Freedom Rights – för frihetliga mänskliga rättigheter

Paulina Neuding berättade idag på twitter om ett mycket viktigt projekt som hon medverkar i: Freedom Rights Project. Här är deras problembeskrivning:

First, the field of human rights has sunk into an ossified state of intellectual conformism and complacency. 

The poor state of intellectual argument about human rights is at least in part to blame for the almost mindless process of proliferation of international human rights over the last few decades. ‘Rights inflation’ poses a threat to the idea of human rights, for it dilutes and relativises human rights, and even offers illiberal governments justifications for oppression. Why has ‘rights inflation’ gone so far? Is there any way of stopping it? How can human rights be re-focused on liberty—the principle that originally inspired them? 

Secondly, the ever-expanding international apparatus for protecting human rights is ineffective, when not counter-productive. Human rights institutions, including non-governmental ones, are often politicized and, more generally, instrumentalised for purposes that have little to do with the protection of human rights. Where have these institutions failed? What can we do to improve them?

Eller på ren svenska: När fler och fler positiva mänskliga rättigheter (rätt till sjukvård, rätt till vatten, rätt till jobb) inkluderas i mänskliga rättigheter blir det omöjligt för ett land att följa alla. På så sätt blir alla länder förbrytare mot den breda floran mänskliga rättigheter. Och verkliga förbrytare kan gömma sig bakom detta.

Mänskliga rättigheter måste ändras till att innefatta endast negativa rättigheter, baserat på negativ frihet. Frihet från, istället för rättighet till.

Detta projekt måste stödjas och uppmärksammas.

Rubin: Egypten vill ha demokratiskt valda islamister

Pew Research Center genomför globala opinionsundersökningar och har nu gjort en undersökning om Egypten: Egyptians Remain Optimistic, Embrace Democracy and Religion in Political Life.

Despite economic difficulties and political uncertainty, Egyptians remain upbeat about the course of the nation and prospects for progress. Amid rancorous debates over the presidential election and the shape of a new constitution, most Egyptians continue to want democracy, with two-in-three saying it is the best form of government. 

Barry Rubin bloggar om detta: What Do Egyptians Want? A Democratically Elected Islamist Dictatorship

Yes, friends, it’s once again time for that exciting game of Spin the Polls by the Pew Foundation. Here are the rules:

  • Rule 1: Pew does a good job on the poll itself.
  • Rule 2: The Pew analysis ignores or misunderstands the implications of the poll.
  • Rule 3: The Western media and government misread the poll, often misinterpreting the results into the exact opposite of what they actually mean. They then adopt the wrong policies.
  • Rule 4: If correctly interpreted the polls are a gold mine that can help us comprehend the present and predict the future. […]

If I were writing the headline it would be: “Egyptians Want Radical Islamist State More Than Anything Else.”

Och fortsätter man att läsa Pews egen sammanfattningstext, som följer på de hoppfulla orden ovan, får man det ganska väl bekräftat:

Egyptians also want Islam to play a major role in society, and most believe the Quran should shape the country’s laws, although a growing minority expresses reservations about the increasing influence of Islam in politics. When asked which country is the better model for the role of religion in government, Turkey or Saudi Arabia, 61% say the latter. (min fetstil)

61% av Egyptierna ser Saudi som deras drömsamhälle. Rubin argumenterar för sin tes och skriver vidare om något mycket intressant:

The Pew poll’s headline says that Egyptians are optimistic but that they also believe the economic situation is not good. Half of them claim things have gotten worse since Mubarak fell. Why then do 53 percent (albeit 65 percent) believe the country is headed in the right direction?

The answer is that they are happy with the political direction—toward radical Islamism—but do not think it will improve their material lives. They make a distinction between material benefit and spiritual-ideological preference. Such a choice is never understood in the West, especially by those who argue that everyone wants the same things in life, so an Islamist regime must deliver prosperity or fall, and consequently that radicals must moderate in order to fill their people’s stomachs. 

Remember what Ayatollah Ruhollah Khomeini, architect of Iran’s revolution, said back in 1979: People in the West don’t understand that we didn’t make this revolution to lower the price of watermelons. 

Om man tvivlar på Rubins tolkning av Pews rapport går det bra att läsa rapporten i sin helhet.

Svenska mellanösterkorrar som Cecilia Uddén och Bitte Hammargren rapporterar ofta från Egypten. De är hänförda över den politiska processen, men pratar sällan om vart den leder. Det vore relevant att få med den dimensionen i rapporteringen.

Obama slängde ut kinesisk dissident

I svenska medier kan vi läsa motstridiga uppgifter om dissidenten Chen: Chen ber om ursäkt – men vill till USA. Det framstår som ganska uppenbart att Obama-administrationen slängde ut Chen.

Commentary Magazine skriver om hur det gick till och citerar en intervju från Daily Beast:

At the embassy, Chen said he came under tremendous pressure from American officials—“not those from the embassy but others” —to leave the diplomatic facility as quickly as possible. From the very beginning, he said, the assumption was that he would stay in China. 

“I had no information, I got no phone calls from friends, I was isolated,” he told me, his voice trembling. “Then I heard about the threat that my wife would be sent back home to Shandong if I didn’t leave the embassy. So I left.” … 

“[Chen’s current situation] totally contradicts the rosy picture I got in a conference call I had with U.S. officials Wednesday morning. They summarized the situation, and it sounded like a beautiful, happy scene,” said Bob Fu, president of the U.S.-based ChinaAid Association, which has acted as a facilitator in Chen’s case. 

Fu had spoken by phone with Chen shortly before I had. “He was very heavy-hearted,” Fu said. “He was crying when we spoke. He said he was under enormous pressure to leave the embassy. Some people almost made him feel he was being a huge burden to the U.S.”

Bildt bjuder in Iran till statsbesök, ingen bryr sig

För ungefär en vecka sedan besökte Irans vice utrikesminister Sverige på inbjudan från Carl Bildt. Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (sic) protesterade: FFFI fördömer starkt att Carl Bildt bjudit in Irans biträdande utrikesminister.

Deras protest föll platt till marken. Istället fick Aliasghar Khaji framträda i DN, där han förnekade förintelsen, samt i SvD där han inte fick en enda kritisk fråga.

SvDs Bitte Hammargren återgav vad som framstår som en monolog från den biträdande ministern. Som jag sagt förr – Bitte Hammargren drar ned SvD rejält. Protesterna från de svenska oppositionella iranierna var inte intressanta, istället tog SvD chansen att publicera en smörande intervju med mullornas representant.

Bildt passar dessutom på att på sin blogg raljera över den israeliska rädslan för ett nukleärt Iran.

Denna nyhet flög helt under radarn för mig. Kunde aldrig tänka mig att ett officiellt statsbesök från Iran skulle behandlas på detta sätt – jag hade faktiskt förväntat mig kritik.

Anna Ekström ställer nu frågan på sin blogg – var det rätt av Bildt att ta emot Irans vice utrikesminister? Gissningsvis är detta en retorisk fråga – svaret är ett rungande nej.

Per Ahlmark attackerade Bildt i helgen och kallade honom för en “avskyvärd person”. Jag tyckte först detta var något överdrivit, men sen ser man detta.

Det är skrämmande att Sverige har en utrikesminister som Carl Bildt. Och det är mer skrämmande att han kan bjuda in representanter för en antisemitisk regim och ha möte med dem utan att någon bryr sig.

Syrien i FN-råd för mänskliga rättigheter

Från UN Watch:

GENEVA, March 7 – Despite vigorous efforts led by the US and Britain, a resolution on Syria to be adopted today by the UN’s education, science and culture agency will keep the Assad regime on its human rights committee, revealed UN Watch, a Geneva-based human rights monitoring organization, which exclusively obtained a copy of the draft. […] 

After UNESCO elected Syria to its human rights committee in November, UN Watch led a campaign of 55 parliamentarians, human rights and religious groups calling on the agency to reverse its decision. In response, the US and Britain initiated today’s debate at UNESCO. 

“While today’s text rightly condemns Syria, the promised call to oust the regime from UNESCO’s human rights panel has been completely excised. We’re left with words, but no teeth. By maintaining Assad in a position of global influence on human rights, UNESCO today is sending absolutely the wrong message. It an unconscionable insult to the suffering people of Syria,” said Neuer.

FN består till 50% av skurkstater, så det konstiga är inte att situationer som ovan uppstår. Det konstiga är att FN har så hög status.

Världen runt: Svårt för homosexuella och kvinnor

Jag använder suveräna appen Flipboard på min iPad för att läsa världsnyheter. Det är perfekt för att få ett annat perspektiv än svenska medier. Idag när jag låg och bläddrade var det två nyheter som fångade mitt intresse.

Uganda tar åter upp sin anti-homo-lag. Från The Guardian: Uganda anti-gay bill resurrected in parliament

An anti-homosexuality bill described by Barack Obama as “odious” has been resurrected by the Ugandan parliament. But according to the politician who reintroduced the bill, it no longer contains a provision for the death penalty and proposes reduced proposed prison sentences for homosexual acts instead of a life sentence. 

David Bahati, a member of Uganda‘s ruling partyput his bill, first tabled in 2009, before parliament to a standing ovation and cheers from fellow parliamentarians, shouting “our bill, our bill”.
There was some confusion about what exactly the text presented to parliament contained, but reaction from activists was swift, with Amnesty International condemning the bill’s revival, and a Ugandan campaigner describing its reception in parliament as “shocking”.

Men inte dödsstraff denna gång, bara livstids fängelse för att vara homosexuell.

Vidare till Afghanistan: Afghan Women Fear Backsliding As President Karzai Negotiates With Taliban

Now, with the news that U.S. and Afghan officials are holding peace talks with Taliban leaders, the women of Afghanistan are filled with dread at what those negotiations might herald for them and their families. 

A recent report by global NGO ActionAid found that 86 percent of women questioned were deeply concerned about the prospect of a new Taliban-influenced government. And in the urban areas the figure increased to 92 percent. Women in Afghanistan are concerned that president Hamid Karzai will seek peace at any price. If that means kowtowing to the Taliban on women’s rights, his administration will likely do so, they fear, and then the entire country will take a huge step backward.

Att förhandla med talibanerna är något som många på vänsterkanten förespråkar. Men Afghanistans kvinnor vet vad det innebär.

Det är oerhört berikande att få en utblick i världen och se världen på ett annat sätt. Flipboard och iPad rekommenderas varmt.

Libyen i FN: Homosexuella hotar mänskligheten

Från UN Watch:

GENEVA, Feb. 13 – Gays threaten the continuation of the human race, Libya’s delegate told a planning meeting of the UN Human Rights Council today, reported the Geneva-based UN Watch monitoring group. It was the first appearance in the 47-nation body by the post-Gaddafi government, whose membership was restored in November following Libya’s suspension in March.

Protesting the council’s first panel discussion on discrimination and violence based on sexual orientation, scheduled for March 7th, Libya’s representative told the gathering of ambassadors today that LGBT topics “affect religion and the continuation and reproduction of the human race.” He added that, were it not for their suspension, Libya would have opposed the council’s June 2011 resolution on the topic.

In response, council president Laura Dupuy Lasserre said that “the Human Rights Council is here to defend human rights and prevent discrimination.”

Mer om bakgrunden till att Libyen kommit in i rådet igen, med kommentarer från UN Watchs Hillel Neuer:

In November, when the UN General Assembly reinstated Libya on the council, deputy UN envoy Ibrahim Dabbashi said
“the new Libya deserves to return to the Human Rights Council to
contribute with other members to the promotion of values of human
rights.”

“No violations of human rights will take place on Libyan territory
in the future and if it happens the perpetrator will never get away
with it,” he vowed.

Despite the pledges, however, Neuer said “the restoration of the new Libyan regime to the council, supported by 123 states
including all of the Western democracies, was carried out precipitously
and without any record of its commitment to human rights domestically
and abroad. The new rulers’ pledges are being broken.”

“Gays are now paying the price, with their right to be free from violent
attacks now being undermined at the UN by a country that democratic
countries fought to liberate, and by a goverment that our leaders
helped install. It’s all very disconcerting.”

Regeringen vet inte om biståndet ger effekt

Från dagens DN Debatt av Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson: Regeringen har gett upp om biståndet

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Detta innebär att regeringen talar klarspråk: 1% av BNP varje år går till något som regeringen inte vet har positiv effekt. Forskningen talar för att den inte har det, eller till och med har negativa verkningar.

Artikelförfattarna skriver vidare:

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige.
Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker
eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana
summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför
samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Ja, det är en verkligt viktig fråga. Det mesta talar för att det bästa för tredje världen vore att vi stängde ned vårt bistånd och använde pengarna till något annat. Personligen tycker jag det svenska rättsväsendet kunde vara en vettigare prioritering.

Till syvende och sist faller detta tillbaka på oss själva. Medierna bryr sig inte om att granska biståndet, och väljarna bryr sig inte heller. Rent känslomässigt och instinktivt låter bistånd som en klockren idé – vi delar med oss av vårt välstånd och hjälper de som inte har. Men det är inte så det fungerar. Från artikeln:

De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.

Det finns förstås också svenskar som har glädje av biståndet:

Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.

Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.

 Fredrik Segerfeldt har skrivit flera böcker om bistånd, den senast är Biståndets dilemman. Bengt Nilsson har skrivit boken Sveriges afrikanska krig.

Interpol lämnar ut muslimsk tvivlare/avfälling

Från The Guardian:

Interpol has been accused of abusing its powers after Saudi Arabia used the organisation’s red notice system to get a journalist arrested in Malaysia for insulting the Prophet Muhammad.

Police in Kuala Lumpur said Hamza Kashgari, 23, was detained at the airport “following a request made to us by Interpol” the international police cooperation agency, on behalf of the Saudi authorities.

Kashgari, a newspaper columnist, fled Saudi Arabia after posting a tweet on the prophet’s birthday that sparked more than 30,000 responses and several death threats. The posting, which was later deleted, read: “I have loved things about you and I have hated things about you and there is a lot I don’t understand about you … I will not pray for you.”

More than 13,000 people joined a Facebook page titled “The Saudi People Demand the Execution of Hamza Kashgari”.

Clerics in Saudi Arabia called for him to be charged with apostasy, a religious offence punishable by death. Reports suggest that the Malaysian authorities intend to return him to his native country.

Nu rapporterar BBC att Hamza Kashgari har blivit utlämnad till Saudiarabien, där han troligtvis kommer avrättas. Bloggaren Saudi Jeans har mer information.

Det är viktigt att väst börjar uppmärksamma förtrycket i arabvärlden. Alla vet att saudi är en brutal diktatur, men nu visar också Malaysia var man står.

Och dessutom får de stöd av Interpol – hur kan detta förekomma?

Svenskt bistånd till Kambodjas despoter

Igår skrev jag om biståndets dilemman och hur bistånd ofta hamnar snett. Idag skriver Benjamin Katzeff Silverstein i SvD: Biståndet går till Kambodjas elit

Det tycks gå trögt med att fasa ut det svenska biståndet från länder som Kina och Vietnam. Man borde också fundera över vår inblandning i andra länder, som Kambodja. Där håller biståndspengar från omvärlden den korrupta förtryckarstaten under armarna.

I den nyutkomna boken Cambodia’s Curse (Public Affairs Books) tecknar den Pulitzerprisbelönta journalisten Joel Brinkley en bild som borde få det internationella samfundet att skämmas.

I Kambodja finns fler NGO:s per capita än någon annanstans. Mellan år 2003 och 2008 fick Kambodja mest bistånd per capita i hela världen. Sedan 1992 har landet totalt fått totalt 18 miljarder dollar. Statsbudgeten består ungefär till hälften av biståndspengar. 

Trots detta har Kambodjas befolkning fått liten valuta för omvärldens pengar. Livet på landsbygden ser på många sätt likadant ut i dag som för tusen år sedan. Enligt Brinkley lever 80 procent i desperat fattigdom, utan ordentlig utbildning. Runt 88 procent saknar elförsörjning. Omkring 1,5 miljoner beräknas leva på mindre än 2000 kalorier om dagen. Därtill är Kambodja fortfarande en brutal diktatur. Oppositionella aktivister, politiker och journalister lönnmördas och skräms till tystnad.

Var har då omvärldens pengar tagit vägen? Rakt ner i fickorna på den politiska eliten. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har beräknat att hälften av statsbudgeten varje år försvinner i korruption. Den politiska eliten lever som kungar.

Allt detta vet biståndsgivarna. Samtidigt fortsätter man att ge extrema summor. Landets politiska adel vet att de lugnt kan fortsätta att berika sig själva på pengar ämnade för den fattiga befolkningen, för biståndsgivarna har aldrig varit beredda att gå från ord till handling.

År 2008 var särskilt bisarrt. Människorättsgrupper och oppositionspolitiker uppmanade givarländerna att hålla tillbaka pengarna till dess att regimen vidtagit åtgärder för att sätta stopp för korruptionen och de systematiska människorättskränkningarna. Omvärlden svarade med att ge nästan en miljard, den högsta summan någonsin för ett enskilt år.

Sverige kan vara stolta över att ha bidragit med 170 miljoner kronor i bistånd till Kambodja under 2010. Your tax dollars at work!