Jag lyssnade på p3 precis där man i programmet “Jason’s värld” försökte reda ut mellanösternkonflikten. Det pratas så mycket om att mellanösternkonflikten är så svår, men jag håller inte med. I stora drag är det en mycket enkel konflikt.
Ett mandat utfärdades för en israelisk och palestinsk stat, och Israel utropades. Ingen palestinsk stat utropades. Istället attackerade arabländerna Israel för att förstöra landet, men Israel vann. I tre ytterligare krig har arabvärlden anfallit Israel, och varje gång slagits tillbaka.
Israel har under denna tid levt efter de krav man ställer på en demokratisk stat. De palestinska områdena har dock inte haft demokrati. De palestinska ledarna har inte ställt upp på demokratiska principer, och tänkt mer på sig själva än sitt folk.
Yassir Arafat kunde ha fått fred vid Camp David. Han fick ett bud som uppfyllde allt utom rätten för palestinierna och deras ättlingar att återvända – vilket skulle ha gjort att Israel slutade att existera som en judisk stat. Han förkastade fredsförslaget och utlöste den andra intifadan.
På samma sätt har inte Mahmod Abbas varit en ärlig fredspartner. Regelbundet uppviglar han till kamp mot Israel genom budskap på palestinska officiella tv-kanaler, och han poserar regelbundet med kartor som visar ett storpalestina utan Israel.
Men det bryr sig inte omvärlden om, eftersom man inte ser konflikten som den är. Man är förblindad av synen på de palestinska ledarna som fredsduvor för ett förtryckt folk. Det är sant att palestinierna är förtryckta, men främst av sina ledare som inte strävar efter fred.
Det stämmer att konflikten inte ser ut att lösa sig inom överskådlig tid i mellanöstern. Orsaken är att de palestinska ledarna inte strävar efter fred, och att omvärlden lägger all press på Israel. Vi kan pressa Israel precis hur hårt som helst, det spelar ingen som helst roll så länge deras fredspartner inte vill ha fred.
Nyckeln till fred i mellanöstern ligger i händerna på de palestinska ledarna.