Pogromer i Paris

För några dagar sedan ägde en anti-israelisk manifestation rum i Paris. Denna manifestation urartade i en attack på en synagoga. Times of Israel rapporterar: Pro-palestinians throw Molotov Coctail at Paris Synagoge

Pro-Palestinian protesters hurled a Molotov cocktail at a Paris synagogue on Sunday afternoon after a demonstration against Israel’s military operation in the Gaza Strip descended into violence. 

The synagogue, located on the Val d’Oise in the Sarcelles district of the French capital, suffered no damage in the attack, French newspaper Le Figaro reported. Sarcelles, in the north of the city, is home to a large Sephardic Jewish community. 

The riot broke out after a few hundred people assembled at a local metro station to protest Israel’s actions in Gaza, as well as the decision by French Interior Minister Bernard Cazaneuve to ban rallies against Israel following the staging of riots last week outside several synagogues in the Paris region.

Anledningen att synagogan klarade sig var att ett judiskt medborgargarde skyddade synagogan. Sajten Liberty Voice rapporterar:

A smaller group splintered off and tried to burn its way into a synagogue at the 11th Arrodissement near Gare de Lyon. Using chairs taken from sidewalk cafe’s and bats, the group was met by five police officers guarding the temple. A mob of 100 to 200 individuals then charged at 30 worshippers standing outside the Don Isaac Abravanel synagogue while 150 to 200 congregants were barricaded inside. Ironically those inside were attending a ceremony in honor of three recently killed Israeli teens.

The rioters chanted anti-Semitic slogans, hurled objects at the Paris synagogue and attacked the inadequate number of police on hand. They were kept sufficiently away from the building, however, by members of the Jewish community’s own self-defense force, the SPCJ. Those private security officers were assisted in the street brawl by members of the Jewish Defense League and Betar, a group that promotes young Jewish leadership on university campuses and local communities. 

En kvinna från den judiska församlingen vittnar om vad som hände: ‘Yesterday, a Part of My Love for France Left Me’

In telling my father about the assault on La Roquette, I asked him if he had ever seen any such clashes. 

He answered, yes…. In Algeria, before leaving it all behind… He added: but we were in Algeria, here we’re in metropolitan France!! 

I wished him sweet dreams and hung up. I cried

Det som verkar ha hänt i Frankrike är att antisemiterna där känner sig trygga med att visa sin antisemitism öppet. Det skulle självklart även kunna hända i Sverige.

Därför är det så viktigt att det markeras mot antisemtismen, som Sydsvenskan gjorde efter debaclet om Stefan Löfvens utspel: Judehat är inte kritik.

Om antisemitismen får passera har vi snart pogromer även i Sverige.

Uppdatering: Elder of Ziyon rapporterar att pogromerna fortsätter.

En analys av en vinkling

Bloggen Svart på Vitt har uppmärksammat ett SVT-inslag om den havererade fredsprocessen mellan Israel och Palestina: En bild som inte går att tvätta bort?

Lördagen den 26/4 påannonseras ett inslag om de havererade fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna i Rapports 19.30 sändning. 

Inslaget börjar med bilder från ett begravningståg där en 19-årig palestinsk pojke bärs fram av en grupp sörjande män. Kameran förflyttas till mamman som berättar att hennes son aldrig gjort något ont i hela sitt liv. Nytt klipp tillbaka till tåget som visar män som med sina bara händer gräver den grav han skall sänkas ned i. […]

Inklippta bilder visar sedan tungt beväpnade Israeler samtidigt som man hör SVT:s utrikeskorrespondent Samir Abu Ei citera en enligt honom färsk Amnestyrapport om barn som dödas, skjutits i ryggen, hur det skett en ökning av antalet skjutningar och hur detta försvårat fredsförhandlingarna. […] 

Men stämmer verkligen den bilden? Amnestyrapporten som presenterades som färsk släpptes för över två månader sedan. Inslaget visar sig ha spelats in en månad innan fredsförhandlingarna havererade. SVT använder sig alltså av Amnestyrapporten för att skylla de havererade fredsförhandlingarna på Israel trots att dessa inte är direkt sammankopplade.

Amnestyrapporten heter Trigger-Happy: Israel’s excessive use of force in the West Bank. Bara genom rubriken borde man dock kunna få en känsla för att något är fel.

NGO Monitor har skrivit om rapporten: Amnesty International’s Report Reflects Lack of Expertise and Methodology.

Efter att ha följt journalistiken noga under ganska många år förstår jag nu hur Samir Abu Eid tänker. Det anses som positivt att skildra från den upplevt svagares perspektiv. Dessutom gäller det att få till en bra story med gripande känslor.

Att kritiskt granska en rapport från Amnesty är knappast något som en journalist från Sverige förväntas göra. Och Amnesty går mycket långt i sin rapport. Att skarva lite kan väl då inte vara så farligt?

Men det som Samir Abu Eid har gjort blir inte journalistik. Det blir en nidbild av verkligheten – som alltid när man försöker applicera ett fördummande stark-svagfilter på en komplex konflikt.

Demokratisk kompass i mellanöstern

Israel-Palestina är alltid närvarande, och särskilt nu när fredsprocessen i mellanöstern har havererat. Haveriet kommer inte  som en överraskning. Förutsättningarna för fred fanns inte där.

Många pratar om att Israel-Palestina är en svår konflikt, men jag förstår inte det påståendet. Grundförutsättningarna är mycket enkla.

Israel är en demokrati. Fatah är inte demokrater.
Israel vinner på fred. Fatah förlorar sitt existensberättigande om det blir fred.

Många gånger tidigare har fredsförhandlingarna misslyckats, varje gång på grund av detta enkla samband.

De flesta skyller på Israel. Svart på vitt skriver om Aron Lunds anti-israeliska krönika i Expressen. Lund menar att Israel ägnar sig åt “markstöld”.

Västbanken är uppbyggd av olika områden, vissa är oomtvistat israeliska, andra är oomtvistat palestinska. De flesta “bosättningar” som det rapporteras om handlar om byggande inom de existerande israeliska samhällen som finns på de israeliska delarna av Västbanken.

Att kräva att Israel ska stoppa allt judiskt liv på Västbanken eftersom palestinierna vill är knappast ett rimligt krav. Tidigare ansågs detta som ett orimligt krav, men efter att Obama börjat lyfta upp bosättningarna ses nu detta som normalt av många.

Västbankens status ska avgöras i förhandlingar där båda sidor har rimliga krav på sig. Men som så många gånger förr har kraven ökat på Israel, och inget har förändrats för palestinierna. Det räcker för Abbas att luta sig tillbaka och se hur väst pressar Israel till ytterligare kompromisser.

Det som är kompassen idag är styrkeförhållanden. Den svagare partens perspektiv dominerar, vilket också är journalistikens “best practice”.

Det som borde vara riktmärket är demokrati. Med demokratin som riktmärke blir det uppenbart vad som är felet i mellanöstern, och var pressen borde sättas in.

Se även Mats Skogkär om Hamas rumsrena rasism.

Journalistik som skriver på näsan

Idag inträffade en intressant dialog mellan Johan Ingerö, presschef hos Göran Hägglund, och Jens Runnberg, politisk redaktör på Dalarnas tidning.

Diskussionen på twitter kretsade kring journalistikens perspektiv och om det är rätt att journalistiken alltid ska utgå från den svagares perspektiv. Jens Runnberg, som är en väldigt vettig person, försvarade denna hållning.

Personligen tycker jag, som Johan Ingerö, att denna hållning är djupt problematisk.

Jag fick samma åsikt som Jens Runnberg försvarar från Ekots utrikeschef där hon försvarade Cecilia Uddéns öppna vinklingar av sin journalistik.

Hej Erik Svanbo,
Cecilia säjer i sin kommentar till det pris hon fått att hon ofta väljer den “för stunden svagare partens” perspektiv när hon rapporterar. Det är t ex barnen i Gaza under Israels invasion, eller Gazabornas liv under Hamasregimens förtryck eller Sderotinvånarnas skräck för raketer från Gaza.
Tycker du att det är en förkastlig och felaktig hantering av fakta? Det är den förmågan, som kännetecknar en god korrespondent!
Bästa hälsningar
Christina Gustafsson
Utrikeschef Ekot

För mig framstår detta som en rent marxistisk hållning. Verkligheten är tillräckligt komplex som den är, och det är svårt att skildra något objektivt. Men om en korrespondent inte ens bryr sig om det, utan skriver läsaren på näsan med ett vinklat maktperspektiv, blir journalistiken mycket mindre värd.

Förutom att vara vänsterinriktad ser jag en sådan hållning som oerhört förlegad. Det kanske funkade förr i tiden när läsare inte hade möjlighet att söka egen information. Men idag är det lätt att avslöja en vinkling genom att söka en annan källa.

Om vi ska knyta tillbaka till israel-palestinakonflikten gör ett förment välmenande perspektiv från den “svages” sida att en svår konflikt fördummas. Och en välmenande journalist kan utnyttjas.

Det handlar inte bara om att ta perspektiv för de oskyldiga offren, utan minst lika ofta att ta perspektiv för en svagare person som per definition är en förövare. Terrorgrupperna är oerhört medvetna om att journalisterna har det perspektiv som Runnberg och Gustafsson försvarar, och utnyttjar det systematiskt.

Den journalist som vinklar till den svagares perspektiv gör sig själv och journalistiken en stor otjänst. Jag tror att den här typen av vinkling är en viktig anledning till att förtroendet för journalister är väldigt lågt idag.

SRs palestinska perspektiv problematiskt

I morse i radions P1 Morgon diskuterades fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina. Där pratar Agneta Ramberg om att säkerhetsbarriären mellan Israel och Palestina skulle vara utgångspunkten för förhandlingar. Hon menar att detta är kontroversiellt, eftersom det “skär in på palestinskt territorium”.

Som nyhetsinslag sändes även Cecilia Uddéns intervju med Hanan Ashrawi, den gick som en del i morgonekot. Även där påstås att säkerhetsbarriärern skär in på “palestinskt territorium”. Ingen israelisk politiker intervjuas, utan Ashrawi får ensamt framföra sin åsikt.

Både Israeler och palestinier har legitima anspråk på delar av Västbanken. Hur gränserna ska dras idag är vad förhandlingarna berör. Men SR intar den palestinska positionen som om den vore neutral.

Paul Widén skriver om ett liknande reportage: SvD:s katastrofturism. Och mycket av rapporteringen från mellanöstern blir just av denna karaktär – katastrofturism ur ett givet perspektiv. (Att skildra en situation utifrån stark och svag är standard hos Ekot, och något som de försvarar. )

Israels argumentation redogörs för i filmen The truth about the West Bank. Den får man tyvärr inte del av när man följer Sveriges Radio.

PS: Agneta Ramberg nämner också att säkerhetsbarriären är olaglig enligt domstolen i Haag. Det stämmer att domstolen i Haag har gjort ett rådgivande utslag i ärendet, som the Guardian skrev om. Men utslaget är rådgivande utifrån en begäran från FNs generalförsamling. Högst politiserat och fick kritik av USA. Se ICJs hemsida.

Obegriplig nyhetsvärdering kring Israel-Palestina

Nyhetsvärdering från världsmedier i allmänhet och svenska medier i synnerhet är intressant. När det kommer till mellanöstern extra intressant. Den avsomnade bloggen TT-kritik har under flera år visat hur problematisk rapporteringen från mellanöstern är.

I dag har vi fått ännu ett exempel på detta när Reuters rapporterar om händelse: EU tells Israel to explain seizure of Palestinian aid. Denna artikel i sig är problematisk, eftersom händelsen som rapporteras verkar vara en ganska uppenbar PR-aktion från palestinska aktivister. Nyheten i sig är snarare att en fransk diplomat slog en IDF-soldat under aktionen.

Hursomhelst, det är trots allt möjligt att läsa sig till vad som hänt i artikeln. Här finns en förkortad svensk version: EU kräver Israel på besked. Detta korta telegram kan mycket väl leta sig ut i svenska lokaltidningar, och här finns det ingen möjlighet att förstå vad som hänt.

Utöver diplomater som attackerar idf-soldater med slag händer det faktiskt saker i Israels närområde. Mest anmärkningsvärt är att Egyptens nya styre har blivit mycket negativa till Hamas. Khaled Abu Toameh menar att Egypten gått i krig mot Hamas.

Detta krig innebär bland annat att Egypten har satt Gaza i blockad, en blockad som enligt palestinska Ma’an nu intensifieras. När Israel hade blockad mot Hamas var det toppnyheter.

För några dagar sedan försökte en grupp palestinska flyktingar fly från Egypten med båt. Denna båt besköts av egyptiska säkerhetsstyrkor och två palestinier dödades. Al Ahram online rapporterade: Two palestinian refugees killed in emigration attempt from Egypt. Men som bloggaren Elder of Ziyon rapporterade var det inga andra medier som tog upp frågan.

Om Israel låg bakom attacken på palestinska båtflyktingar hade vi sett rapportering. Men inte nu.

Vad ligger bakom journalisternas nyhetsvärdering? Tyvärr känns följande beskrivning mest träffande: Om Israel kan lastas är det nyheter, annars inte.

Splittring ingen förklaring till utebliven fred

Ivar Arpi skriver i Svenska Dagbladet: Palestinska splittringar står ivägen för fred. Arpis text är en betraktelse över läget i mellanöstern, men tyvärr är argumentationen felaktig. Står verkligen splittringen mellan Fatah och Hamas ivägen för freden i mellanöstern?

Eftersom Israel är en demokrati har landet mycket att vinna på fred. Eftersom deras motpart inte har demokrati har deras ledare inte landets välstånd som främsta motivationsfaktor. Istället är det andra saker – makt för sig själva och sina närmaste, men även religion.

En enighet mellan Hamas, som är religiösa extremister, och Fatah, som är korrupta autokrater, kommer svårligen leda till bättre förutsättningar för fred. Visst får Israel en part att samarbeta med, men om Fatah ska komma överens med Hamas kommer de rimligen få närma sig deras position.

Under 60 år har de palestinska ledarna hjärntvättat sin befolkning till hat och kamp mot Israel. Folket är genom denna hjärntvätt inte benägna att acceptera fred (som jag tidigare skrivit om). Lägg till det att båda palestinska områdena är diktaturer – ingen avvikare kan känna sig säker.

Idag är stämningen på Västbanken så negativ att de palestinier som ens träffar israeler utsätts för protester och potentiella attentat. Den palestinska ledare som idag slöt fred med Israel skulle rimligen mördas.

För fred krävs en lång process, där väst helt måste ändra perspektiv och sätta hård press på palestinierna. Palestinierna måste överge sina drömmar om att upphäva “nakba”, denna föreställning som är totalt dominerande bland palestinier och arabiska despoter.

Och om detta ska ske måste debattörer börja förtydliga de verkliga hindren för fred i mellanöstern.

Obegripligt från Expressen om bosättningsbojkott

Igår skrev Expressen ledare en text till stöd för EUs utspel om att märka bosättarvaror. Jag skrev tidigare om utspelet från EU, som inte kan tolkas på annat sätt än att EU anser att Israel inte har några legitima anspråk på Västbanken. Expressen Ledare applåderar nu denna linje.

Vissa områden på Västbanken är oomtvistat judiska. Det finns judiska kvarter i Östra Jerusalem, och det finns existerande judiska samhällen på Västbanken. I dessa existerande judiska områden brukar den israeliska staten tillåta att det byggs. Modi’in Illit är ett sådant samhälle.

Att bygga i existerande områden handlar inte om att expandera territorium, det handlar om att livet ska kunna fortgå trots avsaknad av fredsavtal. Men Expressen Ledare ger sken av att Israel “äter upp” Västbanken med bosättningar. Se denna artikel från Haaretz: The lies about the settlements.

FNs resolution 242 beskriver hur varje stat i mellanöstern har rätt att leva inom “secure, recognisable borders”. När Israel ensidigt drog sig tillbaka från Gaza fick man en terrorstat som granne. Situationen på Västbanken är idag lik den i Gaza innan tillbakadragandet.

Både Israel och Palestina har rätt att leva inom säkra gränser, men dessa gränser ska avgöras i förhandlingar. Självklart ska press sättas på parterna – för att förhandla om fred. Att externa aktörer går in och föregår fredsförhandlingar är orimligt.

Expressen ledare verkar hålla med om att vissa områden på Västbanken naturligt tillhör ena parten, eftersom man välkomnar IKEAs planerade etablering i Ramallah. Men med den logik Expressen ledare använder mot Israel borde EU (om man vore konsekvent) bojkotta ett sådant alternativ. Nu är EU dock inte konsekvent – man är fullständigt ensidig i sin aktion mot Israel.

Israels motpart, Palestinska myndigheten, sände parallellt med EUs aktion ett grovt antisemitiskt barnprogram. De fortsätter också att arrestera journalister, som Jerusalem Post-journalistern Khaled Abu Toameh rapporterat. Men detta har aldrig adresserats av Expressen Ledare. Det sker i princip aldrig att Fatah eller palestinska myndigheten uppmärksammas.

Expressen Ledare förespråkar idag en linje som förstör för Israel före en linje som skapar fred. Det är djupt beklagligt, för att inte säga besvärande.

Omoraliskt att bojkotta bosättningar

DN rapporterar att EU nu väljer att bojkotta varor och tjänster från Västbanken:

EU:s 28 medlemsstater har skrivit på ett bindande avtal som börjar gälla på fredag. Avtalet förbjuder finansiering, samarbete, tilldelning av stipendier, forskningsfonder eller utdelandet av priser till någon som bor på Västbanken eller i östra Jerusalem – som båda tillhör ockuperade områden, enligt EU. 

I praktiken innebär detta att alla kommande samarbeten och kontrakt mellan EU-länderna och Israel ska innehålla en klausul som säger att de nämnda områdena inte tillhör staten Israel – och att avtalen därför inte gäller där.

Gränserna mellan Israel och Palestina har inte avgjorts. För att de ska kunna bestämmas krävs fredsförhandlingar. Israel har deklarerat att man är öppna för att förhandla, men palestinierna vägrar.

Att Israel ska dra sig tillbaka från Västbanken utan ett fredsavtal är orimligt. När man gjorde det i Gaza utsattes man för en terrorstat som granne. Risken för samma sak är överhängande på Västbanken, som dessutom ligger närmare de centrala delarna av Israel.

I detta läge väljer alltså EU att sätta press på Israel, som har en positiv inställning och är redo att förhandla. Det gör att palestinierna får mindre incitament att förhandla om fred, och gör Israel mindre benäget att anstränga sig. Varför ska Israel göra det, när de ändå straffas?

EU gör helt enkelt freden i mellanöstern en stor otjänst. Alla fredsvänner borde protestera mot detta huvudlösa beslut.

Almedalen: Felaktig analys av Israel-Palestina

Jag befinner mig på Almedalsveckan och besökte idag seminariet: Israel – Palestina: Hur påverkas fredsutsikterna i Mellanösterns förändrade politiska landskap?



Myndighetspersoner diskuterar Israel-Palestina

Israel-Palestinakonflikten är inte särskilt het just nu, vilket illustreras av att detta faktiskt är det enda seminariet om ämnet under hela veckan. Det blev också en väldigt småputtrigt tillställning – alla i panelen var från myndigheter av olika slag och kunde följaktligen inte uttala sig i politiska frågor.

Jag har gjort en videoanalys av seminariet som finns på youtube:

Jag hänvisar i viden till en amerikansk undersökning från 2011 som visade att endast en av tre palestinier stödde tanken på en tvåstatslösning. (Jerusalem Post)

Karin Limdal, politisk rådgivare, FBA/EU, påstod under seminariet att det fanns ett majoritetsstöd bland palestinierna för förhandling. I maj i år kom också en undersökning från Pew research som visar att endast 15% av palestiniern tror på förhandlingar som en väg till en palestinsk stat. Där föredrar 45% väpnad kamp.

Även om de palestinska ledarna var demokrater skulle de inte ha mandat att förhandla om fred. Men Abbas är ingen demokrat, utan en despot, och har följaktligen inget intresse av fred. Han lever gott på sin gynnade ställning idag.

Axel Wernhoff, svensk generalkonsul för Palestina i Jerusalem, talade under seminariet om det svenska biståndet till Palestina. Hälften går till palestinska flyktingar, och resten går till palestinska staten, enligt honom.

De palestinska flyktingarna har en egen definition, som bland annat innebär att flyktingskapet går i arv. Palestiniernas grundkrav är att alla dessa flyktingar ska flytta till Israel, något som felaktigt kallas återvändande.

I väntan på detta hålls de i läger, till och med i Gaza. Wernhoff påstod, som om det var något helt okomplicerat, att svenska pengar bland annat går till att bygga upp palestinska flyktingläger i Gaza. Gaza är en palestinsk stat, ändå hålls palestinier där som flyktingar i läger.

Enligt Openaid.se gick 2012 200 miljoner kronor till UNRWA. UNRWA är det FN-organ som försörjer palestinska flyktingar och cementerar deras livslånga status som flyktingar. Men det räcker alltså inte med de nu levande palestinierna, även deras barn döms till flyktingskap.

Resten av budgetstödet går, enligt Wernhoff, till Palestinska myndigheten som budgetstöd. Palestinska myndigheten är en diktatur som bland annat betalar lön till terrorister i israeliska fängelser.

Seminariemedlemmarna fick frågan vad man kan göra åt konflikten. De var alla svarslösa. Men det finns något konkret Sverige kan göra – sluta underblåsa konflikten med svenska skattepengar!

  • Budgetstöd till palestinska myndigheten måste helt upphöra.
  • Bistånd till UNRWA borde avslutas, och istället kanaliseras till UNHCR som är FNs organ för vanliga flyktingar.

Arrangör av seminariet var Folke Bernadotte-akademien, något som faktiskt är en svensk myndighet. Seminarieplatsen var precis bredvid Almedalen och väldigt påkostad. Alla paneldeltagare var seniora personer, som rimligtvis kräver rejält betalt för sitt deltagande.

Seminariet blir i sig en illustration av orsakerna till Mellanösternkonflikten. En hel industri har byggts upp, med myndigheter på svensk- och EU-nivå och mängder med akademiska institutioner. Precis som de korrupta ledarna på Västbanken finns det många som tjänar på att konflikten fortgår.

Det påstods under seminariet att Mellanösternkonflikten är irrationell. Det är fel – den är högst rationell. Palestinierna och arabvärlden har inte accepterat Israels rätt att existera, och gör vad de kan för att få landet att upphöra. Västvärldens ignorans inför detta gör att konflikten fortgår och förstärks.

Att det svenska etablissemanget fortsätter att blunda för grundläggande fakta i Mellanösternkonflikten är djupt omoraliskt.

(Detta blogginlägg skrevs på Bloggplats H12.)