Det som hände i Sverige under Ship to Gaza-incidenten skrämmer. Redan innan hade Sverige och svenskarna en vinklad syn på mellanösternkonflikten. Genom år av vinklad nyhetsförmedling och israelfientligt agiterande ser svenskarna med självklarhet Israel som skurken i mellanöstern.
De svenska israelkritikernas hållning kan svårligen bli mer negativ inom ramen för ett normalt politiskt samtal.
Den svenska borgerlighetens utrikespolitik leds av Carl Bildt. Han är öppet israelkritisk. Fredrik Reinfeldt använder det svenska israelhatet till att plocka politiska poänger. Centern, fp och kd har ingen åsikt i frågan, detta till trots att Jan Björklund nyligen utnämnde sig till riksdagens starkaste Israelvän.
Den svenska vänstern är en hårsmån från att förespråka militära angrepp på Israel.
Under Ship to Gaza-incidentens första dygn tystnade den politiska debatten. Trots att väldigt få fakta var kända gick hela Sverige ut i ett unisont fördömande. Från ett ohållbart kritiskt läge stegrades kritiken ytterligare till ett politiskt tordönsvrål.
I Sverige bytte Israelvännerna sida, en efter en. Redan innan fakta var kända påstådde både Sanna Rayman (på twitter) och Fredrik Federley att Israels aktion inte går att försvara. Gunnar Hökmark menade att aktionen på internationellt vatten “inte kan ursäktas“. SvDs Claes Arvidsson menade att israels agerande var “helt oacceptabelt, rätt och slätt fel.“
Folkpartiets israelvänner hukade mangrant och partiet publicerade istället ett pressmeddelande där man talade om sanktioner mot Israel.
När de normalt israelvänliga krafterna hängav sig till israelkritik utbröt klappjakt på Israelvänner. Normalt sätt blir man uthängd när man tar ställning. Den här gången blev man uthängd när man inte fördömde Israel utan faktagrund, som resten av Sverige gjorde.
Både jag och Mathias Sundin blev utsatta för mer eller mindre medvetna felciteringar för att skapa bilden av galna pro-israeler. Man kan kortfattat säga att vett och sans lämnade mellanösterndebatten under några dygn.
Det är inte så konstigt att antisemitismen grasserar när hatet mot Israel blir så intensivt som under Ship to Gaza. När inga krafter finns som håller emot brister fördämingarna. På min blogg kom mängder med antisemitiska kommentarer.
Det som också kan nämnas är Veronika Palms bloggblunder om “dom Utvalda”. Veronika Palms okunniga uttalande uppmundrar såklart de näthatande antisemiterna.
När etablissemanget blir så starkt fördömande som under Ship to Gaza-incidenten händer något mycket obehagligt. Hela det politiska spektrat förskjuts, vilket gör att extremisterna får frikort.
Nathan Shachar sätter ord på mina tankar i sin Newsmill-artikel:
Något otäckt pågår i Sverige. Varje tendens till invandrarfientliga klichéer motarbetas prompt och tydligt från politikernas sida – men antisemitiska hetsare och våldsromantiker för en legitim och behaglig tillvaro, stryks medhårs och idealiseras i medierna varje gång Israel skall kölhalas. Det har pratats en del om judarnas flykt från Malmö. Min gissning är svenska judar också på andra orter rätt snart kommer att tvingas till mer långtgående flyttplaner.
Det svenska israelhatet trappas upp, med regeringens goda minne. Från ett extremt dåligt läge förvärras situationen ytterligare. Situationen för Sveriges judar är hotad, och med dem Sveriges ställning som demokrati.
För det är detta det till syvende och sist handlar om. Frågan om Israel är ett test på demokratisk mognad. De svenska resultaten är alarmerande.