I dagens SvD har Mustafa Can en briljant artikel om Miljöpartiets kärnväljare, hipsters på Söder.
Miljöpartiets hjärta finns på Södermalm i Stockholm –20 procent av invånarna är anhängare. Hur kunde gröna-vågen-partiet ta sig in i storstadens kärna och vad är det som får Söderborna att se MP som en enkel väg till mildrat samvete? I vår serie inför valet studerar Mustafa Can sina nya kvarter.
Det är en lång och läsvärd artikel om hur poserande söderbor med måttligt politiskt intresse med självklarhet vänder sig till Miljöpartiet. De uppfattar att Miljöpartiet är ett mittenalternativ, både höger och vänster. Med samma självklarhet som man väljer rättvisemärkt latte och kravodlat rågbröd väljer man att rösta på Miljöpartiet.
För den som går så pass långt att man faktiskt bryr sig om vad partiet står för mer än Miljö kan man se att det finns liberala tendenser. Men den som vågar ta ett steg längre än så ser att de liberala tendenserna mest av allt är en läpparnas bekännelse. Även inom MP finns en stark röd falang.
För den som vågar se ett steg längre än så kan man se att Miljöpartiet är i allians med Mona Sahlin och kommunisten Lars Ohly. Så den som tror sig rösta liberalt, som Malcolm i artikeln, gör bäst i att inte granska den uppfattningen närmare.
Enligt mig är Miljöpartiet ett klassiskt vänsterparti, kanske mer hycklande än vanligt eftersom man tror sig om att stå i mitten och till och med vara lite lätt höger. Men som Mustafa Can skriver, de har verkligen fångat tidsandan. Miljöpartiet känns rätt för hipsters i stan, det gör inte alliansen på samma sätt.
När jag gick med i Folkpartiet var jag en av de här kännande personerna, jag var vegetarian och lätt radikal feminist. Självklart attraherades jag av Birgitta Ohlsson och gick med i Folkpartiet. Sedan dess har Birgitta slukats upp av partiet och ingen har tagit hennes plats. Folkpartiet är idag ett parti för äldre, framför allt.
Centern var på väg att bli ett liberalt storstadsalternativ, men när Federley grinade i riksdagens talarstol och FRA-krisen bröt ut stoppades liberalernas kärleksaffär med centern. Här har ingen heller trätt in.
Därför söker storstadsliberalerna med ljus och lykta efter en politisk hemvist som känns trendig och rätt. Var det kanske därför Magasinet Neo och Johan Norberg så ivrigt uppvaktade Maria Wetterstrand i Almedalen? Man längtar efter något trendigt och rätt.
Jag tror det är viktigt att vi inom alliansen släpper fram kandidater med en livsstilsliberal framtoning. Självklart ska det inte ske på det sätt som Birgitta Ohlsson gör, genom att ta radikalfeministernas politik. Vi ska hitta kandidater som är radikala men inte vänster.
Miljöpartiet är partiet för de som känner. Att de är så stora är ett underbetyg till Folkpartiet och Centern.
Per Altenberg gör ett tappert försök att ragga storstadsväljare till Folkpartiet.