Sofia Nerbrand skriver idag en kolumn i Svenska Dagbladet om fri invandring. Hon menar där att fri invandring är en självklarhet, och där håller jag med på ett principiellt plan. Men det är bra naivt att prata om att vi ska ha fri invandring i ett samhälle som Sverige.
Sverige är ett högskattesamhälle med omfattande bidrag som tillfaller alla medborgare om de saknar arbete. Om personer kommer invandrar och blir utan arbete får de ändå bidrag. Det är en stor kostnad för samhället. Som jag tidigare skrivit om, invandring förutsätter en låglönemarknad som facken och vänstern motsätter sig.
Sen skriver Nerbrand något som jag inte håller med om:
Det kan och får aldrig bli den röda stugan, den svenska modellen, nubben till sillen – eller kebaben – som karaktäriserar det svenska. Det enda kitt som i längden kan hålla samman ett pluralistiskt samhälle är medborgarskapet och grundlagen.
Självklart har kulturen en viktig roll att spela i ett land. Det finns saker som är svenska, och det är bra. Det är fantastiskt vilken rädsla som finns bland det politiska etablissemanget för att kalla saker för svenskt.
Visst är det så att medborgarskapet och grundlagen är det viktigaste, men kulturen har också en roll att spela. Det finns en svensk kultur, hur mycket än PK-eliten försöker förtränga det.
Sofia Nerbrand behöver utveckla sitt resonemang.
Utöver detta behövs en diskussion om hur vår invandring som inte är arbetskraftsinvandring ska se ut. Det finns mängder av människor som far illa i världen. Alla dessa kan inte bli medborgare i Sverige. Vilket ansvar har Sverige som land för att hjälpa de som far illa, och på vilket sätt ska de hjälpas?
Personligen förespråkar jag att man öppnar upp lönekonkurrensen och skapar en låglönemarknad för att på detta sätt utvidga arbetskraftsinvandringen. För det är endast arbetskraftsinvandringen som är långsiktigt hållbar.
Men detta faktum har inte landat i den politiska debatten än.