Slentrianvänster skadar Sonic

Jag är en trogen läsare av musiktidningen Sonic sedan många år. Jag har tidigare skrivit om deras politiska skrivande som utgår från vänster.

Efter uppdrag granskning retweetade sonic denna tweet från Po Tidholm:

När jag påtalade att våldsvänstern uppenbarligen är ett hot mot människors liv fick jag detta till svar:

Efter fortsatt dialog ville Sonic att jag skulle förstå att deras tweet inte betydde det den egentligen sa, utan handlade om att våldsvänstern inte är ett systematiskt hot som extremhögern är.

Roland PM skrev bra om denna föreställning och att den är felaktig i sin text “Den heliga vreden från vänster”.

Detta kommenterade Sonic genom att retweeta följande kommentar:

Själva tanken med mitt namn pophöger är att skriva om politik med en punkig attityd. Min förhoppning är att mitt politiska skrivande och tyckande ska kunna vara lika initierat som mina musikaliska förebilder är inom musiken.

Ofta är det nämligen så att de som är bra på musik är ganska dåliga på politik. Så är det helt uppenbart i detta fall.

Men framför allt – varför gå in så hårt i en svår och infekterad fråga? Sonic svarade till mig att de “ville sätta saker i perspektiv”.

Det gjorde de verkligen. Genom sitt twitterflöde släpper de fram arroganta vänsteråsikter – helt utan betänkligheter kring att deras läsare kanske tar illa upp.

Tidigare ställde jag frågan till Sonic om de får något bidragsstöd, men jag fick inget svar. Kanske är det svar på frågan? Om man har sitt på det torra behöver man inte bry sig så noga om man förolämpar sina kunder.

God jul!

Nu lackar det mot jul och jag har faktiskt fått lite julhälsningar i kommentarerna. Stort tack – det värmer att få uppskattning!

Eftersom jag är pophöger vill jag gärna ge er lite musiktips i juletid.

Sonic Magazine har en sammanställning över julvideos och en personlig favorit av dessa är She & him – Baby it’s cold outside:

En socialrealistisk favorit är The Decemberists med covern Please Daddy (don’t get drunk this christmas). Tyvärr ingen video, men håll till godo ändå:

Jag har lyssnat en del på Tracey Thorn – Tinsel & Light. Den är toppen! Läs DNs hyllning.

Sonic har också en sida med julspellistor som jag kommer köra en del under morgondagen.

God jul till alla mina läsare!

 

Vinstintressen: Peter Morén blåser liv i popvänstern

Peter Morén är en av mina favoritartister. Han är en del av gruppen Peter, Bjorn and John och har gjort ett utmärkt soloalbum kallat “I spåren av tåren“.

Nu har Peter släppt en ny singel kallad “Vinstintressen”. Den handlar om att Peter inte gillar USAs ekonomiska system, rika människor, aktiemarknaden och att han vill bli av med mer av sina pengar i skatt.

Han vevar vilt åt höger med andra ord. Videon och låttexten finns på youtube

Man kan armbåga sig fram
till den amerikanska drömmen
Men faller man så faller man hårt och ingen tar emot en
Har du 3-4 jobb mot en minimilön
har du aldrig råd eller tid att bli sjuk
far barnen illa och halkar efter
och du inte är där och ser
är det är inte ditt fel, det är ett system

Klassen går I arv o otur går I arv
Du väntar på den stora chansen
allt är upp till dig själv
fast dörrarna är redan stängda
Tror mig vi vill inte ha det så här
Men se vad som är på väg att hända

Vinstintressen, vinstintressen,
Måste allt handla om vinstintressen
Du placerar dina pengar i Jersey
Och din avkomma på Lundsberg
Aktiemarknad, aktiemarknad
Måste allt handla om aktiemarknad
Du bryr dig inte alls om vården
Bara om värdet på ditt företag
Behöver du så djävla mkt kapital
Ta från mig jag har det redan bra

Popvänsterkonceptet har dött ut en del, men Peter Morén verkar vilja blåsa liv i det. Han är både pretentiös och ger ett lätt arrogant intryck, så han är säkert rätt man att göra det!

Det är så häpnadsväckande med vänsterfolk. Dom kan skita ur sig vad som helst och verkar tro att det är djupsinnigt.

Den här låten kommer rulla hårt på min spotify. Det är en härlig poplåt och så ska jag tänka på Peter Morén och andra vänsterfolk som verkligen tror att dom är något när de rapar ur sig floskler.

Han skriver om den på sin hemsida.

Way out West – Sådan är kapitalismen

Nu är det alltså dags för det stora årliga spektaklet i Göteborg – Way Out West. Igår meddelades via twitter att festivalen är slutsåld, vilket också är en årlig tradition.

Festivalarrangörerna har gått ut och kritiserat kommunens förbud mot sent öppna krogar, som hotar festivalens klubbsatsning Stay Out West.

Jag blir lätt filosofisk över att få vara med om ett arrangemang som Way Out West. Mängder med musikintresserade träffas på en liten yta och får höra fantastiska band. Kringarrangemangen fungerar exemplariskt – man köpa öl och mat med kort. Det finns vattenklosetter.

Detta är en av underverken i ett fritt samhälle – mer och mer fantastiska arrangemang kan anordnas. De som organiserar festivalen tjänar pengar. Artisterna tjänar pengar. Besökarna får en fantastisk upplevelse.

Popvänsterbandet Refused kommenterar det hela i sin låt The Refused Party Program

In the wake of our existence, in our parades and in our dances;
touch, see and behold the wisdom of the party program.
Essential in our lifetime and irresistible in our touch,
the great spirits proclaim that
capitalism is indeed organized crime and we are all the victims.

Om någon bloggläsare är på festivalen hoppas jag ni kommer fram och hälsar.

PS: När jag ändå har ordet vill jag passa på att djupt beklaga att Hot Chip och Black Keys krockar schemamässigt. Skandal – fixa!

Pop: Twin Shadow – Confess

I början av veckan läste jag om Twin Shadows nya skiva Confess på Pitchfork. Har aldrig förut hört talas om artisten men det var en ögonblicklig förälskelse. Musiken är 80-talspop med Depeche-känsla. Det känns retro men ändå oerhört modernt.

Bästa spår är singeln Five seconds. Musiken börjar 1.43 in i videon.

Men även efter Five Seconds finns det andra starka spår, t ex You Call me On

Den finns på kritiker.se men ingen av de stora svenska tidningarna har recenserat. Skivan finns på Spotify.

Lyssna på denna skiva, för det här är anmärkningsvärt bra musik.

Tips: Black Keys – El Camino

Black Keys är en av de mest spännande banden till Way out West. För er som inte vet spelar de bluesrock, tidigare i stil med White Stripes men nu mer orkestrerat. De är rent teoretiskt en duo, men inte på skiva längre.

Förutom klassisk bluesrock är bandet även känt för sina roliga videos. Deras första singel från nya plattan El Camino är Lonely boy:

Lonely Boy finns även på Spotify.

Den andra singeln från El Camino heter Gold on the ceiling (Spotify), men videon till den är inte särskilt rolig utan en vanlig klassisk rockvideo. Inte rolig, men bra, och dessutom är låten riktigt grym.

Resten av skivan finns tyvärr inte på Spotify, så här gäller det alltså att betala för en enskild skiva. Är det värt det? Svaret är ja. Jag tog steget igår, och det var en riktigt härlig genomlyssning.

Vill ni bli mer övertygade finns flera recensioner på kritiker.se. Se även recensionen på Pitchfork.

Här är länken till iTunes – slå till.

PS: Rekommenderar också deras gamla skivor Brothers och Attack & Release. Oerhört bra.
Även sångaren Dan Auerbachs soloskiva Keep it hid är hur bra som helst.

Kan man gilla Billy Bragg?

Jag kallar mig pophöger och jag menar det – därför kommer jag självklart besöka Way out West i höst. Jag har lyssnat in mig på de artister som kommer, och bland dem finns även vänstertrubaduren Billy Bragg. Hans senaste skiva Fight Songs har fått sig en genomlyssning.

Min första kontakt med Billy Bragg fick jag genom Mermaid Avenue-albumen med tonsatta texter av Woody Guthrie. Dom skivorna är bara lätt politiska. Men Fight songs är klassiska vänsterlåtar.

Bland annat finns där Bush War Blues och Price of Oil. Ni förstår säkert vad det handlar om, klassisk Bush-bashning.
Eller låten The Lonesome Death of Rachel Corrie – en hyllning till ISM-aktivisten som dödades när hon försökte hindra en israelisk bulldozer från att röja skog mot gränsen till Egypte/demolera en oskyldig palestiniers hem (se Wikipedia).

Billy Bragg är väl inte annorlunda än vilken yttervänster som helst. Massor av känslor, anti-kapitalism som manifesterar sig i västhat. En tro att man är moraliskt överlägsen och leder någon slags rättfärdig kamp mot människors egoism.

I fallet Rachel Corrie är det särskilt intressant. Enligt IDF försökte Rachel Corrie hindra israeliska bulldozers när de röjde skog mot egyptiska gränsen, eller när de rev hus som rymde smuggeltunnlar mot Egypten. Detta under pågående beskjutning från palestinska krypskyttar.

Rachel Corrie är de facto en kombattant för Hamas. Och hon får en snyftig hyllningslåt om hur hon trodde på “non-violent resistance”. Vad är icke-våld värt om man stöttar kombattanter som använder våld?

Sen är det ju hela det här kittet med att palestinierna vill förstöra Israel och att deras hat driver mellanösternkonflikten. Men det kanske man inte ska begära av en vänstertrubadur att se igenom.

Erik Helmersson hyllade Billy Bragg på twitter idag.

Twitterdialog om Billy Bragg

Jag är kluven. Känns oerhört typiskt liberalt att alltid gulla med vänstern.

Men en känsla som glädjer när man hör Billy Bragg är minnena från 90-talet när den här typen av musik faktiskt togs på allvar. Ju mer tiden går känns vänstern passé, och då blir det kanske lättare att hylla en agitator som Billy Bragg.