Det pågår just nu en hel del sprattlande i Sverige. Många kan inte acceptera att Sverigedemokraterna är invalda i Sveriges riksdag. Det har pågått stora demonstrationer mot detta faktum, och medierna kör en stor kampanj mot Sd.
Sanna Rayman på SvD Ledarbloggen skriver om fenomenet:
I går demonstrerades det på flera håll i landet mot SD och mot rasism. Jag kan i och för sig sympatisera starkt med alla former av avståndstagande från rasism, men finner det samtidigt problematiskt med demonstrationer “mot” valresultat. […]
Det blir larvigt. Valresultat är valresultat och man verkar mest barnslig om man ställer sig och demonstrerar mot demokratin.
Micke på Åsiktstorped skriver också om protesterna mot Sd:
Jag tror att det som gav SD utrymme att komma in i Riksdagen är just det här: en förnekelse av deras existens. Allt från de etablerade partiernas blinda vägran att ta en hederlig debatt till tredje statsmaktens (aka ”mediernas”) förmåga att alltid ha med invandringsfrågor när SD tilltalas, till Soran Ismails nedsättande dumskalleförklaring av alla som sympatiserar med SD i någon fråga. Det är allas vår inställning som hjälpte SD in. Vi stod tysta, vi marginaliserade, vi förhindrade (vuvuzelor, någon?).
I förlängningen handlade vår strategi om densamma som våldsvänstern tar till mot extremhögern. Hur många har ändrat åsikt och sagt ”men oj, du har ju rätt” efter att en motdemonstration börjat kasta sten mot den demonstration?
Demonstrera inte. Läs på, samla argument och debattera med respekt.
Då kommer vi till slutpoängen. Anledningen att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var att många människor ser problem med integration och att brott inte bestraffas. Enda sättet att motarbeta Sd är att göra dem irrelevanta genom ett tryggt samhälle med en fungerande integration. Johan Ingerö skriver om detta:
Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.
Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.
Sen är det dags att ta debatten om integrationen. De flesta vet att det finns stora problem med integrationen i Sverige, men det går inte att prata om det på grund av debattklimatet i Sverige. Markus Uvell skriver om detta på Newsmill.
Låt oss en gång för alla säga det: att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen. Av rädsla för “invandrarfrågor” av alla de slag har etablissemanget stillatigande accepterat en situation som låser fast stora grupper i utanförskap, arbetslöshet och sociala problem. Denna politik måste få ett slut.
Summa summarum: Nu är det alltså dags att ta debatten med Sverigedemokraterna. Det kommer bli en herrrans cirkus när partiet inte längre kan tystas ned. Etablissemanget kommer ta debatten med Sd och förlora.
Det finns något fint mitt i allt detta kaos. Det kallas demokrati.