På Hudson New York skriver Herbert I London om islam, och uppfattningen om islam som en fredlig religion.
People who know nothing about Islam agree that most Muslims do not commit violent or terrorist acts, therefore the religion is peacefull; but that is a classic non sequitur. […] Most Chinese did not subscribe to the slaughter of millions during Mao’s Long March. Most Russians did not support Stalin’s purges.
It usually takes a minority to start a revolution or “killing fields.” The key feature of radicalization in any religion or political movement is the silence, or presumptive acquiesce, of the majority, who is mainly moderate.
London menar alltså att den stora majoriteten muslimer är moderata, men att de är tysta inför de radikaler som tar kommandot. Det stämmer väl med reaktionerna efter de större terrordåd vi har sett – en tystnad från den stora muslimska massan.
There is little doubt the Verses of The Sword, and other Medina-related suras in the Koran, promote violence to promote the religion. Many Muslims do not read these passages or take them seriously or regard them as a call to action. However, many do. And these are the fanatics who engage in suicide bombings, beheadings, stonings, and honor killings. Moreover, because these are the activists in the Islamic faith, they take over mosque after mosque and spread these views.
As I see it, the peaceful majority, the moderates whom the press representatives invariably reference, are cowed and extraneous. […]
The group that counts, the group that launches historical trends, is the extremist one that threatens everything we hold dear. To deny this is to deny a reality that allows fanatics to control our very existence.
Det är inte bara den muslimska massan som är tysta mot islamisterna. Det finns också en stor rädsla bland politiker och tyckare från att bli stämplad som rasist efter att ha kritiserat en religion.
Religionskritik är varje liberals plikt. Det är orimligt att jämställa detta med rasism. Men i en sådan diskussion kan man hamna i ett gränsland där man istället börjar kollektivisera på ett skadligt sätt. Liberaler är måna att inte göra detta misstag.
Nu har tystnaden lämnat fältet fritt för en politisk gruppering som inte bryr sig om att göra denna skillnad. Kritik av islam glider över i kritik av muslimer eller ren främlingsfientlighet. Till exempel vill Sd:s Ted Ekeroth att alla muslimer ska lämna Sverige.
Debatten om islam är inte lätt, och den blev inte lättare när Sverigedemokraterna trädde in i demokratins finrum. Men alla som tidigare spelat ned betydelsen av islamismen eller stämplat debattörer som rasister är medskyldiga till Sd:s intåg.
Det är dags att återigen kasta sig huvudstupa in i debatten om islam. Jag tror att det bland annat var detta som Paulina Neuding och Johan Lundberg avsåg i sin DN debatt-artikel.
Alla de muslimer som vill utöva islam som en del av ett modernt, sekulärt och demokratiskt samhälle är en naturlig del av Sverige. Men de som vill se sharialagar och stöttar terror är ett hot mot detsamma.
Och det finns många tongivande muslimska ledare i världen som vill just detta.