Sahlins patetiska spel

Innan valet lovade Mona Sahlin att aldrig någonsin, någonstans ge Sverigedemokraterna ens passivt inflytande. Efter valet, så fort chansen gavs bröt Mona Sahlin sitt löfte.

Och detta i en fråga utan praktiskt politisk betydelse, eftersom socialdemokraterna är 0.6% större än moderaterna.

Man kan ha olika åsikter om hur Sverigedemokraterna ska hanteras, om det är rätt eller fel att göra upp utan dem. Men båda blocken har samma ståndpunkt, alliansen blev störst och bildar därför regering.

De lägger fram olika förslag som riksdagen tar ställning till. Då kan den rödgröna oppositionen välja att leva upp till sitt löfte om att ge Sverigedemokraterna inflytande genom att inte ge dem möjlighet att rösta ned regeringens förslag.

Men det löftet sviker nu Sahlin. Hon kan till och med tänka sig att rösta med Sverigedemokraterna i ett misstroendevotum mot regeringen.

Det pratas om att riksdagen blir till en cirkus nu och det stämmer. Ansvaret för detta ligger på de rödgröna och framför allt på Mona Sahlin.

Dick Erixon har samlat pressröster om Sahlin.

Folkdräkt: Skaffa rock, Åkesson!

Jimmie Åkesson kom idag till riksmötets öppnande i folkdräkt. Enligt tradition är detta helt korrekt, i alla fall om man får tro wikipedia.

Folkdräkt räknas som högtidsklädsel och ett fullgott alternativ till moderna dräkter som frack vid de flesta högtidliga tillfällen. Det är således formellt korrekt att bära folkdräkt vid exempelvis en nobelmiddag, vilket också ibland sker. Folkdräkt är även lämpligt vid familjehögtider, som bröllop ochdop eller motsvarande.

Med reservation för vad den obestridda auktoriteten Magdalena Ribbing har att säga.

Folkdräkter ser ganska olika ut, och kan vara mycket stiligt. Dalarnas folkdräkter är hur snygga som helst, särskilt rättviksdräkten och leksandsdräkten.

Leksandsdräkt
Leksandsdräkt, komplett med rock

Folkdräkten som Jimmie Åkesson idag använde var en blekingedräkt, och den verkar sakna rock. Det är detta som ger det lätt fjantiga intrycket, byxorna är höga och av en modell som vi inte är vana vid att se.

Dräkten från min hemtrakt (Bro Malma-dräkten, kan ses här) brukar för det mesta bäras utan rock. Men pappa har skaffat rock ändå. Jag vet inte om detta är korrekt, men han har gjort det. Då blir folkdräkten ett fullvärdigt högtidsplagg.

För en maktpolitiker tror jag dock ändå kostym är att föredra. Men på en finare middag tycker jag det är mycket tjusigt med folkdräkt. Till och med för politiker.

Biskopen hängde ut Sd

Idag lämnade Sverigedemokraterna kyrkan under dagens riksmötesinvigning, som av någon anledning hålls i kyrkan. (Otroligt att ingen har känt sig kränkt av att vara där.)

Om det var rätt att gå ut eller inte får stå för Sd själva. Men det var inte så att biskopen markerade mot rasism endast. Hon passade också på att hylla demonstrationerna mot rasism som varit, demonstrationer som explicit riktade sig mot Sd. Från talet:

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. […]

Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Biskopen gjorde väl något som kan likställas med att nedkalla guds vrede över ett demokratiskt parti. Om det partiets företrädare blir förbannade och lämnar rummet är det kanske inte så konstigt.

Att det nu pratas om att Sd lämnade kyrkan i protest mot att biskopen nämnde rasism är fel och en del i den fullständigt misslyckade kampanjen att tysta ned Sverigedemokraterna.

Se även SvD.

"Låt oss alla vara stolta svenskar"

Nuri Kino skriver idag på Expressen angående hur man ska möta Sverigedemokraterna. Och det är det bästa inlägget jag har läst hittills:

Min mor är det närmaste man kan komma svensk patriot, ändå behärskar hon inte språket tillfredsställande. I måndags förra veckan flög hon hem efter några månader i födelselandet Turkiet. Hon landade i ett nytt Sverige. I en ny dagordning. Detta befarade hon redan för tjugo år sedan. När man började skämmas över att vara svensk, att svenskheten är något lite nördigt, inte så coolt och exotiskt. Och det fortsatte. Den svenska flaggan ser man knappt, gör man det är man rädd för att det är rasister som bor i villan med den hissade flaggan. Inte nog med det så har man slutat sjunga den svenska nationalsången. Man har förvirrat folk, oavsett ursprung, om vad som gäller. […]

Nu förväntas vi inte vara stolta längre. I stället har vi låtit extremister kidnappa svenskheten. Vi har också tillåtit dem komma in i det finaste politiska rummet. […]

Så Jimmie Åkesson och alla ni andra. Jag förnekar inte att det finns problem i vårt land, jag har kavlat upp ärmarna förut och är beredd att göra det nu och för alltid. Jag tänker kämpa för Sverige, för mitt hemland, för den svenska flaggan och den svenska nationalsången. Extremister, om de så är islamister eller rasister, ska bekämpas. Extremism tar sin yttring i våld när en enig identitet kraschar. Motmedlet är svenskheten, stoltheten av att tillhöra ett av världens bästa länder. I Sverige är vi enade i att vara svenskar, om inte annat så ska vi bli det igen.

Nuri Kino skriver om något mycket viktigt – att återerövra svenskheten som positivt begrepp. Här tror jag våra invandrade bröder och systrar kan vara en stor hjälp. De är stolta svenskar och hissar den svenska flaggan. De politiskt korrekta svenskarna hukar och nedvärderar sig själva.

Detta gör folk förbannade och Sd är tyvärr det enda parti som pratar om svenskhet och att vara stolt. Det är inget mindre än en skandal att de är ensamma om detta.

Hatbrott mot Sd:are

Issa Issa är kristen syrian och kandiderade för Sd i Göteborg. För detta blev han utsatt för livshotande våld och lämnar nu partiet. Från Aftonbladet

Strax efter 22 i torsdags kastade någon in stenar i hans lägenhet på första våningen i stadsdelen Angered i Göteborg. Fönstren i köket, vardagsrummet och ett sovrum krossades. Issa och hans familj fick kasta sig på golvet.

Utanför stod två personer.

– De skrek ”jävla kristen, jävla Sverigedemokrat, kom ner”, säger Issa. […]

Killarna nedanför fönstret sprang i väg när Issa och hans bror kom ut. Issa sprang efter dem.

– Det var en fälla. Runt hörnet väntade ett stort gäng, jag tror 40 personer. Jag försökte backa och ringde polisen medan jag sprang, säger Issa.

Någon i gänget avfyrade ett vapen.

– Jag fick ett slag mot ögat. En tog fram en kniv och höll den mot min hals. Sen högg han mig i axeln. Nu är jag förlamad i höger hand, säger Issa.

Knivhuggen tog i axeln, ryggen, handen och benet. Någon slog en flaska i huvudet på honom. Han blev sparkad och slagen.

Enligt uppgifter till Aftonbladet var angriparna ungdomar i 15–20-årsåldern. Polisen rubricerar attacken som grov misshandel.

– Säpo var här i morse, säger Issa.

Det vi ser är alltså att en politiskt engagerad svensk angrips för sin religion och sitt politiska engagemang. För detta höll han på att få betala med sitt liv.

Tänk om detta hade handlat om en muslimsk man engagerad i Socialdemokraterna? Tidningarna hade toppat med detta. Nu blir det knappt en notis.

Attacken mot Issa Issa är ett politiskt motiverat hatbrott. Det är vidrigt, och tystnaden kring detta i media är skrämmande.

SD är främlingsfientliga

Det har skapat en viss irritation i kommentarerna att jag har utmålat Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Men jag menar att det inte är något snack om saken.

Sverigedemokraternas valfilm är främlingsfientlig. Man utmålar muslimska kvinnor i burka med barnvagnar som ett hot mot vår välfärd, och mot pensionärer. Det är att demonisera muslimer.

Jag är kritisk mot islam, och tycker religionen ska granskas. Men när man gör det måste man vara mycket noggrann så man gör skillnad på muslimer och islam, och hur man uttrycker sig. Den distinktionen gör inte Sverigedemokraterna, och då blir man ett främlingsfientligt parti som skapar splittring.

Mycket av det som Sverigedemokraterna säger är rimligt. Men under ytan finns främlingsfientligheten, som man oblygt visar i sin valfilm. Det är beklagligt, och visar att många av partiets kritiker faktiskt har rätt.

Jag respekterar de som vill debattera invandringens för- och nackdelar och beklagar det svenska debattklimatet kring integration. Det är en skam att vi inte kan diskutera invandringspolitiken, trots att vi vet att den är misslyckad.

Men Sverigedemokraterna har i sin valfilm visat att man inte gjort upp med sitt förflutna. Det bör sansade invandringskritiska väljare ta med sig.

En röst på Sverigedemokraterna är en röst på ett främlingsfientligt parti.

Ta debatten med SD och förlora II

Nu visar även forskning att jag har rätt. Från Riksdag och Departement:

Riksdagspartierna har, med några få undantag, valt att inte ta upp invandring i någon större omfattning.
Erfarenheterna från andra länder i Europa visar att om etablerade partier tar upp invandring på dagordningen, skänker det legitimitet åt högerpopulistiska partier.  Så har skett i Österrike, Belgien, Danmark och Norge.
Genom att välja motsatt strategi i Sverige har inget högerpopulistiskt parti kommit in i riksdagen under 2000-talet, enligt en forskarrapport från Göteborgs universitet. […]
Forskningsrapporten slår fast att det alltså inte tjänar något till att ”ta debatten med extremhögern” när det gäller invandringen. Resultatet blir bara att den typen av partier får en fastare plattform att stå på.
Den bästa strategin rent partiegoistsikt är att inte ta upp frågan över huvud taget. (min fetstil)En effektivare strategi för riksdagspartierna skulle kunna vara att fokusera på ekonomin, där högerpopulistiska partier ofta är splittrade; partierna lockar allt från nyliberaler till välfärdskramare.
Vad det i sin tur sedan innebär för det demokratiska klimatet och öppenheten i debatten tål att diskuteras.

Ta debatten med SD och förlora

Gunnar Sandelin är mannen som skrev den berömda DN-artikeln “Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna“. Nu är han tillbaka igen med artikeln “Hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdsstaten“. Det är den mest lästa artikeln på Newsmill just nu. Ett utdrag:

När det gäller frågor som rör invandring och asyl har det alltför länge i politiken och i det offentliga samtalet rått ett öststatsliknande klimat, där den som har en kritisk hållning utifrån fakta riskerar att stämplas som psykiskt störd, företrädelsevis lidande av någon fobi som resulterar i aversioner mot främmande människor, religioner eller kulturer (xenofobi, islamofobi). Att vilja ha ett samhälle som man känner igen sig i definieras som någonting närmast patologiskt.

Det finns mycket att säga om invandring, men den viktigaste aspekten är den som Gunnar Sandelin tar upp ovan. Det svenska debattklimatet har länge varit mycket auktoritärt. Det har gällt för prostitution, men där börjar taket höjas. Numer kan man problematisera ämnet utan att stämplas som pro-trafficking eller torsk.

Men i debatten om immigration finns inte de alternativen. Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist. Precis som Gunnar Sandelin skriver ovan.

De svenska politiker som säger sig vilja ta debatten med Sverigedemokraterna står såvitt jag vet till fullo bakom svensk immigrationspolitik. Jan Björklund har yttrat att det finns problem med integrationen, annars har det varit rätt tyst. Det som däremot framkommit är att de etablerade politikerna och medierna är totalt anti-sd.

Den etablerade politikern som tar debatten med SD måste hålla sig inom ramen för den rådande politiska diskursen kring invandring. Den innebär att man helst inte ska prata om invandring, och om man pratar om den måste det vara i positiva och väldigt generella termer.

Om man debatterar med SD utifrån gällande diskurs kommer man förlora. Den som går utanför gällande diskurs kommer stämplas som pro-sd och rasist.

Folkpartiet försökte problematisera invandringen för ett antal år sedan, men det blev för känsligt och Mauricio Rojas hamnade i frysboxen. Sedan dess har det varit tyst. Men på landsmötet öppnade Jan Björklund för debatt med Sverigedemokraterna, och även för problematisering.

Men för att SD ska kunna stoppas måste vi få till en integrationspolitik som fungerar. Johan Ingerö beskriver situationen:

Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.

Om man väl börjar debattera kommer dumheten i svensk immigrationspolitik att framstå i ljus dager. Den har kunnat överleva på grund av att den inte debatterats.

Så för de etablerade partierna som vill hålla sig innanför de gällande ramarna är det bäst att fortsätta tysta ned SD. Tyvärr fungerar det inte i längden, eftersom SDs stöd ökar. Etablissemangets bästa försök att fortsätta tysta ned SD är att prata om blocköverskridande samarbet för att fortsätta tysta ned problemen. Det kommer leda till att SDs stöd fortsätter att öka.

Det som är kärnan i SD-problemet är att vi har en dålig immigrations- och integrationspolitik. Första steget är att man tar debatten och vågar problematisera. Men den politiker som trots allt ger sig ut för att försvara vår dåliga integrationspolitik kommer förlora. Integrationspolitiken måste förändras till något som håller långsiktigt.