Statsinvandring, ansvar och lösningar

Jimmie Åkessons valfilm inför valet 2018 finns nu på youtube.

Det är en ödesmättad film som pekar på den statligt drivna invandringens effekter på Sverige. Den pekar också på moderaterna och socialdemokraterna som huvudansvariga, och på medierna.

Statsinvandringen har försämrat Sverige drastiskt, vilket Åkesson och Sverigedemokraterna förtjänstfullt visar i sin film.

Det är mycket bra att ansvar utpekas, och moraliskt har Sverigedemokraterna rätt. Men de har bara förstått en del av problemet.

Den statligt drivna invandringen eller massinvandringen är strået som knäckte kamelens rygg. Men det finns en elefant i rummet.

Skatterna är höga, byggandet är reglerat, polisen är kuvad och sönderreglerad – det går att hålla på hur länge som helst. Sverige är ett semi-socialistiskt land med skatter över 50%. Då bryts samhället ner och misär uppstår.

Vi är halvvägs till Venezuela, och följaktligen har vi rätt mycket av de problem som Venezuela har. Stagnation, fattigdom och misär i ett land korrelerar väl med skattenivåerna.

Sverigedemokraterna vill ha kvar den enorma stat vi ser idag, men hoppas kunna reformera genom att byta ut de ansvariga på toppen. Dessa förmodat upplysta och kunniga politiker ska styra skutan rätt.

Åkessons tvivel skiner igenom i slutfrasen:

Mitt namn är Jimmie Åkesson, och jag kommer göra allt för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och moderater ha skapat. Vi kan, och vi måste lösa det här.

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 13.0px Helvetica}

Jag tvivlar inte på Åkessons barnatro att staten kan lösa detta. Detta är samma förhoppning som Medborgerlig Samling har, eller Moderaterna med sitt nya mer sansade ledarskap. 

Jesus borde väl kunna fixa biffen? Jesus som statsminister?

Tyvärr är det så att socialism inte fungerar, hur briljanta företrädarna än är. Det har bevisats om och om igen, men med idioters envishet försöker människor om och om igen.

Det enda som kan rädda Sverige är att rusta ned den massiva stat som plågar Sverige. Självklart ska staten sluta att locka människor till Sverige med skattepengar. Men om invandringen minskades till noll skulle ändå problemen vara kvar.

Sverigedemokraternas förslag på lösningar för polisen är behjärtansvärda men vem som helst kan se att det finns brister. Man vill göra “effektivitetsreformer”, vilket är rätt svårt när hela myndigheten är mer eller mindre nedbruten.


En jättemyndighet kan inte lösa säkerhetsproblemen för hela Sverige. Det måste till decentraliserade lösningar.

Kommunerna måste ges möjlighet att bygga upp lokala polisorganisationer, det måste underlättas för privata bolag att sköta säkerheten och sist men inte minst måste människor tillåtas att bära vapen.

Politiker kan inte lösa människors problem. De kan bara förhindra och förstöra. Det vill inte Sverigedemokraterna eller något annat parti inse.

Jag har engagerat mig i Klassiskt Liberala Partiet för att ge människor en möjlighet att rösta för verklig förändring. Vi kan inte reformera myndighetssverige, lika lite som någon annan. Vi är rätt duktiga men ärligt talat inte bättre än några andra politiker.

Vi kan däremot rulla tillbaka staten, sänka skatterna och ge människor möjlighet att lösa sina egna problem. Det är det enda som fungerar.

Fisförnäma & fåniga liberaler

Det är ganska intressant att se hur moderaterna nu tagit bladet från munnen och numer vill genomföra sin politik. Kvar i DÖ sitter nu Centerpartiet och Liberalerna och surar.

Sverigedemokraternas politik skiljer sig inte så mycket mot varken Centern eller Liberalernas. Så det är inte politiken som skaver särskilt mycket.

Kvar finns då ren motvilja mot Sverigedemokraterna. Deras ursprung är inte fint nog för liberaler. De partiaktiva är inte fina nog eller värda respekt.

Det visar liberalers släktskap med vänstern. Man värnar sin goda fina motvilja mot folk man inte gillar.

För mig är det inget annat än dåligt folkvett och knappast något att vara stolt över. Det är faktiskt rätt fånigt.

Se Viktor Barth-Kron: I längden kan man inte ta avstånd från valresultat

Utanförskap, no-go zones och framtiden

I forskning och framsteg skrivs om utvecklingen kring utanförskapet och kriminalitet i Sverige: Därför ökar de kriminella gängens makt.

– Vi håller på att tappa greppet. Den sista banken flyttade när någon skickade in raketer så att den brandskadades. Apoteket rånades gång på gång, och de tröttnade till slut. Försäkringskassan har flyttat därifrån. Det kastas sten på polis, ambulans och brandmän flera gånger i månaden – men det blir inga nyheter av sånt längre. 

Orden är polisen Jacob Ekströms. Han talar om Rinkeby och Tensta.
– Om vi jagar en bil så kan den köra till vissa adresser i Tensta dit en ensam polisbil inte kan följa efter – för då blir det stenkastning eller upplopp. Det är no-go-areas. Vi når inte dit, fortsätter han.

I artikeln finns en sammanställning av utvecklingen för utanförskapsområden i Sverige:

Man kan notera att gängbildningarna har växt fram samtidigt som Sverige har fått allt fler så kallade utanförskapsområden, där färre än 60 procent har arbete, färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg och färre än 70 procent röstar. 

Av Sveriges 5 000 bostadsområden uppfyllde tre dessa kriterier år 1990. År 2002 hade antalet ökat till 128 områden, och år 2006 var det 156 områden. Det är i denna typ av områden som bilbränder har blivit ett allt vanligare problem.

Utanförskapet ökar i en alarmerande takt. Mats Skogkär reflekterade över FoF-artikeln på twitter:

Skogkärs reflektion är naturlig och skrämmande. Skrämmande eftersom varken regering eller opposition verkar bry sig om det som händer. Men medborgarna oroas, med all rätt.

Som en konsekvens av detta fortsätter sd att gå framåt. Mats Edman på Dagens Samhälle spår att Sd blir största parti under 2016 och det finns inget att invända mot i den analysen.

Sanandaji om multikulturalismens död

Ett sevärt klipp från Axess seminarium från 2011 finns också på Galne Gunnar TV: Tino Sanandajis anförande Multikulturalismen är en lögn!

Min uppfattning är att Tino Sanandaji har rätt – multikulturalismen i Sverige är död. Men årtionden av multikulturalism har självklart satt spår. Sananadaji beskriver hur kritiker av multikulturalism möts av “vrede och hot om social isolering”. Denna tendens lever kvar mycket starkt kring diskussion av de problem som migrationen för med sig i Sverige.

En bra illustration är det som drabbade Neuding och Lundberg efter deras DN Debatt-artikel från 2010. Eller de attacker som Sanandaji själv fick utstå efter sin debatt mot Johan Norberg.

Tino gör en tillbakablick över invandringen i Sverige, och pratar om hur nazisterna uppkom som en reaktion på invandringen under 80-talet. Det multikulturella etablissemanget uppstod som en motrörelse till nazismen, och krossade den.

Men är nazismen död? Invandringen i Sverige har fortsatt att öka sedan 90-talet, i medial och politisk konsensus. Trycket för att tysta debatt om detta har varit mycket starkt, men i grunden kontraproduktivt. Detta ledde till sist till att Sd kom in i riksdagen. Linjen är fortfarande att tysta Sd med “vrede och hot om social isolering”, trots att partiet växer sig starkare och starkare.

I deras spår kryper nazisterna fram igen. För några år sedan vände etablissemanget ryggen åt Sd i Almedalen. I år vände de ryggen åt Svenskarnas parti.

Sanadajis viktiga ord väcker saknad. Vad hände med debatten om integration, invandring och multikulturalism? Sedan vredesutbrottet mot Neuding och Lundberg har det varit dödstyst. Men Sd fortsätter att öka, och ser sannolikt ut att bli tredje största parti i nästa val.

Jag ser ingen rasism i Sd:s politik. Att minska invandringen, till exempel, är en legitim politisk ståndpunkt. Men i deras led ryms rasister, och de bereder vägen för mer extrema partier.

Det antirasistiska etablissemanget är framgångsrikt när det agerar för att tysta debatt. Men det är handfallet när det gäller att stoppa främlingsfientliga partier. Det enda som kan stoppa främlingsfientligheten är en öppen debatt, och i förlängningen en långsiktig och rättssäker invandringspolitik.

FP-förslag: Beviskrav i asylärenden

Jag har efterlyst mer konkret politik i migrationsfrågan. Folkpartisten Per-Åke Fredriksson skriver på sin blogg: Beviskrav i asylärenden en fråga under 2013?

Många kommuner har under 2012 flaggat för att de inte klarar av att inhysa fler asylsökande. Frågan är vad kan rikspolitikerna göra? […] 

Vill vi vara ett land som ger skydd till dem som flyr för sina liv får vi räkna med att det under vissa perioder kan komma många asylsökande om det är för mycket oro i omvärlden. Men med tanke på de begränsade resurser vi har måste vi säkerställa att vi hjälper dem som har skyddsbehov och inga andra. […]

Att det förekommer fusk inom asylsystemet är inte konstigare än att det förekommer fusk med assistansersättningen eller sjukförsäkringen. Skillnaden har bara varit att beviskrav i asylärende inte har varit föremål för samma politiska genomlysning som beviskraven när det gäller andra system som avser att hjälpa människor med olika behov. 

Om riksdag och regering vill att kommunerna ska vara beredda på att anstränga sig ännu mer under 2013, måste de göra denna genomlysning av beviskraven. Varje bostad som hamnar oss någon som inte har skyddsbehov är en bostad mindre för dem som har skyddsbehov.

Per-Åke har också skrivit den viktiga newsmill-artikeln Asylsystemets brister måste upp på agendan som jag bloggade om här.

Det parti som tog den linjen Fredriksson förespråkade skulle ta ifrån Sd ett väldigt viktigt vapen, utan att ge avkall på öppenheten.

Intressant dokumentär om rasism

Såg precis Lena Sundströms dokumentär om Sd – “Dom kallas rasister“. Det var en annorlunda film där socialdemokraten och journalisten Sundström fokuserade på Sverigedemokraternas väljare, hur de är och vad de känner.

Det som slog mig var hur Sundström respekterade de människor hon mötte. Det fanns ingen hätsk stämning eller skambeläggning. De intervjuade fick respekt och lägga fram sin åsikt. Sen tog Sundström själv fram fakta och motbevisade vissa åsikter.

Det var en annorlunda dokumentär som inte kom med så många raka svar. Men den öppnade för ett samtal som jag verkligen har saknat. Bort från skambeläggning och fingerpekning och mot en öppen diskussion och respekt.

Den diskussionen har saknats i Sverige och jag är övertygad om att Sverigedemokraternas framgångar beror till stor del på det.

Dokumentären finns på Tv4play och Youtube.

"Det finns svensk kultur"

Vem har påstått något motsatt? Jo, tydligen vår kulturminister. Detta har några folkmusikprofiler reagerat mot, bland annat utmärkta Sven Ahlbäck (lyssna här) och galningen Mats Edén (vars youtubekanal jag rekommenderar starkt).

På Newsmill skriver de idag: Oroväckande att kulturministern inte känner till att det finns en svensk kultur:

Att frånkänna människor tillhörighet till och ägande av gemensamma kulturarv, frånkänna att människors kreativitet och bruk av kulturella uttryck över generationer skulle komma till uttryck i någon mening unik kultur, det är inte ett konstruktivt sätt att bemöta främlingsfientlighet. […]

Men att känna samhörighet på ett kollektivt plan behöver inte vara inskränkande eller främlingsfientligt och det behöver inte inskränka sig till att heja på fotbollslag och vifta med flaggor. Samhörighetskänsla kan vara inspirerande och dessutom kanske hjälpa en att förstå vem man är och förhålla sig till samtiden.

Så befriande att höra människor säga detta, och att det inte måste vara nationalistist anstrukta SD-anhängare som säger det.

Jag ser inte ned på Sd och tänker inte tacka nej till deras intresse för svensk folkmusik. Men det skulle vara fantastiskt för det här landet om fler än Sd vågade prata om svensk kultur och svenska traditioner. Detta tar också debattörerna upp:

Men att låta SD stå för rätten till kollektiva kulturella värden, värdet av kulturtraditioner och svensk kultur är skandalöst – man behöver inte förneka att det finns unika värden i svenska kulturtraditioner för att ta ifrån SD deras slagträ, man behöver inte polarisera debatten i “skansen-romantik” och “nyskapande konst” för att undvika att ge SD politiskt inflytande.

Det är stötande när moderaterna drar sina politiskt korrekta ramsor som nedvärderar Sverige och det som vi känner som svenskt.

Om moderaterna ska bli hela Sveriges parti får de kasta sin fisförnäma vänsterchica inställning på soptippen. Det finns nämligen många som känner ett behov av svensk kultur och att känna sig stolt över att vara svensk.

Von oben-uttalanden som kulturministern driver människor till Sd.

Debatten om debatten är relevant

En tid har en debatt om invandringsdebatten rasat. En del menar att man inte öppet kan diskutera invandringspolitik utan att brännmärkas som rasist. Många hävdar också att det kan man visst, och passar i samma veva på att antyda att personer som debatterar invandringspolitik är rasister. Vilket från början var ett problem som lyftes av de som menar att man inte öppet kan diskutera invandringen utan att antydas vara rasist.

Ett bra exempel på detta är Isobel Hadley-Kamptz, som på Expressen idag skriver om Gunnar Sandelins artikel. Så här säger hon för övrigt om artikeln:

Artikeln är ett totalt intellektuellt haveri, de flesta faktauppgifter han refererar är felaktiga eller insinuant använda, och huvudtesen tycks vara att det stora problemet inte är att vi har rasism och diskriminering i Sverige utan att personer som säger “sanningar” (eller säger neger) blir kallade rasister.

Sandelin har använt felaktiga uppgifter, menar Hadley-Kamptz. Det räcker med att säga det, ingen faktaredovisning i övrigt är nödvändig. Och Sandelins artikel är en anpassning till Sd. Sandelin är typ rasist. End of discussion!

Det är som att diskussion om problemen med invandringspolitik plötsligt har blivit något som är exklusivt för Sd. Vilket tyvärr styrker min gamla analys av debatten:

Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist.

En annan debattör som anser att debatten om debatten är så “sjukt tråkig” är Adam Cwejman.

Jag tycker Gunnar Sandelins artikel är utmärkt. Debatten om debatten är viktig och måste föras. Hur kan Sverige ha blivit så extremt som det är idag?

Och om Gunnar Sandelin har fel, hur stora är då de siffror han anger? En integrationsdebatt måste utgå från siffror, men som av en händelse har dessa siffror blivit oerhört svåra att få fram.

Någon som verkar ha en hel del vettigt att säga i integrationsdebatten är moderaternas Hanif Bali.

Svartvit integrationsdebatt

Reaktionerna på Sd:s intåg i riksdagen handlar inte om integrationspolitik. Det handlar om positionering och försvar av en svartvit världsbild. Det gäller att visa att man inte tillhör “rasisterna”, och det bästa och tryggaste sättet är att attackera “rasisterna.”

Johan Ingerö har pekat på klassperspektivet i den här kritiken. Många av Sd:s väljare finns i förorter med mycket invandrare. Man har inget jobb och känner sig otrygg, eftersom brott inte klaras upp. Då kommer främlingsfientligheten som ett brev på posten. Ingerö:

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot […]människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.

Jag är personligen mycket stolt över vår svenska arbetskraftsinvandring. Så tycker jag invandring ska fungera – i princip öppna gränser för de som kommer hit och jobbar. Men jag är mer osäker på asylinvandringen.

Det duger inte att vi har mängder med människor som kommer till Sverige och hamnar i utanförskap. Fungerar inte integrationen blir den naturliga reaktionen att minska asylinvandringen, även om man i grunden tycker att asylinvandringen bör vara hög.

Idag kan integrationsdebatten kort sammanfattas så här: De etablerade partierna och medierna menar att den svenska integrationspolitken är bra, och att alla som har något att invända är rasister. Sverigedemokraterna säger att den svenska integrationspolitiken är dålig och lösningen på detta är att stoppa invandringen.

Jag tycker inte att “etablissemanget” har rätt och jag tycker inte att Sd har rätt. Jag hävdar med emfas att detta är en legitim ståndpunkt,

För att tala med CUF: Integrationsdebatten är ett jävla skämt.

Tystnadskultur lyfter Sd

Gunnar Sandelin, som jag citerade i mitt gamla blogginlägg Ta debatten med Sd och förlora, skriver idag på SvD Brännpunkt: Tystad debatt skapar SDs framgångar. Till att börja med skriver han lite grann om svensk invandringspolitik:

• Invandringens/asylmottagandets nettokostnader ligger på mellan 43 och 58 miljarder per år.

• Nästan ingen av de som söker asyl idag har några giltiga id-handlingar.

• Hälften av de asylsökande som får stanna saknar eller har endast kortare skolgång eller liten yrkeserfarenhet .

• Bara sju procent av alla asylsökande som fått permanent uppehållstillstånd de senaste 30 åren har flyktingstatus.

• Vi har en anhöriginvandring som är flera gånger så stor som asylinvandringen.

• Sverige har mellan 1990 och 2006 gått från tre till 156 utanförskapsområden, där i praktiken bara hälften av alla i arbetsför ålder har sysselsättning.

Han skriver också om den tystnadskultur som har uppstått kring invandringen:

Istället för att problematisera och lyssna till det som är en stor del av befolkningens verklighet har den politiska och mediala eliten ihärdigt strävat efter att uppfostra medborgarna till “rätt” värdegrund.

Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.

Journalister som ser sig som väktare av de “rätta” idealen har agerat med en sällan skådad flockmentalitet under flera decennier. Dessvärre befarar jag att denna självpåtagna begränsning av yttrandefriheten starkt har bidragit till att Sverige i framtiden riskerar att bli ett alltmer sargat, splittrat och fattigt land.

Sandelin sätter huvudet på spiken. Om alliansen gör upp med de rödgröna utan att tackla integrationsproblemen som finns kommer Sverigedemokraternas stöd att öka.

Det extrema klimatet där ingen kritik av integrationspolitiken tillåts gör att folk håller käft, och det enda alternativet som finns för de som är oroade är att vara tyst och i smyg rösta på Sd.

Det första steget innan debatten ska kunna börja är att vi får fakta på bordet. Stämmer Sandelins siffror? Är det rätt att en stor del av asylinvandrarna inte har flyktingstatus?

Men dit är det långt.