Sakine Madon sprider solsken

Sakine Madon är en erfaren svensk opinionsbildare. Att hon tilläts prata i Sveriges Radios Sommar var för mig en överraskning, eftersom hon inte tillhör åsiktsnormen som normalt hörs där. Jag lyssnade idag på hennes Sommarprogram.

Sakine berättade om sin karriär och det är inte utan att man blir lite rörd när man tänker sig att hon gått från en osnuten krönikör i Stockholm City till att idag ha en respekterad roll som politisk redaktör på VLT. Hon är en etablerad debattör helt enkelt.

Sakine har något unikt. Hon kombinerar ett kritiskt öga med en lugn och metodisk ådra som krävs för att inte förbrännas som debattör i den svenska debatten. Hennes sommarprogram innehåller flera mycket viktiga poänger som hon upprepar med en ängels tålamod. Själv har jag liksom gett upp, lämnat det och gått vidare.

Hon pratar om identitetspolitik, Lars Vilks och den svenska konsensuskulturen inom journalistkåren. Särskilt intressant är det att hon lyckades väcka ett drev kring frågan om att journalister vinklar för att inte gynna Sd. Vänstereliten gick igång som om det var 2014 och drevade loss, till ingen nytta förstås. Som jag skrev tidigare är vänstervrålarna numer marginaliserade.

Dessutom spelade Sakine musik som ligger mig varmt om hjärtat. Jag är precis som Sakine ett stort fan av Slayer och det är något speciellt att höra Sakines självsäkra ställningstaganden följas av Slayers “Disciple”.

Sakine slår också ett slag för optimismen, att det är en plikt att vara optimist. Det är glädjande att höra i dessa tider av depression.

Sakine är en person som får mitt gamla folkpartihjärta att banka. En hederlig liberal och en hjälte.

PS: Sakine är förutom sin övriga gärning (följ henne på twitter) aktiv med en ny youtubekanal tillsammans med Johanne Hildebrandt. Se gärna deras första avsnitt:

Vågar borgerligheten visa skatterna?

Den 20/7 hade Radio bubbla en sändning med gäst, Nima Sanandaji. Nima är bror till Tino Sanandaji och frihetlig.

Nima jobbar med policypåverkan och gör på uppdrag av olika organisationer förslag på hur man kan förbättra politiken. Det handlar alltså om små steg och genomförbara reformer.

Nima fick frågan om en reform som han skulle vilja genomföra som skulle ge mest effekt. Då nämner han ett förslag för att synliggöra skatterna.

Nima förespråkar att all skatt man betalar ska gå in på medborgarnas lönekonto, för att direkt dras tillbaka. På så vis kan alla se hur mycket pengar man egentligen har tjänat.

Skatterna i Sverige är dolda för medborgarna. Utöver löneskatten betalar arbetsgivaren sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. På så vis tror medborgarna att man betalar ungefär 30% i skatt. Det låter ganska rimligt, men den egentliga skattesatsen är 52% enligt Nima Sanandaji.

Nima är väldigt positiv och tror att borgerligheten skulle kunna tänka sig genomföra detta. Jag hoppas att Nima har rätt, men jag tror att partierna är alldeles för fästa vid staten.

Om du som borgerlig statsminister genomför detta tar du en stor risk. Folk kommer sannolikt tro att skatten har blivit höjd. Dessutom kommer pressen öka på dig att sänka skatterna – en himla massa besvär.

Borgerligheten idag är ihopväxt med staten. De är finansierade av skattemedel och egentligen en form av tjänstemän.

Jag hoppas att jag har fel och jag utmanar alla borgerliga politiker – visa skatterna. Driv och genomför Nima Sanandajis förslag. Det är den enda vägen mot ett friare Sverige.

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte – att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem – den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

Jag är nyfiken nyliberal

Efter terrordåden i Paris var EU-politikerna först ut. Legala halvautomatiska jaktgevär ska förbjudas, trots att terroristerna i Paris använde illegala vapen. Sedan kom Stefan Löfven ut på banan och ville ha statliga trojaner i misstänkta medborgares datorer, trots att terroristerna kommunicerade via okrypterade sms. Expressens ledarsida kom också ut och hummade om att FRA var mycket viktigt för en effektiv polis. Trots att väldigt lite talar för att det stämmer.

De åtta partierna har alla den stora staten som ideal. Även bland ledarskribenter och debattörer finns en liknöjdhet och brist på nya perspektiv. Om man bara har en hammare ser det mesta ut som en spik. I Sverige är hammaren statens lagstiftande makt, och spiken är det mesta egentligen. Statens anspråk är närmast oändliga.

Staten är, som de flesta organisationer, självförstärkande. Tjänstemän vill göra karriär. Därför lobbar de mot politiker om att öka sin makt. Politikern i sin tur vill verka handlingskraftig, och politikernas patentlösning är att utöka statens makt.

När jag var ny inom politiken läste jag Ayn Rands liberala klassiker “Och världens skälvde.” Den beskriver en socialistisk värld där entreprenörer kämpar och kämpar lydigt under statens pålagor. Men sen börjar de försvinna en efter en, och alla frågar sig “vem är John Galt?”. Det var chockerande att se hur nära verkligheten denna dystopi var.

En liknande upplevelse, fast starkare, har jag fått genom Radio Bubb.la. Bubb.la är en webbtjänst som samlar nyheter ur ett liberalt perspektiv. Radio bubb.la är en podcast där Martin Eriksson och Boris Benulic går igenom de aktuella nyheterna och kåserar kring dem ur ett nyliberalt eller anarkistiskt perspektiv.

Det är mycket humor i Radio Bubb.la. När man ser världen ur Martin och Boris ögon finns det mycket att skratta åt. Med ett nyliberalt perspektiv är det uppenbart vilka brister som finns hos staten, både i Sverige och världen över.

När jag lyssnar på Radio Bubb.la får jag ett genuint annat perspektiv. Det som slog mig då är den otroliga likriktningen i Sverige. Sverige talar med en röst: staten är god och ska vara stor. Höger och vänster gafflar om justeringar i välfärdsstaten, men man vill ha dem som en knarkare vill ha sin drog.

Det är inte så konstigt egentligen, eftersom staten är som ett gift. Genom bidrag som till synes kommer från ingenstans blir medborgaren beroende. Att politikerna vill ha oss beroende av dem är heller inget konstigt. Alla vill vara behövda.

Sverige behöver en frihetlig opposition och personer som inspirerar. För mig är de bästa exemplen Martin Eriksson och Boris Benulic på Radio Bubb.la. När jag lyssnar på deras radioprogram får jag inspiration och möjlighet att se saker på ett annat sätt. Att slå över till radio bubb.la från statliga P1 är underbart, en revolution i det tysta.

Att kalla saker för nyliberalt är det enklaste sättet att avfärda något i Sverige. Egentligen är det en onödig etikett, eftersom det finns så uppenbara brister med att ha staten som lösningen på det mesta. Förnuftet talar för friheten.

Correndebatt: Falsk falsk motsättning

Michael Cocozza har en replik i dagens Corren på min krönika om Migration och Margret Thatcher. Återpublicerar inlägget här för att kunna bemöta det: En falsk motsättning

Det är en dyster världsbild som Erik Svansbo målar upp i kolumnen Pophöger. Svansbo kallar sig liberal i Corren, den benämning han använder på den egna bloggen, libertarian, torde vara mer rättvisande. Oavsett politisk ståndpunkt krävs respekt för fakta. 

Svansbo påstår att tillväxten sjönk i takt med att skattetrycket ökade och välfärdsstaten byggdes ut under 1900-talet. Detta är fel. Den högsta tillväxten inföll 1950–75 då även skattetrycket ökade från 20 till 45 procent av BNP. Vår nuvarande tillväxttakt ligger på 3,3 procent att jämföra med tidigt 1900-tal 2–2,5 procent, då vi enligt Erik Svansbo hade “fri ekonomi”. 

Han menar vidare att dagens höga skattetryck, 43 procent av BNP, hämmar utvecklingen av innovationer och nya företag. Detta är också fel. I INSEAD:s innovationsindex hamnar Sverige på 3:e plats, bland annat före USA (skattetryck 27 procent). Bidragande orsak till Sveriges fina placering är den del av välfärdsstaten som utgörs av gratis universitetsutbildning med studiestöd. Skattetrycket sänktes under alliansregeringen med 4 procentenheter. Med ny teknik och innovationer inom offentlig sektor kan vi fortsätta att stegvis sänka skattetrycket en bit med bibehållen välfärd. Vi behöver inte den revolution som ligger implicit i Svansbos idévärld. 

Erik Svansbo har under en längre tid på sin blogg och nu i Corren oroat sig över vad som händer med välfärdsstaten om alla dessa migranter nu ska komma och “leva på vår bekostnad”. Resonemanget utgår från att en välfärdsstat kan ha en maximal befolkning om 9 miljoner för att fungera. Som om inte Tyskland med 81 miljoner invånare med skattetryck 37 procent vore en välfärdsstat. 

Det finns konstruktiva modeller för integration, vi behöver inte måla upp en falsk motsättning mellan flyktinginvandring och välfärdsstaten. En hög förvärvsfrekvens är den ekonomiska grunden för välfärdsstaten. De som kommer ska arbeta. 

Avslutningsvis, Svansbo menar att socialdemokrater, socialliberaler och konservativa alla är “socialister”. Därmed ställer han sig vid sidan av en sansad debatt och vandrar istället in i den extrema libertarianska låtsasvärlden.

Det är en mängd påståenden som jag besvarar stycke för stycke.

  1. Jag vet ärligt talat inte om jag ska kallas liberal eller libertarian. Jag kan se de moraliska problemen med en välfärdsstat men i någon utsträckning vill jag nog ha den. Tills jag lärt mig bättre tror jag på en liten stat med försvar och socialhjälp. Definitionsmässigt ser jag det som liberalism.
  2. Angående den ekonomiska utvecklingen under tidigt 1900-tal har Anders Edwardsson skrivit om detta i boken “En annorlunda historia“. En kort sammanfattning av boken finns här i en insändare på helagotland. Att jämföra tillväxt vid enstaka år ger en viss bild men inte hela.
  3. Jag håller med om hela detta stycke. Vad Cocozza har läst in i mina texter kan bara han svara på.
  4. Det här stycket är inte korrekt återgivet, och citatet känner jag inte igen. 
  5. Det finns en väldigt uppenbar konflikt mellan en kravlös välfärdsstat och fri invandring. Ingen vinner på att förneka det. Självklart går det att ha en modell som fungerar men det gör den inte idag. Källa: Vilken nyhetssajt som helst.
  6. Som jag skrev finns det i Sverige en enighet om ett mycket högt skattetryck, över 50% om man lägger samman direkta och indirekta skatter. Enligt skattebetalarnas förening är denna kvot 53%. Jag tycker den nivån är omoraliskt hög. Självklart förstår jag att det inte handlar om definitionsmässig socialism. Men det är en ganska akademisk skillnad när människor inte ens betros med hälften av sina pengar.

Migration och Margret Thatcher

Igår hade jag en kolumn publicerad i Corren.

Människor som bor i fattiga länder har en möjlighet till ett dramatiskt mycket bättre liv i Sverige. Här har de möjlighet till livslång försörjning, sjukvård och kanske även att kunna ta hit sin familj. Skulle de få avslag på sin asylansökan finns ändå möjligheten att leva gömda i Sverige. De kan få vård och deras barn får gå i svensk skola.
Systemet skapar incitament att ta enorma risker, som att åka över ett stormigt medelhav eller smuggla sig på en lastbil genom Europa. 

Kriget i Syrien spelar roll, men inte så stor som framkommit i media. Miljoner och åter miljoner människor världen över uppfyller våra kriterier för asyl. De har nu fått bättre möjligheter att ta sig till Sverige, sedan EU:s gränskontroller luckrats upp. När fler och fler tar chansen att komma till Sverige så ökar följaktligen kostnaderna. 

Alla svenska partier från vänster till höger vill se ett oerhört högt skattetryck. Man kan kalla detta för socialdemokrati, socialliberalism eller konservatism men det är i grunden inget annat än socialism. Lägg därtill att enigheten varit närmast fullständig om att invandringen ska vara nästintill fri. Problemet med en välfärdsstat och asylrätten är dock att man inte kan ha fri invandring.

Krönika i Corren: Staten ska inte steka hamburgare

I fredags hade jag min tredje krönika publicerat i Corren. Den heter “Staten ska inte steka burgare”

Det är svåra dagar i Sverige. Trots att vi har det väldigt bra är många oroliga för framtiden. De svenska politikerna åtnjuter ett historiskt lågt förtroende och saknar svar på många viktiga frågor. 

Jag har varit aktiv i partipolitiken i många år, och tillströmningen av nya medlemmar är ett jätteproblem. När de får sina uppdrag sätts de att hantera oerhört vitala delar av människors liv. 

Staten har en unik situation. När det gäller det mesta har de monopol, ingen kan utmana den. Tar pengarna slut finns det alltid mer i medborgarnas plånböcker. Detta skapar unikt dåliga förutsättningar för bra resultat. 

En gång i tiden drev svenska staten en hamburgerkedja. Den hette Clock, och ni som varit där minns säkert hur goda hamburgarna var. Ni som inte var där kan säkert föreställa er smaken av en Big Clock. 

Det låter ganska absurt att staten ska driva en hamburgerkedja. Men många andra exempel som finns i dag är lika absurda.

Inspirationen från detta inlägg kommer från Radio bubb.la och diskussionerna där. Mitt i alla galenskap som finns i Sverige är den kanalen ett vattenhål där det pratas konstruktiva lösningar.

Den frihetliga rörelsen har svaren på samhällets utmaningar. Om människor ges frihet kommer de att skapa välstånd. Oavsett hur liberal man är kan man ta inspiration från detta.

Gissningsvis spinner jag vidare på detta ämne i nästa krönika om två veckor.

Äganderätten fundamental för frihetliga

Radio bubb.la är ett vattenhål för mig. När jag lyssnar på radio bubb.la kan jag få distans till den konfliktfyllda och galna dagliga debatten, samtidigt som jag blir allmänbildad. Det är ett så skönt “fuck you” att kunna slå över från P1 till radio bubb.la i bilradion. Det är frihet.

Gårdagens radio bubb.la (26/9) var än mer briljant än vanligt. Där belystes invandring och den infekterade debatt som blossat upp bland frihetliga debattörer. Tyvärr är det nämligen så att personer som Johan Norberg, Mattias Lundbäck, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson och hela Migro-gänget anammat vänsterns taktik och börjat smutskasta meningsmotståndare.

Martin Eriksson och Boris Benulic går i en del av inslaget igenom deras syn på libertarianism och invandring.

Martin Eriksson avfärdar den linje som nämnda debattörer ovan anför, att fri rörlighet är någon form av libertarianskt fundament. Istället är äganderätten det fundamentala för libertarianer.

Rätt till fri rörlighet implicerar någon form av rätt att ta sig in på andras mark utan tillåtelse. Det bryter mot äganderätten.

En markägare har rätt att bjuda in vem hen vill till sin mark, och staten har ingen rätt att begränsa denna rätt. I ett fritt samhälle är det alltså denna inbjudan som blir signalen till invandring.

Erikson menar också att i ett fritt samhälle är invandringen fri, och bidragen lika med noll. Då kommer invandringen sannolikt att vara lägre än idag, och heller inget problem på samma sätt.

Det blev en otrolig “aha-upplevelse” att höra detta resonemang. Äntligen någon som lägger ut en rak och tydlig linje som är enkel att förstå.

Eriksson och Benulic pratar om ett närmast anarkistiskt samhälle. Personligen ser jag nattväktarstaten som ett minimum, och då kommer ju ändå staten att existera. Jag kan inte se annat än att invandringen även i ett nyliberalt samhälle bör innehålla någon form av restriktion kring invandring.

Restriktionen bör ju i sådana fall gälla de “objudna” gästerna, de som kommer utan en inbjudan från till exempel en markägare.

Alla bör lyssna på inslaget ovan, oerhört upplysande.

När ska de goda frågas ut?

Det har hänt en hel del i den politiska debatten. Flera politiska debattörer har diskuterat kontroversiella frågor inom migration och integration utan att deras politiska eller privata karriärer har förstörts. Det är ett framsteg, men samtidigt ett rejält underbetyg till den politiska debatten.

Jag ser två frågor där det är aktuellt med ansvarstagande. Den första har redan berörts i detta inlägg – migrationen. Där finns två linjer som är gångbara för etablissemanget:

  1. Ignorera utanförskapet.
  2. Hänvisa till visionära reformer som inte är förankrade i något parti.
En annan fråga där det finns ett massivt konsensus är kring tiggeriet. Den enda som yttrat något som avviker från den officiella linjen är PM Nilsson som övervägt förbud mot tiggeri. Etablissemanget är överens om att detta är helt oacceptabelt.
Grundproblematiken är som följer: Europeiska romer är fattiga och diskriminerade i sina hemländer. De har det bättre som tiggare på svenska gator. Som en konsekvens har de flesta svenska städer numer fått romska invånare som försörjer sig på att tigga. 
Stadsmiljön har förändrats drastiskt till det sämre. Det är inte längre kul att gå på stan. Rimligtvis förlorar handlare stora summor när det sitter tiggare utanför deras dörrar. 
Den som har påpekat problemen med detta har fått löpa gatlopp. Men de som har förespråkat den rådande ordningen har inte fått några frågor.
Romerna kommer rimligtvis bli kvar, eftersom de har ett bättre liv här än i Rumänien. Om inget görs kommer stadsmiljön som vi har känt den vara borta. Det vi ser nu liknar närmast de folkvandringar som beskrivs i “Vredens druvor” eller “Utvandrarna”. 
Är detta en rimlig konsekvens av den fria rörligheten inom EU? Det svenska etablissemanget svar är ett rungande ja. Men varför? Ett tiggeriförbud löser inte fattigdomen i Rumänien. Tiggarresor till Sverige hjälper vissa, men absolut inte alla.
Hans Bergström tar upp utvecklingen i sin Neo-text: Ska Sverige finnas? Han påpekar något fascinerande i sin text – att ens ta upp obehaget som drabbar de svenska medborgarna när de möter tiggeriet dagligen anses som stötande.

Precis som Anna Dahlberg skriver har regeringen valt att huka. Oppositionen är bättre, men inte heller där har fullständiga förslag presenterats.

Nu är det plötsligt ett friare debattklimat. Hur länge till ska de som sjunger med änglarna undslippa granskning?

Briljant om socialismens kärna

Våldsvänstern är på frammarsch, både på gatorna och i offentlighetens finrum. Om detta skriver Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet: Hotbrev från vänstern

Den törst efter blod som vänsterförespråkarna känner sipprar ut som en dold hemlighet då och då. Men det som sägs, görs och skrivs inför offentlighetens öga, är sannolikt bara toppen på ett isberg. 

Där liberalismen hyllar och älskar människan för hennes kraft och potential, drivs vänstern i stället av klassmotsättningar och förakt. Socialismen må ha eldens färg, men bär isens egenskaper. Kyla, hat, förakt för andra människor. Om de inte gör som du säger: Bränn, hugg, slå. […] 

De svartklädda är värst, med sina knytnävar och tändstickor. Men vi har anledning att fasa för även dem med mildare röster, i klädda käck vindjacka med partilogga. 

Vänsterfolk anser sig nästan alltid ha full rätt att bestämma över oss andra, att ta vår frihet från oss och säga hur mycket vi ska få behålla av vår inkomst. De använder demokratiska metoder men har fortfarande svag respekt för individen. Det skrämmer på sätt och vis mer än några galningars aktioner.

Oerhört träffsäkert av Dahlman som sätter fingret på varför vänstern hatar så mycket. Och jag håller helt med om att de välklädda och vältaliga är de som skrämmer mest.

Vänsterpartiet har precis som Sd sitt ursprung i antidemokratisk extremism. Och precis som hos Sd är fernissan tunn.

Se Dahlmans blogg där hon länkar till källor från sin text.