En länk i en kedja

En dag beslutade jag mig för att läsa alla böcker jag hade i min bokhylla. Jag började med Vilhelm Mobergs Utvandrarna, och blev biten av Moberg. Hans skildringar av det Sverige som varit gjorde mig fascinerad och nyfiken.

Efter det läste jag “Min svenska historia berättad för folket” och började ana konturerna av den svenska historien. Jag kände en känsla av tillhörighet och delaktighet.

Svartsyntheten dominerar västvärlden idag. Antingen är det klimatet som ska göra att väst ska gå under, eller migrationen. Människor är djupt oense men lika eniga om att det kommer gå åt skogen.

För mig har det varit likadant. Jag har sett utvecklingen i Sverige och vartåt det pekar. Med alla insikter om statens galenskap och inneboende destruktivitet är det lätt att gräva ned sig.

Jag lyssnade på Radio bubb.la och fick genom dom många nya tankar, som tyvärr inte hjälpte mig att må bättre. Snarare sämre – man frossar i det negativa och de mörka framtidsutsikterna. Men de pratade också om kristendomen på ett sätt som jag aldrig hade hört.

Min bild av kristendomen var den jag fått från svenska skolan och etablissemanget. Pinsamt, töntigt och fullkomligt onödigt. Jag har sökt spiritualitet inom österländska kultur med yoga och meditation. Men aldrig i min egen kultur.

Jag såg Jordan Petersons föreläsningar om bibelns betydelse för psykologin. Jag har alltid sökt efter visdom och spiritualitet och förstod plötsligt att kristendomen kunde vara en källa till detta.

Jag har hört från vissa att det är svårt att tro. Detta gjorde mig lite provocerad, och jag bestämde mig för att öppna mig för tron. Jag tog ett beslut att öppna mitt hjärta för gud.

På facebook ramlade jag över en intervju med Sebastian Stakset. Han pratade om hopp och hur starkt bibeln påverkat honom. Jag tog fram min konfirmandbibel och började läsa.

Vad som dessutom skänker mig hopp är min familj och att vårda och värna dem. Jag vill lära mina barn goda värderingar och föra vidare allt gott som jag lärt mig. Och detta har nu fått en starkare mening i och med att jag också vill föra tron vidare.

Det pratas mycket om hur radikalisering kan driva muslimer till sin tro och radikalisering. Men jag tror, som Sebastian Stakset, att detsamma gäller för svenskar. I takt med att vi konfronteras med islam och hotas av våld och galenskap söker människor svar. Denna tanke skänker mig verkligt hopp.

Jag kan se hur jag har sökt en identitet utan att ens veta om det. Som svensk är man ingen, man har ingen historia och ingen kultur och man ska skämmas. Det har jag lärt mig, men jag har också lärt mig att det mesta jag lärt mig är fel.

I takt med mitt läsande om det gamla Sverige byggdes något upp inom mig. Jag är svensk, jag har ett arv, jag har en kultur och jag har ett folk. Som pusselbitar byggdes det på och nu är sista pusselbiten lagd.

Jag är svensk och jag är kristen. Jag är inte ensam.

Ett Sverige genomsyrat av rasism

Socialdemokraterna har under hundra års tid målmedvetet socialiserat Sverige. Fram till några år sedan haft som mantra att vara mitt emellan USA och Sovjet. Vi har följaktligen många likheter med Sovjet.

Ett exempel på detta är kriminalpolitiken, där våldsverkare ses med oerhört blida ögon. I Sovjet kallades de kriminella “Blatnye” och var socialt närstående till staten. Mises.se har publicerat Alexandr Solzjenitsyns vittmesmål om detta och även gjort en podd i ämnet.

Som uppväxt i ett socialdemokratiskt land kan vi det marxistiska tänkandet i ryggmärgen. Den svenska skolan designades av socialdemokraterna för att skapa politiska aktivister med de rätta åsikterna.

Vänstern idag ingår i en större grupp politiskt aktiva. Dessa politiskt aktiva vill omstöpa samhället enligt deras utopiska mål. Detta innefattar enkelt sett JÖK-partierna och deras sympatisörer. Vi kan kalla dom progressiva, etatister, statskramare eller vänstern. (Se fnordspotting för mer om detta.)

De progressivas plan med Sverige är att omstöpa landet till ett mångkulturellt samhälle. Det traditionella svenska ska brytas ned och bytas ut mot en globalistisk och rotlös kultur.

Svensken ska helt enkelt inte finnas. Andra folk finns och är värdefulla, men svenskar hör inte till något folk. De som ser sig som svenskar och är stolta över sitt ursprung är rasister och ska fördömas.

Genom skolan har svenskarna fått lära sig att deras välstånd kommer ifrån stöld från tredje världen. Deras egen kultur är barbari och töntig – de bestulnas/underordnades kultur är fin och värdefull.

Genom vänsterns bidragspolitik lockas dessa underordnade/utsugna till Sverige. Genom vänsterpolitik hindras de från rimliga chanser till arbete, och hänvisas till bidrag och utanförskap.

Genom vänsterns agitation lär de sig att utanförskapet beror på svenskarnas rasism och diskriminering. De tilldelas en identitet av utanförskap, som glorifieras och upphöjs men samtidigt permanentas.

En del gör handling av sitt hat. Närmast dagligen läser vi om fruktansvärda rån och övergrepp med ett hänsynslöst våld som inte går att förstå utifrån vanliga tolkningsverktyg. Om vi däremot ser dem som hatbrott mot etniska svenskar blir det ganska tydligt vad som pågår.

Precis som i Sovjet ser vänstern med blida ögon på dessa brott. Varför inte? Svensken är ju skyldig. Vårt överflöd kommer av stöld från de underordnade och dessa underordnade bara lever ut sin frustration över diskriminering och fattigdom.

Regering, riksdag, förvaltning och medier pumpar ut och realiserar detta budskap. Men något verkar inte stämma. När statens socialt närstående ropar “jävla svenne” till en mamma och försöker råna henne verkar det trots allt som att svensken finns.

Vänstern lär oss också att samhället är genomsyrat av rasism. Detta stämmer, men inte som vi har lärt oss. Det är inte svenskarna som storskaligt hatar invandrare. Vad som däremot är epidemiskt är hatet mot svenskar.

Överheten ser oss som fiender, eftersom stolta, självständiga och enade svenskar är ett hot mot deras försörjning. De håller oss nere så att de kan fortsätta suga ut oss, och fortsätta deras samhällsförändrande drömprojekt. Vi måste förbli under deras klack.

Ännu ett begrepp som vänstern använder visar sig här: klasshat. De som suger ut oss och förnedrar oss är värda hat och förakt.

Decemberöverenskommelsen 2.0

Det är naturligt att Liberalerna och Centern gör upp med socialdemokraterna. Under förra mandatperioden var de stödparti utan att få något tillbaka – de la helt enkelt ned sina röster.

Nu har de gjort ett avtal som till stora delar bygger på förhoppningar. Överenskommelsen består till största del av olika utredningar, vilket bör vara oerhört enkelt för socialdemokraterna att runda.

Det vi ser är en variant av Decemberöverenskommelsen och socialliberalerna har bekänt färg.

Att C/L litar på S framstår som helt orimligt om man tänker sig dem som politiska motståndare. Om man ser dem som meningsfränder blir det däremot helt naturligt. I ryggmärgen vill Jan Björklund och Annie Lööf att Stefan Löfven ska styra.

På många sätt är situationen densamma i Moderaterna och Kristdemokraterna. De allra flesta är oerhört strykrädda och vill helst av allt få en klapp på ryggen från journalister och vänstertyckare. M och KD röstade nyligen för SVTs TV-skatt, vilket är ett bevis så gott som något.

Rent politiskt är hela riksdagen socialdemokrater. De borgerliga vill ändra lite i marginalen, vilket självklart är att föredra före försämringar. Men i grunden sträcker sig spektrat från kommunister till högersossar.

Den enda skillnaden är att delar av M och KD och hela SD gör kulturellt motstånd mot socialdemokratisk dominans. Man vill byta ut vänsteretablissemanget mot ett etablissemang med andra kulturella värderingar men i princip intakt politik.

Därför är det som pågår nu ett spel för gallerierna. Frihetliga borde granska korten från de borgerliga och motstå frestelsen att sympatisera med M/KD. De står för en fundamentalt ofrihetlig politik.

Blir det en s-regering kommer det självklart spä på förfallet. Men det hade skett även med en M/KD-regering.

Det positiva som kan ske utifrån detta sidbyte är dels en tillnyktring inom borgerligheten. Är man vänster är det bättre att vara ärlig med det, och de som inte är vänster kan nu ta sig i kragen. Men det är inte mycket att hoppas på.

Det bästa i dagsläget vore såklart ett nyval, och hoppet står nu till att Vänsterpartiet inte accepterar att bli dörrmatta åt Annie Lööf.

Vill man engagera sig finns Klassiskt Liberala Partiet. Vi bygger en rörelse på stegvisa reformer mot ett frihetligt mål. Här kan man vara medlem utan att skämmas.

Jag är stolt över min röst på KLP, för det finns inga alternativ. Det har det senaste halvårets pajaserier visat.

Ensidigt samhällskontraktet

Två parter skakar hand – ett avtal har upprättats

Maria Ludvigsson skriver på SvD: Så här bryts ett samhällskontrakt:

I Uppsala har inbrottsligor länge dragit runt och tömt hem på ägodelar och dyrgripar. Inte bara ekonomiskt värde går förlorat. Lika trist är det med de affektionsvärden som inte går att ersätta. En man dömdes tidigare i år för några av inbrotten, men har efter överklagan fått sänkt straff.

I onsdags tog sig 20 unga in på en högstadieskola i samma stad, slogs och misshandlade en flicka. När polisen kom hade gänget hunnit sticka.

Medborgare som inte bryter kontraktet – inte gör inbrott eller tar sig in på högstadieskolor och pucklar på elever – förstår att samhällskontraktet brutits ensidigt. Av staten.

Samhällskontraktet är ett begrepp som används ofta av borgerliga. Det antas finnas en tyst överenskommelse mellan medborgaren och staten, ett avtal som båda parter håller. Staten stiftar lagar och medborgaren upprätthåller dem. Medborgaren betalar skatt och staten levererar tjänster.

Ludvigssons exempel är upprörande men knappast något exempel på ett brutet kontrakt.

Ett kontrakt kräver att två parter har godkänt ett avtal, ofta med konsekvenser för den som bryter sin del av avtalet. I förhållandet medborgare – stat finns ingen ömsesidighet. 

Vi medborgare som är missnöjda med statens skyddstjänster kan klaga, men polisen i Uppsala kommer inte få löneavdrag för att den misshandlade flickan inte fick hjälp i tid.

I fallet inbrottstjuven med sänkt straff kommer absolut inga löneavdrag bli aktuella, eftersom juristerna har agerat helt enligt deras uppdragsgivares önskemål. Politikerna vill att kriminella inte ska straffas hårt.

Vi leker med tanken att allt fungerade perfekt i Sverige idag. Polisen kommer ögonblickligen. Juristerna dömer alltid i den högre delen av straffskalan för inbrottstjuvar. Skulle då Ludvigssons samhällskontrakt vara uppfyllt? Ur ett högerperspektiv känns det orimligt.

Samhällskontraktet kan vara relevant i ett scenario där staten är starkt begränsad. Men Sverige är ett land med 60% skattetryck och livet reglerat in på bara skinnet.

Sverige är landet där staten bestämmer hur vi får hålla våra kroppar, hur vi har sex, vilka åsikter vi uttrycker, vilka avtal vi skriver – listan kunde göras hur lång som helst.

Om borgerliga har ambitionen att vara något annat än socialdemokrater bör man omedelbart sluta prata om det mytiska samhällskontraktet.

Idag handlar det om ett samhällsdiktat – överheten bestämmer, medborgaren lyder.

Sverige som slagträ

Brist på fritidsgårdar i Uppsala

Linda Nordlund skriver i Expressen om ett kärt ämne – Sverigebilden: Bor vi i Bullerbyn eller helvetet?

Både röda och blå regeringar har storvulet pratat om Föregångslandet Sverige. “In Sweden, we have a system” sade man pösmunkigt, och försökte sprida “den svenska modellen” i FN och svensk föräldraledighet i EU. Problem kallades inte för problem utan för utmaningar, men inte tog man tag i dem för det.

Fallhöjden visade sig vara hög från piedestalen. En statlig PR-kampanj är knappast svaret. Att bemöta desinformation och visa upp en ärlig bild av det svenska samhället vore däremot klokt. 

Det vore bra om både anglosaxisk vänster och svenska folket insåg att Sverige är ett till största del normalt, västeuropeiskt land med ungefär samma problem som våra grannländer. 

Gör Sverige lagom igen – varken hyllat eller hatat.

Som vanligt för ledarskribenter avslutas texten med en rejäl luftpastej. Vad är då den ärliga bilden av Sverige, om nidbilderna inte stämmer? Nidbilderna av Sverige skaver för att de på många sätt är sanna.

Sverige är på toppen av årtionden av socialdemokrati. Auktoriteter har underminerats, brottslingar uppvärderats, skatter höjts. På toppen av detta har en bidragsmigration genomförts i en omfattning som inte skådats tidigare. Det går inte att understryka hur extremt detta experiment är.

Bidragsmigrationen har ökat kriminaliteten, och socialdemokratin har sett till att kriminella har goda möjligheter att fortsätta sitt värv. 

Hur illa är då läget? Det är mycket svårt att säga, eftersom det finns ett massivt informationsunderskott. Etablerade medier, politiker och myndigheter har gång på gång visat att de inte går att lita på. 

Etablissemanget odlar en bild av Sverige som “liberal demokrati”, när verkligheten mer liknar något annat. Fnordspotting skriver bra om detta: Om den liberala demokratin som neofeodal ordning

Sverige är ett land med en en sympatisk befolkning som byggt ett starkt land, men som satsat hårt på ett politiskt experiment. Vi är på många sätt som en socialistisk diktatur.

Det är väldigt svårt att spå hur framtiden blir, men medborgare gör klokt i att hålla ögon och öron öppna i sitt närområde. Situationen kan försämras snabbt, och vi kan inte räkna med att polisen hjälper oss.

Etablissemanget har satt oss i skiten, och vi måste hantera detta tillsammans.

Att göra röstandet meningsfullt

Den här valrörelsen är politiskt ointressant. Riksdagspartierna ligger nära varandra men bråkar ändå till döds. Principerna hörs inte av, eftersom riksdagspartierna är överens om statens stora makt och roll i samhället.

En röst som betyder något

Jag minns frustrationen när jag lämnade Folkpartiet, att känna ilskan över Alliansens feghet och slapphet. Den ilskan har inte mattats av, men nu har jag kanaliserat min energi i ett nytt parti.

Om jag inte haft KLP hade jag varit oerhört frustrerad. Nu gör jag något konstruktivt och sprider frihetens idéer till fler. Min förhoppning när jag gick in i KLP var just detta, att vara frihetsrörelsens parlamentariska gren och sprida idéerna.

Jag tvekade att gå in i politiken igen innan jag gick med i KLP. Men när jag såg denna video med Toine Manders där han berättade om sitt val att engagera sig politiskt kunde jag inte stå emot: 

Jag tycker fortfarande det är tragiskt att jag och andra tvingas engagera oss för att försvara våra rättigheter, men så ser samhället ut idag. 

Långsiktigt bygger vi något som kommer påverka samhället. Kortsiktigt gör vi den 9e september till en meningsfull dag. Det gör mig stolt.

Medicin för ett sjukt land

Sverige är ett vanstyrt land. Under årtionden har socialdemokraterna metodiskt förändrat landet efter sina värderingar. Naturliga auktoriteter som familjen, lärare i skolan eller företagsledare har underminerats. Politiken har metodiskt låtits tränga in i det mesta.

Område efter område har lagts under statens direkta kontroll – skola, sjukvård, pensioner. Resten av samhället har lagts under mjuk kontroll genom bidrag – föreningsliv, medier och kultur har stöpts i en och samma form.

Som final i detta verk har storskalig bidragsmigration genomförts. Detta har medfört att de statliga systemen har överbelastats och blivit än sämre. Utanförskapsområden, som från början skapades av staten, har tillåtits bli normlösa genom slapp rättstillämpning.

Det som är fel idag i Sverige är socialdemokratins verk. Utvecklingen sker med socialdemokraternas goda minne, och det passiva stödet från borgerligheten.

Men det går att vända utvecklingen.

Lägg ned de delar av staten som bara skadar och fokusera på de delar som gör nytta.

Se till att införa kännbara straff för alla våldsverkare och avlöna poliser så att de vill göra sitt jobb. Gör polisen lokalt förankrad genom valda polischefer. 

Grip våldsverkare oberoende av ålder, och se till att de inte längre kan begå brott. Låt människor skydda sig själva.

Stoppa bidragsmigrationen och dra in alla bidrag för utländska medborgare. Utvisa utländska medborgare som begår brott.

Minska bidragen generellt så att det lönar sig att jobba. Ta bort straffskatten på höga inkomster så människor kan skapa sin egen rikedom.

Lägg ned alla bidrag till civilsamhället och låt det stå på egna ben. 

Det är mycket som behöver göras, men vägen framåt är tydlig. Låt staten träda tillbaka och civilsamhället åter växa sig starkt. 

Detta är den medicin Klassiskt Liberala Partiet ordinerar för ett Sverige svårt infekterat av socialdemokrati. 

Karlfeldt – dikt och liv

Lars Anders Johansson är borgerlig debattör och även musiker. Genom hans musik har jag kommit i kontakt med diktaren Erik Axel Karlfeldt. Jag blev intresserad av hans tonsättningar och ville lära mig mer.

I somras åkte vi förbi Tolvmangården i Avesta där Karlfeldt växte upp och där fanns böcker till försäljning. Jag är inte van att läsa poesi, men hoppades genom att läsa en bok om Karlfeldt komma närmare hans diktning. Således inköptes Karlfeldt – Dikt och liv av Staffan Bergsten

Karlfeldt – dikt och liv av Staffan Bergsten

Wikipediasidan om Karlfeldt visar på ett dramatiskt liv och därför var jag väldigt nyfiken. Bokens upplägg är att berätta om Karlfeldts diktning främst, men diktningen vävs in i en fin biografi. Vi får följa Karlfeldt genom livet och se hur hans diktning utvecklas.

Något som fascinerade mig är att alla Karlfeldts dikter följer ett strikt versmått med rim, som i visor. Dikterna är som sånger utan melodi.

I boken lär vi oss att Karlfeldt var en kvinnokarl, och hade ett destruktivt förhållande till sin sexualitet. Han saboterade sin karriär ett flertal gånger genom att ingå olämpliga relationer med kvinnor.

Också i hans diktning är sexualiteten närvarande. Karlfeldt liknade således samtidens musikstjärnor.

Vi besökte i somras Zornmuséet i Mora, som för övrigt var helt fantastiskt. Zorn och Karlfeldt var goda vänner med liknande ideal om manlighet och båda var kvinnokarlar.

Min ansats var lyckad – jag är oerhört nyfiken på att ta mig an Karlfeldts diktning. Jag rekommenderar varmt denna bok, inte bara för diktningens skull utan också för bildning om hur 1900-talets början var. 

Här kommer en dikt som trycktes i sin helhelt i boken – Sub Luna

Sub luna amo.
                 Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                 dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
                 under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
                 växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
                 Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
                 skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
                 sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
                 sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
                 Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
                 rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
                 sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
                 gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
                 Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
                 sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
                 tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta 
                 jordlivets fulla mått.

Sub luna morior.
                 Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
                 eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
                 eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
                 fladdrat mot månklara loft.

Boken finns på google books för den som vill läsa digitalt.

Bidragsmigrationens konsekvenser

Jag och Valdermar Kerpens spelade in podd för Klassiskt Liberala Partiet nyligen. Vi behandlade bidragsinvandring, islamism och återvandring.

Jag skrev nyligen om bidragsinvandringen och den prognos om 300 000 migranter de kommande åren. Den släpptes på en söndag i juli på order av regeringen

Detta kan inte tolkas på annat sätt än som en ren mörkläggning. Man vill inte att medborgarna ska känna till migrationen. Mot bakgrund av detta spelade vi in vår podd.

Ett lands kultur formas av dess medborgare. I takt med stor invandring från mellanöstern ser vi hur dessa värderingar nu får genomslag. Detta kommer att öka ju längre tiden går, och den demografiska utvecklingen kommer också slå in. Detta har jag skrivit om tidigare.

Vi i KLP är emot bidragsinvandring. Bidragsinvandringen är ett av många statliga projekt för att förändra landet, men det har potential som inget annat statligt projekt har. Med tiden kommer Sverige mer och mer påminna om länderna i mellanöstern där migrantströmmarna kommer ifrån. Fnordspotting har skrivit bra om detta.

Jag anser att vi måste motverka bidragsinvandringens effekter. Principen är enkel – migranter som inte kan försörja sig måste uppmuntras att lämna landet. Man ska inte komma hit för att leva på bidrag.

Ett första enkelt steg är att fasa ut tillgång till välfärdsstaten för de som inte har medborgarskap. Det är glasklart.

Något som vi diskuterar internt nu är om vi också ska stötta att ge bidrag för de som vill lämna landet. Kanske blir detta inte nödvändigt, men om det blir det tycker jag det är en acceptabel åtgärd.

Jag anser att frågan om migrationens långsiktiga påverkan måste upp på bordet. Vi för diskussionen inom vårt parti, men detta angår oss alla.