Per Gudmunson analyserar också varför opionien svängt:
Oppositionens skuggbudget, som saknade alla tecken på jobbpolitik men innehöll skattehöjningar för mer än tre miljoner svenskar, höjda arbetsgivaravgifter så att det skulle bli svårare att anställa, dyrare transporter, höjd bensinskatt utan motsvarande lättnader på annat håll, samt avskaffade rut- och rot-avdrag, gav den rödgröna politiken ett ansikte. […]
Till detta kommer de hyggliga ekonomiska prognoserna, samt den suicidala rödgröna tvångstanken att gå till val på kvoterad föräldraledighet.
Lägg till detta de rödgrönas personproblem. Mona Sahlin är illa omtyckt. Lars Ohly är endast älskad av kommunisterna. Peter Eriksson är neutral men gör ofta bort sig i debatter. Maria Wetterstrand är älskad, men hon kommer avgå om ett år för att ersättas av en potentiell trädkramare och gröna kommunist som det finns så gott om i Miljöpartiet.
De rödgröna har investerat för mycket i sin politiska linje för att kunna svänga om nu. De stirrade sig blinda på opinionsmätningarna och la en klassisk röd politik á la Göran Persson 2006 och i många fall ännu mer vänster. Den linjen ligger fast, trots att mycket tyder på att väljarna inte gillar den.
De rödgrönas enda chans är att toksatsa på Miljöpartiet och mjuka upp deras politiska profil så att mittenväljarna känner sig tilltalade. Då är det värt för alliansen att lyssna på en latteliberal Stockholmare, Fredrik Westerlund, när han analyserar Miljöpartiet. Han citerar en ny rapport om Miljöpartiet från Timbro och Alliansens vänner:
Vidare pekar rapporten på att Miljöpartiet i många frågor är ett traditionellt vänsterparti: Skatt på arbete ska höjas, skatt på förmögenhet ska införas, SJ ska fortsätta att vara ett monopol och det privatägda sjukhuset S:t Göran ska inte längre tillåtas erbjuda akutsjukvård. De kommunanställda i Göteborg ska få sina löner justerade så att ingen tjänar mer än fyra gånger så mycket som någon annan, vilket antingen innebär en enorm lönekostnad eller så låga löner att det blir svårt att anställa. Och så vidare.
Dessutom är det fortfarande lite si och så med verklighetskontakten. Trots att så kallade elöverkänsliga inte kan avgöra om de utsätts för exponering eller inte, och trots att en tunnelbana är ett rör av elektronik och magnetiska fält, ska det införas mobiltelefonfria zoner i Stockholms t-bana – för att den ska vara tillgänglig för elöverkänsliga. Och så vidare.
Miljöpartiet är ett extremt parti, i många fall långt ut på vänsterkanten. De kännetecknas av känslor, naiva föreställningar och ofta ren vänsterpolitik.
Miljöpartiet är de rödgrönas enda hopp. De har i nya Sifo en vikande trend, och om granskningen av deras märkliga politik fortsätter kommer denna trend att fortsätta, det är jag övertygad om.