Per Gudmundson skriver idag en viktig ledartext i SvD om de ensamkommande flyktingbarnen som i många fall inte alls är barn, utan ungdomar eller kanske t o m äldre än så.:
År 2009 kom 2250 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. 2000 var det 350, och 2008 var det 1510. Under januari och februari i år kom 392. Andelen närmar sig nu 10 procent av samtliga asylsökande.
Av de som kommit i år är 317 pojkar. Långt fler än hälften av de sökande, 224, är över 15 år gamla – varav 186 pojkar.
Den ojämna köns- och åldersfördelningen antyder att tillströmningen inte beror på plötsliga humanitära katastrofer. Det ligger istället nära till hands att misstänka att familjer i ett antal patriarkala länder (idag främst Afghanistan, Somalia och Irak) väljer ut en högt värderad son, samlar de cirka 150000 kronor som krävs för smuggelrutten, och investerar i hans framtid.
Mycket bra att denna kritik lyfts. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att förstå att ett begrepp som “ensamkommande flyktingbarn” med särskilda möjligheter till asyl kommer att utnyttjas. Det är nämligen få barn som lyckas ta sig till Sveriges gränser på egen hand – det krävs bland annat stora pengar för flygbiljetter m m.
Gudmundson skriver vidare:
Med det blodiga 1900-talet i åminnelse står det klart att rätten till asyl är en grundbult i ett rättfärdigt samhälle. Viljan att ta emot dem som flyr undan förföljelse är en mätare på samhällets medmänsklighet.
Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism.
Visst är det så.