtidskommissionen” kommer att hitta på något som ändrar denna utveckling.

Owen Pallett – Heartland

Jag har tidigare bloggat om min stora fascination för artisten Owen Pallett och hans projekt Final Fantasy. För mig är det oerhört speciellt, det förenar nämligen två stora intressen som jag har – fiolspel och indiepop. Att det dessutom kommer in en hel del klassisk musik mitt i alltihop gör inte saken sämre.

Owen Pallett har nu kastat sitt projektnamn överbord och har släppt en skiva under eget namn. Skivan heter Heartland, och här är lite text från recensionen i Pitchfork.

Pallett has leaped beyond arranging for chambers and quartets, working now with electronics, with drums, with electric bass, with the Czech Philharmonic, with Nico Muhly. These are pop songs through and though– lively, propulsive ones. But the wonder of them is in those arrangements, which are just ripe with motion and detail– and they’re not decorative […], but central.

The most immediate track here, “Lewis Takes Action”, has Pallett singing grand, anthemic hooks, but the parts you’re most likely to wind up humming are the stately brass and woodwind figures between them– the amount of care and pleasure in these arrangements is extremely generous.

Här nedan kan ni se när Owen Pallett spelar låten live med en symfoniorkester:

Det roliga med Palletts nya skiva är att den utspelar sig i en fantasivärld. Från Pitchfork:

If you’re wondering who “Lewis” is and what sort of action he’s taking, well, this is one of the things that’s just singular and fascinating about Pallett, every bit as much as his music-school voice or the charmingly mannered way he approaches his melodies.

On He Poos Clouds, Pallett seemed to be singing about real people, even ordinary ones; it was just that they tended to describe their emotional states in the grand terms of Dungeons & Dragons magic and conjuring. Since then, Pallett’s jumped fully into fantasy: These twelve songs are monologues from Lewis, an “ultra-violent farmer” in a world called Spectrum, as he tries to come to grips with his own creator, Owen Pallett.

Det är härligt att tänka på Palletts sjuka fantasivärld. Passar perfekt med den drömska musiken.

Självklart ska ni genast ratta in Owen Paletts skiva Heartland på Spotify. Men något som jag rekommenderar är att också kolla in någon av de mängder med youtubeklipp som finns med Pallett. Till exempel här nedan när han spelar den oerhört vackra låten “E is for estranged” från den nya skivan:

Jag tror jag ska sluta lyssna på andra artister och bara lyssna på Owen Pallett. Gör det du med.

Recension på dagensskiva.com.

PS: Pallett har också släppt en EP som faktiskt heter “A Swedish Love Story”. Den vill jag höra!

Svensk skolbok om mellanöstern förkastas

Elder of Ziyon skriver idag om hur svenska biståndspengar har hamnat i fokus i de israeliska nyheterna. Vänstertidningen Haaretz skrev om en intressant nyhet:

The Palestinian Authority’s Education Ministry approved the use of a history textbook that offers the central narratives of both Palestinians and the Zionist movement, marking the first time that the accepted Israeli position is being presented to schoolchildren in the West Bank.

The textbook, which has been banned from use by the Israeli Education Ministry, is the result of a joint Israeli-Palestinian-Swedish collaboration to promote coexistence through education. It will be taught in two high schools near Jericho, the Palestinian Education Ministry said.

Men att den palestinska myndigheten skulle ha godkänt denna bok förnekades senare av palestinska myndigheten.

Elder of Ziyon kommenterar:

Any news story that would make Palestinian Arabs look more liberal than Israelis would be a huge PR victory; a devastating riposte to those who contrast the openness and liberalism in Israel and the hate and intolerance in the PA administered territories. […]

The PA had a choice to win a huge propaganda victory – or let some of their high school kids learn the Zionist narrative along with their own. The thought of teaching anything remotely resembling Zionism was so repulsive that they’d rather throw it all away.

Om jag får gissa lite lätt skulle jag tro att den israeliska historieberättelsen är en bra bit närmare sanningen än den palestinska. Kanske är det därför Israel inte ville lära om “Katastrofen” när Israel slog tillbaka ett utrotningskrig. Elder of Ziyon skriver vidare:

Yes, teach the Nakba – but teach what really happened. Of course it was a catastrophe for hundreds of thousands of people, but the continuing catastrophe of what has happened to them since 1948 at the hands of their Arab brothers needs to be taught as well.

Yes, there were some massacres and Israel should be embarrassed – but there was also heroism, there were also miracles, there was also the overriding moral imperative to survive and beat back an onslaught that was literally meant to be genocidal.

Teach about how Palestinian Arab nationalism was weak to nonexistent in 1948. Teach how Jordan and Egypt’s occupations of “Palestinian” land were not protested. Teach the history of the Mufti and his terror sprees against Jews (not Zionists – Jews.) Teach about how Arab refugees in Israel were integrated into society while those in Arab lands were treated like garbage, and still are. Teach about how UNRWA has ensured that the “refugee” problem will fester until Israel is destroyed.

All of these need to be taught.

Vad ville de svenska representanterna lära ut för bild av “katastrofen” som var Israels bildande?

Debatten om debatten är relevant

En tid har en debatt om invandringsdebatten rasat. En del menar att man inte öppet kan diskutera invandringspolitik utan att brännmärkas som rasist. Många hävdar också att det kan man visst, och passar i samma veva på att antyda att personer som debatterar invandringspolitik är rasister. Vilket från början var ett problem som lyftes av de som menar att man inte öppet kan diskutera invandringen utan att antydas vara rasist.

Ett bra exempel på detta är Isobel Hadley-Kamptz, som på Expressen idag skriver om Gunnar Sandelins artikel. Så här säger hon för övrigt om artikeln:

Artikeln är ett totalt intellektuellt haveri, de flesta faktauppgifter han refererar är felaktiga eller insinuant använda, och huvudtesen tycks vara att det stora problemet inte är att vi har rasism och diskriminering i Sverige utan att personer som säger “sanningar” (eller säger neger) blir kallade rasister.

Sandelin har använt felaktiga uppgifter, menar Hadley-Kamptz. Det räcker med att säga det, ingen faktaredovisning i övrigt är nödvändig. Och Sandelins artikel är en anpassning till Sd. Sandelin är typ rasist. End of discussion!

Det är som att diskussion om problemen med invandringspolitik plötsligt har blivit något som är exklusivt för Sd. Vilket tyvärr styrker min gamla analys av debatten:

Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist.

En annan debattör som anser att debatten om debatten är så “sjukt tråkig” är Adam Cwejman.

Jag tycker Gunnar Sandelins artikel är utmärkt. Debatten om debatten är viktig och måste föras. Hur kan Sverige ha blivit så extremt som det är idag?

Och om Gunnar Sandelin har fel, hur stora är då de siffror han anger? En integrationsdebatt måste utgå från siffror, men som av en händelse har dessa siffror blivit oerhört svåra att få fram.

Någon som verkar ha en hel del vettigt att säga i integrationsdebatten är moderaternas Hanif Bali.

Ekot: Vi är partiska

Jag mailade som sagt igår till Ekot för att höra hur de såg på Cecila Uddén, och hennes erkännande att hon är partisk i sin mellanösternrapportering. Här är svaret:

Hej Erik Svanbo,
Cecilia säjer i sin kommentar till det pris hon fått att hon ofta väljer den “för stunden svagare partens” perspektiv när hon rapporterar. Det är t ex barnen i Gaza under Israels invasion, eller Gazabornas liv under Hamasregimens förtryck eller Sderotinvånarnas skräck för raketer från Gaza.

Tycker du att det är en förkastlig och felaktig hantering av fakta? Det är den förmågan, som kännetecknar en god korrespondent!
Bästa hälsningar
Christina Gustafsson
Utrikeschef Ekot

För länge sedan ringde jag TT och frågade hur de såg på sin vinkling. Då fick jag ett liknande svar, man vinklar till den svagare partens fördel.

Självklart är det problematiskt att man alltid söker en viss vinkling på en nyhetsartikel. Det är detta som gör mellanösternrapporteringen så felaktig. Journalisterna söker hela tiden “den svagare parten”, vilket leder till en fördummande och snedvriden rapportering.

Som läsare blir man skriven på näsan och en komplex konflikt blir reducerad till en stark/svag-konflikt. Israel blir “den starke”. Palestinierna blir “den svage”. Israel blir onda, palestinierna blir goda.

Som läsare vill jag att journalisten ska söka en neutral vinkel i sin rapportering. Som läsare vill jag kunna avgöra själv. Detta blir särskilt problematiskt i Ekots fall, eftersom de är public service.

Nu står det alltså klart – Ekot gör medvetna vinklingar i sin rapportering. Och de ser inga som helst problem med detta.

In your face, Radio dept!

Jag älskar popmusik, och följaktligen mängder med popvänsterband. Det var popvänstern som inspirerade mig att ta det bloggnamn jag har.

Ett utmärkt popvänsterband heter Radio Dept. Dom gör elektronisk pop och älskas av de flesta popälskare. De är dessutom politiska, och har gjort en låt till Fredrik Reinfeldt. Från youtube:

Låten heter Freddie and the Trojan Horse och skrevs efter valet 2006. Musiken är utmärkt men texten är inte riktigt på samma nivå. Här är en central passage:

Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay

Och det jag vill säga till Radio Dept är väl kortfattat –  näe, arbetarna gjorde inte så att Fredrik fick betala.

Så kan det gå när man gör en högtravande politisk låt helt inriktad på att det politiska landskapet ska bestå. Men nu är det andra tider, den politiska kartan gäller inte längre. Till glädje för oss som är höger och kanske inte till lika stor glädje för dom som är vänster.

Låten Freddie and the Trojan Horse är en väldigt trevlig illustration av denna politiska förändring.

Jag rekommenderar att ratta in Radio Dept på Spotify. För musiken är grym. Lika bra som politiken är dålig.

Så lite kärlek till Radio Dept  tillsammans med lite retsamheter. Från hjärtat båda två

Partisk SR-journalistik belönas

För en tid sedan offentliggjordes att SR:s Cecilia Uddén fått pris för sin mellanösternbevakning. Särskilt positivt var att Edvardsson vinklat bevakningen. Här är motiveringen:

“Orädd och kontroversiell är omdömen som fälls om Cecilia Uddéns journalistik.

Själv tycker hon att man måste ta parti för den för tillfället svagare parten. Det går inte att i varje ögonblick vara opartisk och balanserad. En sådan inställning väcker både kritik och respekt.

Det är anmärkningsvärt att Cecilia Uddén är så öppen med att hon är partisk i sin rapportering. Det är nämligen inte tillåtet.

Det är anmärkningsvärt att Sveriges Radio accepterar en journalist som öppet berättar om sin partiskhet. Uddén har tidigare erkänt att hon vinklade USA-bevakningen, och fälldes då i granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan är om Uddén kan fällas när hon erkände sin partiskhet utanför sändningstid.

Vad som däremot kan krävas är att Cecilia Uddén omedelbart entledigas från sitt uppdrag som mellanösternkorrespondent för Sveriges Radio. Public service ska ha en opartisk bevakning från Mellanöstern.

Jag har kontaktat Ekot via mail för att höra vad de anser om att Cecila Uddén återigen erkänt sin partiskhet.