När jag cyklade hem från jobbet för en tid sedan hörde jag Studio ett om frågan om en staty för Fadime. Nu skriver Sanna Rayman om samma ämne.
Det finns nämligen ett motstånd bland kurderna för att Fadime ska stå staty:
I korthet kan det hela sammanfattas i att Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land. […]
Frågan om det kurdiska folkets längtan efter självstyre är inget att vifta bort, det ska man tvärtom ha både respekt och förståelse för. Men det har föga med förslaget om staty att göra. […]
Motståndet framstår snarare som en fortsättning på just det som Fadime Sahindal försökte bekämpa – inte minst när hon hösten 2001 ställde sig i riksdagen och höll ett tal om hedersförtrycket, i syfte att informera svenska politiker.
Tyvärr motverkar alliansen i Uppsala en Fadime-staty:
Men alla politiker har inte nåtts av Fadimes budskap. Bland dem återfinner vi Uppsalapolitikern Mats Jonsson (C) som i nämnda radioinslag förklarar varför han är negativ till förslaget.
Jonsson menar att risken kan vara att statyn uppfattas som ett ”monument mot dem” – det vill säga Uppsalas kurder. Han förklarar vidare att det är svenskar som tar Fadime som ”gisslan” för att ”manifestera den svenska kulturens överlägsenhet”.
Visst stämmer det att Fadime-statyn skulle vara ett monument – ett monument mot alla de som stöder hedersförtrycket. Tyvärr verkar fortfarande stödet för hederskulturen leva bland Uppsalas kurder. Det gör en Fadime-staty än mer angelägen.
Mats Jonsson och alliansen i Uppsala måste göra helt om och stödja vänsterpartiets Amineh Kakabaveh i hennes kamp för en Fadime-staty.