Den senaste tiden har pressen på Israel varit större än vanligt från omvärlden. De aktuella husen som varit centrum för bråket ligger inte ens på ockuperad mark.
Charles Krauthammer skriver i Jerusalem Post om hur USA utifrån denna händelse har skapat en diplomatisk kris och frågar sig varför. Han skriver vidare om att Hillary Clinton nu uttalat sig och menat att Israel måste visa att de är allvarliga med sina fredssträvanden:
Israel? Israelis have been looking for peace – literally dying for peace – since 1947, when they accepted the UN partition of Palestine into a Jewish and Arab state. (The Arabs refused and declared war. They lost.) Israel made peace offers in 1967, 1978 and in the 1993 Oslo peace accords that Yasser Arafat tore up seven years later to launch a terror war that killed a thousand Israelis. Why, Clinton’s own husband testifies to the remarkably courageous and visionary peace offer made in his presence by Ehud Barak (now Netanyahu’s defense minister) at the 2000 Camp David talks.
Arafat rejected it. In 2008, prime minister Ehud Olmert offered equally generous terms to Palestinian leader Mahmoud Abbas. Refused again.
IN THESE long and bloody 63 years, the Palestinians have not once accepted an Israeli offer of permanent peace, or ever countered with anything short of terms that would destroy Israel.
Debatten kring Israel och Palestina går ut på att Israel granskas skoningslöst och pressas skoningslöst. De palestinska ledarnas handlingar granskas inte, de förtigs i bästa fall. Men det händer även att högt uppsatta politiker hjälper till att skönmåla de palestinska ledarna.
Elder of Ziyon skriver om de intressanta följderna av de arabiska ländernas krigföring mot Israel.
Starting and losing a war has consequences in every part of the world except for one. Since 1967, the world – and “international law” as interpreted by most – is fixated on the idea that the Arabs can start all the wars they want against Israel. If they lose, international pressure will ensure that the previous status quo can be returned to, so there are no consequences for losing.
De palestinska ledarna har fortfarande inte gett upp sin kamp om att förstöra Israel. Se Palestinian Media Watch. Men västvärlden har skygglapparna på och fortsätter att sätta press på Israel. Det är bisarrt.
Dick Haas spekulerar kring om USAs linje är att skrämma Israel genom att villkora USAs stöd vid en eventuell kärnvapenattack mot Israel. Men konsekvensen av detta kan bli att Israel på egen hand utlöser en attack mot Iran.
Efter Obamas förnedring av Netanyahu vid hans senaste besök i Vita Huset har nu 327 kongressledamöter skrivit ett brev till Hillary Clinton och bett henne att lösa krisen med Israel.
differences are best resolved quietly, in trust and confidence, as befits longstanding strategic allies. […]
A strong Israel is an asset to the national security of the United States and brings stability to the Middle East. We are concerned that the highly publicized tensions in the relationship will not advance the interests the U.S. and Israel share.
Obama har valt en farlig väg i sin vendetta med Israel. Pratet om hans vänskap med Israel ekar allt mer tomt.
När omvärlden har en såpass skoningslös syn på Israel och deras fredssträvanden känns det faktiskt tryggt att ha en ledare som Benjamin Netanyahu. Om USA blir lika skoningslösa som resten av väst finns det faktiskt ingen anledning att lyssna längre.