Per T Ohlsson har skrivit i Sydsvenskan om vänsterns utrikesdeklaration:
En rödgrön regering kommer, meddelade Hans Linde i onsdags, att ”konse kvent reagera när de mänskliga rättigheterna kränks”. Hyckleriet är monumentalt.
Linde företräder ett parti som under decennier försvarade och lierade sig med folkmordsregimer. In i det sista – partiet plockade bort K för kommunism året efter Berlinmurens fall – upprätthöll VPK nära och förtroliga förbindelser med Öst- och Centraleuropas diktaturer. Att Vänsterpartiet inte har brutit med sitt förflutna framgår av det nuvarande partiprogrammet med dess dogmatiska ton och överslätande formuleringar om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten. Än idag ursäktar tongivande vänsterpartister bröderna Castros totalitära styre på Kuba.
När Hans Linde talar om mänskliga rättigheter är det lika trovärdigt som när en Sverigedemokrat talar om tolerans och öppenhet.
Han skriver vidare om det historiska i att Sahlin släpper in kommunisterna i regeringen, och dessutom låter dem vara talespersoner för vänsterns utrikespolitik:
Nu tänker Socialdemokraterna bilda regering med ett parti som kräver att Sverige lämnar EU och som betraktar den europeiska integrationen som en imperialistisk och kapitalistisk komplott.
Genom att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna alliansbygget har Socialdemokraterna, med sin stolta frihetstradition, surrat fast sig vid diktaturvänner och gamla nackskottsnostalgiker. Det förhållandet att en vänsterpartist tilldelats rollen som överste uttolkare av oppositionens budskap tyder rent av på att Mona Sahlin använder utrikes- och säkerhetspolitiken – ett område där klyftan mellan demokratisk socialism och kommunism har varit bråddjup – för att markera att Vänsterpartiet har blivit rumsrent.