Human Rights Watch fortsätter kampanj mot Israel

NGO Monitor har skrivit en genomgång av Human Rights Watchs sjätte rapport om Gazakriget. :

As in its other “reports” on Gaza, “Turning a Blind Eye” claims facile equivalence between Iranian-supported Hamas attacks and Israeli defense of its civilian population, and goes on to disproportionately focus on alleged Israeli “violations.” Twenty-seven pages address Israel, versus nine pages on Hamas. […]

Despite the forced resignation of HRW’s “senior military analyst,” Marc Garlasco, this report repeats Garlasco’s allegations as if they were credible and uncontested. HRW’s other reports on the Gaza war (“Rain of Fire,” “Precisely Wrong,” “White Flag Deaths”) have been shown to be highly problematic, both in terms of the facts and the pseudo-legal claims.  While HRW asserts that “The IDF’s conclusions …contradicted the findings of Human Rights Watch”, the evidence shows that HRW’s “findings” are political and not substantive.

Similarly, this HRW publication again references unverifiable allegations from local political NGOs (B’Tselem, PCHR, Al-Mezan, PCHR), without independent confirmation. An organization whose research methodology consistently violates professional standards for human rights fact-finding is in no position to question the “thoroughness and impartiality of the [IDF] investigations.”  (HRW has no methodological claims in the short section on Hamas, highlighting the moral absurdity of the comparison with Israel.)

En viktig genomgång av NGO Monitor, som tydligt visar hur Human Rights Watch har övergivit sin neutrala ambition för att kampanja mot Israel, sida vid sida med världens diktaturer.

Ännu en anmälan mot ”Världens konflikter”

Jag har tidigare skrivit om en anmälan mot SVTs Världens konflikter. I förra veckans Snabbnytt berättas det att även Svensk Israel-Information har anmält programmet. Jag citerar kort ur anmälan:

Programmet är från början till slut en ren partsinlaga i en långvarig och komplicerad konflikt, den mellan israeler och araber och palestinier. Partsinlagan speglar dessutom ett extremistiskt perspektiv på konflikten, som när huvudpersonen – en palestinsk kvinna – applåderar stenkastare.
I programmet säger speakern att kvinnan är “förnedrad av någon som är både smartare och starkare”.

Inte nog med det, där förekommer såväl halvsanningar som rena lögner.

Den palestinska kvinnan får oemotsagd påstå: “Varför ska man erkänna Israel som inte erkänner Palestina”?

Israel har erkänt sin motpart helt och fullt sedan premiärminister Yitzhak Rabin skakade hand med PLO-ledaren Yasir Arafat och dåvarande USA-presidenten Bill Clinton 1993 och Oslo-processen inleddes. Även dagens israeliska premiärminister Netanjahu har erkänt Palestina och en tvåstatslösning på konflikten.

Frågan är om detta program kommer fällas. SVTs vinkling är faktiskt att anse som normal i Sverige, trots dess grova vinkling.

Expressen Kultur anklagar Israel för ”massaker”

I veckan skrev Lawen Mothadi på Expressen Kultur om Therese Christianssons bok Talas hus. Där citeras ur boken om en påstådd “massaker”:

Medan attackerna mot Gaza stad pågår med full kraft de första januaridagarna 2009 har skräcken ännu inte nått al-Samounifamiljerna några kilometer söder om Gaza stad. […]
Timmarna går, Ola al-Samouni, Zahawa al-Samouni och de andra kvinnorna i släkten hör bomberna på håll och följer attackerna via tv:ns sändningar. Den 2 januari blir till den 3 januari och nu har oron tagit ett grepp om livet för nu står de israeliska soldaterna utanför dörren och beordrar familjerna att samlas upp i ett av husen, barn och mammor och pappor och gamla gummor och farbröder under ett tak i Gaza där de till slut blir ett hundratal personer i två rum som inväntar gryningen tillsammans. Då kommer massakern.

Enligt Expressen Kultur har alltså Israel föst ihop oskyldiga civila och massakrerat dom. Det är en mycket grov anklagelse, som inte har rapporterats om på något sätt tidigare. .

Christiansson lutar sig såvitt jag förstår på vittnesmål från Gaza. Vittnesmål i all ära, men kommer man med så grova anklagelser är det nog läge att ha lite mer att luta sig mot.

Men det verkar inte Expressen Kultur tycka. Är det här ännu en variant av kreativt skrivande på kultursidorna á la Donald Boström?

Christianssons bok recenseras även av SvD, ihop med läkarna Mads Gilbert och Erik Fosses bok “Ögonen i Gaza”. Karl Steinick har lyckats med något så sällsynt som en balanserad kritik:

I Gilberts och Fosses framställning är det svårt att få syn på någon motståndare. De har opererat bort den ena av de stridande parterna i konflikten och försöker få det att se ut som om israelerna trängt in på Gazaremsan helt oprovocerat, i syfte att framför allt döda palestinska barn.

Steinick har alltså tagit av sig de palestinaglasögon som resten av Sveriges kritiker- och journalistkår har på sig. Det har inte Lahwen Mothadi. Med glasögonen på är det mesta OK, till exempel att bara i förbifarten anklaga Israel för att medvetet slakta civila.

”Nej till kärnvapenfri värld”

Fredrik Segerfeldt kommenterar briljant de senaste nyheterna om Obamas agerande kring kärnvapen: “Jag vill inte ha någon kärnvapenfri värld“:

För mig är det viktigare att det är en demokrati som har störst pistol, än att pistolerna försvinner. Den naiva pacifismen är livsfarlig.

Viktigt inlägg av Segerfeldt. Det är lätt beklämmande att höra hur Obama jobbar för nedrustning. Freden är inte vunnen än, Nordkorea och Iran måste jubla över Obamas lätt naiva nedrustningsaktioner.

Obamas tjusiga avtal är inte värda särskilt mycket när Irans kärnvapen lyfter mot Israel och Europa.

Amnesty vidhåller stöd för talibansupporter

I Jerusalem Post intervjuas Claudio Cordone, och han tar där avstånd från “defensive jihad”.

Men han står fast vid sitt uttalande att Moazzam Beggs syn på defensive jihad inte står i konflikt med Amnesty internationals syn på mänskliga rättigheter. Han menar också att det inte finns några bevis för att Moazzam Begg skulle stå för åsikter som står i konflikt med mänskliga rättigheter.

Så här skriver Jerusalem Post:

The fact that Begg is at the very least a controversial figure who is suspected by the US of being a member of al-Qaida, of having recruited individuals to attend al-Qaida training camps in Afghanistan, of having trained in al-Qaida camps, and of having provided shelter and support to al-Qaida families and more, does not seem to trouble Cordone. Nor does that fact that Begg strongly supports the Taliban, whose record on human rights violations, past and present, is well-known. […]

it is hard to understand how Begg could so ardently support the Taliban without condoning its policies and actions.

Om det är någon som är sugen på att gräva finns en wikipedia-sida om Moazzam Begg som alltså är Amnesty Internationals partner endast i avseende på Guantanamo, men vars åsikter de ändå försvarar.

Begg har gjort omfattande erkännanden om sin terrorverksamhet, som han sedan har tagit tillbaka. Via Wikipedia kan man enkelt hitta information om hur Moazzam Begg och Cageprisoners ordnat ramadanböner med en Al-Qaedaledare, Anwar al-Awlaki, och även intervjuat denne på youtube.

Gita Sanghal kommenterar i en intervju vad som är fel med Amnesty Internationals agerande på sidan Human rights for all.

Amnesty has said that Moazzem Begg never used a platform he shared with Amnesty to speak against the rights of others. What’s wrong if they get him to share his experiences as a detainee in a campaign against torture?

It seems that no one in Amnesty International has any idea what Begg’s views are, so they would have no idea whether he was using an Amnesty platform to promote his views or not. Secondly, this is a disingenuous statement for two reasons:

One, either Begg has views that should not be promoted from an Amnesty platform, so Amnesty is acknowledging he keeps his detainee experiences separate from his ‘views’. However, Claudio Cordone [senior director of Amnesty International] has also said there is nothing wrong with his views. So which does Amnesty believe? […]

Begg’s organisation Cageprisoners has said that it “never has and never will support the ideology of killing innocent civilians, whether by suicide bombers or B52s”. So what makes you think they support violent jihad?

The key word here is ‘innocent’. Cageprisoners are using an interpretation of the term ‘innocent civilian’ which many of the people whose views they promote, would use to justify individual killings as well as mass killings of particular groups of people. On a BBC World Service programme, Asim Qureshi of Cageprisoners affirmed his support for global jihad, which he claimed was protected under international law, justifying the right to self-determination. Amnesty International has never adopted a policy on self-determination and cannot justify jihad on those grounds.

Claudio Cordones intervju har inte rätat ut några frågetecken i min bok. Det är häpnadsväckande att se hur Amnestys varumärke vittrar sönder.

Detta borde uppmärksammas mer.

Amnesty stöttar ”defensive jihad”, tystar kritiker

En skandal skakar nu Amnesty International.

Amnesty har fått intern kritik om att legitimera talibanerna, eftersom de använt förre Guantanamo-fången Moazzam Begg i en kampanj mot Guantanamo. Gita Sahgal, vars titel är “head of the gender unit at Amnesty’s international secretariat” pekar på att Moazzem Begg stöttar talibanerna och knappast kan ses som en representant för mänskliga rättigheter.

Gita Sahgal har nu stängts av för sin kritik. Som svar på detta lanserade tre människorättsaktivister en  namninsamling till stöd för Gita Sahgal på bloggen Human Rights for all: “Global Petition to Amnesty International: Restoring the Integrity of Human Rights

Aktivisterna fick svar från Amnesty, och svaret var så anmärkningsvärt att det har offentliggjorts av aktivisterna. Så här säger “Secretary General of Amnesty International”, Claudio Cordone:

Now, Moazzam Begg and others in his group Cageprisoners also hold other views which they have clearly stated, for example on whether one should talk to the Taleban or on the role of jihad in self-defence. Are such views antithetical to human rights? Our answer is no, even if we may disagree with them […]

Människorättsaktivisterna kommenterar detta:

If this is the official position of the world’s leading human rights organisation, this would gravely undermine the future of the human rights movment.

The rationale and call for ‘defensive jihad’ runs through many muslim fundamentalist texts. It is precisely ‘defensive jihad’ that the Taleban use to legitimise its anti human rights actions such as the beheading of dissidents, attacks on minorities, attacks on schools and religious shrines and the public lashing of women.

Det vore klargörande att få veta om Amnesty stöttar sin  står bakom talibanernas syn på “defensive jihad”.

En lång analys av detta finns på NGO Monitos blogg.

Glöggmarschen efter Ulf Svansbo

Det var länge sedan jag laddade upp någon folkmusik här, så nu är det dags igen.

Detta är ett alldeles nyinspelat klipp från i eftermiddags, med en låt efter min far.

Världens konflikter anmält till Granskningsnämnden

Juliusz Brzezinski har anmält SVT-programmet Världens konflikter till Granskningsnämnden. Jag publicerar hans anmälan nedan:

1. Partiskhet. Programmets förutsättning var att endast välja en part i konflikten mellan Israel och dess arabiska grannar – nämligen den arabiska representerad av en palestinsk kvinna som bor i Sverige. Hennes öde och åsikter valdes för att exemplifiera konfliktens bakgrund. Detta gör att programmet på förhand är upplagd som en partsinlaga. Både denna uppläggning och kvinnans åsikter har resulterat i ett program som, enligt min åsikt, definitionsmässigt strider mot krav på opartiskhet.

Kvinnan berättar hur hon vid besök på Västbanken såg

“ungdomar med stenar gömda bakom ryggen…Det var skönt, verkligen skönt…Jag beundrade dem, jag uppmuntrade dem, hejade på dem, jag bad för dem.”

Hon förvägrar Israel rätt att existera när hon säger:

“Varför skall man erkänna Israel som inte erkänner Palestina?”

(vilket är en lögn helt oemotsagd under programmets gång) och konstaterar

“Jag hoppas vi får Palestina tillbaka”.

Programmet lämnar inga tvivel om vilken Palestina hon menar – flera gånger exponeras en officiell PLOs karta hängande i kvinnans vardagsrum som visar Palestina helt utan
Israel. I programmet konstateras att kvinnan är “förnedrad av någon som är både smartare och starkare”, vilket för mig är på gränsen till hets mot en folkgrupp. Som kristen arab avfärdar kvinnan självmordsbombare, vilket är positivt (men ej representativt för konfliktens arabiska sida).

2. Osaklighet. Programmet innehåller ovanligt många faktafel trots sin ambition att sammanfatta fakta om konflikten. Jag skall inte sammanställa alla fel och alla vinklade uppgifter – det skulle kräva flera sidor i min anmälan. Nedan följer några invändningar som enligt min åsikt bevisar programmets stora brister när det gäller krav på saklighet.

a. Kommentaren startar med Palestinas historia från år 1896 och publiceringen av T. Herzls bok
“Judestaten” och försöker antyda att  judarnas närvaro i Palestina började kort därefter (5 år senare).

b. Man konstaterar att

“1947 fick det judiska  folket 55% av Palestina. De var en tredje del av befolkningen.”

Enligt FNs beslut från den 29 november 1947 skulle den judiska delen verkligen omfatta 55% av dåvarande Palestina, men det skulle ha 935.000 invånare, medan den resterande arabiska delen skulle ha 814.000 invånare. Man manipulerar med procentfördelningen för att ifrågasätta det rätta i FNs beslut som antog att araberna (idag drygt 20% av befolkningen) och andra nationella grupper kommer att bo i Israel.

c. Man försöker skapa ett intryck att proklamation av staten Israel år 1948 kom som en total överraskning mot FNs vilja och enbart tack vare stöd från USA:

“Den 14 maj 1948 går ut det Brittiska mandatet. FN samlas med anledningen av oroligheterna i Palestina. Men mitt under mötet händer något: Judarna har proklamerat staten Israel. Några minuter efter sex erkänner USA den nya staten. Utropandet ses som en krigsförklaring.”

Alltså en fullständig överraskning som med stöd av USA hade lett till ett krig. (Som en oviktig detalj – tidsangivelser i programmet är fel eftersom Israel utropades kl. 16.00 lokaltid, vilket gör tidpunkten “några minuter efter sex” helt omöjlig i USA – både på morgonen och på kvällen.)

d. Det är inte sant att PLO erkände Israels rätt att existera som det påstås i programmet. I samband med Oslo-avtalet lovade Arafat att ta upp frågan på PLOs kongress och stryka punkten om avskaffandet av staten Israel. Detta beslut är inte fattat till våra dagar. Se länk.

Fortfarande säger PLOs stadgar att Israel skall försvinna från Mellanösterns. Precis som på den
officiella PLOs karta som hänger i vardagsrummet hos kvinnan i programmet.

e. Programmet påstår att Camp David mötet misslyckades beroende på att

“Barak (dåvarande israelisk premierminister) har inget att erbjuda i förhandlingen”.

Detta är grov lögn. Se länk

Som jag redan har nämnt kan listan på programmets osakliga hantering av fakta göras betydligt längre. Jag kompletterar gärna uppräkningen, men anser att de brister som har anförts ovan visar att programmet är oförenlig med krav  på opartiskhet och saklighet i svenska TV-sändningar och anhåller om att programmet fälls i Granskningsnämnden.

Ett viktigt arbete utfört av Juliusz. I den här frågan kan man verkligen prata om en David mot Goliat-situation – en hel redaktion på statlig tv mot ideella krafter.

Därför känns det viktigt att publicera hans text.

Krigsbrott eller redigerat videoklipp?

Dick Erixon länkar en kolumn från Weekly Standard “Collateral murder in Bagdad anything but” (erixons översättning):

Det finns några aspekter att notera i videon. För det första, Wikileaks [som offentliggjort klippet] karaktäriserar attacken som att amerikansk militär slumpmässigt skjuter irakier som oskyldigt samlats på en gata i Bagdad. Men videon börjar abrupt, mitt i en mening under radiokonversationen. Det hade varit bra att få veta vad som hände före Wikileaks utvalda start av videon. Militären hävdar att irakierna dödades efter en strid mot amerikanska och irakiska styrkor. […] Det är ingenting i videon som motsäger det militären rapporterat. Vad du ser är en helikopter som engagerar beväpnade män.

För det andra, notera hur tomma gatorna är. De enda synliga personerna på gatan är beväpnade män tillsammans med Reuters kameramän. Det är en indikation på att ett slag har ägt rum på platsen. Civila har smart nog lämnat gatorna under striderna.

För det tredje, flera av männen är helt klart beväpnade. Wikileaks har medvetet valt att inte identifiera dem, utan fokuserar på Reuters kameramän. Varför?

Dick lyfter även viktiga frågeställningar kring hur journalisterna och tyckarna nu kommenterar klippet:

Det är också viktigt att påpeka att detta hände för tre år sedan, då striderna var som hårdast i kampanjen att krossa al-Qaida och Saddam Husseins Baath-fascister. Det var efter dessa strider som mördandet och terrordåden minskade dramatiskt.

Kolla noga journalisternas sätt att presentera “nyheten”. Nämner man att det är tre år gamla händelser? Att händelsen redan är utredd? Och avförd.

Viktigt att andra röster hörs nu när vänstern och journalisterna kör denna nyhet i 110 km/h.

Hederskulturen lever – res staty för Fadime

När jag cyklade hem från jobbet för en tid sedan hörde jag Studio ett om frågan om en staty för Fadime. Nu skriver Sanna Rayman om samma ämne.

Det finns nämligen ett motstånd bland kurderna för att Fadime ska stå staty:

I korthet kan det hela sammanfattas i att Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land. […]

Frågan om det kurdiska folkets längtan efter självstyre är inget att vifta bort, det ska man tvärtom ha både respekt och förståelse för. Men det har föga med förslaget om staty att göra. […]

Motståndet framstår snarare som en fortsättning på just det som Fadime Sahindal försökte bekämpa – inte minst när hon hösten 2001 ställde sig i riksdagen och höll ett tal om hedersförtrycket, i syfte att informera svenska politiker.

Tyvärr motverkar alliansen i Uppsala en Fadime-staty:

Men alla politiker har inte nåtts av Fadimes budskap. Bland dem återfinner vi Uppsalapolitikern Mats Jonsson (C) som i nämnda radioinslag förklarar varför han är negativ till förslaget.

Jonsson menar att risken kan vara att statyn uppfattas som ett ”monument mot dem” – det vill säga Uppsalas kurder. Han förklarar vidare att det är svenskar som tar Fadime som ”gisslan” för att ”manifestera den svenska kulturens överlägsenhet”.

Visst stämmer det att Fadime-statyn skulle vara ett monument – ett monument mot alla de som stöder hedersförtrycket. Tyvärr verkar fortfarande stödet för hederskulturen leva bland Uppsalas kurder. Det gör en Fadime-staty än mer angelägen.

Mats Jonsson och alliansen i Uppsala måste göra helt om och stödja vänsterpartiets Amineh Kakabaveh i hennes kamp för en Fadime-staty.