(M): Ideologi är för de unga

Gunnar Strömer: Ideologi är för de unga – vuxna ska vara sossar

Corren har en intressant intervjuserie med fokus på ideologi. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömer är först ut:

-För mig är ideologi inte alltid en fråga om höger och vänster. […] Den enskilde medborgaren har ett ansvar för sitt liv och i vår politik ställer vi raka transparenta krav. Exempelvis att du har kunskaper i svenska för att få ett svenskt medborgarskap.

Gunnar Strömer får frågor om sin ungdom och de åsikter han hade då:

När det gäller ideologi kan tonläget förstås vara hårdare när någon är ung kontra lite mer erfaren. Läser man på så ska Gunnar Strömmer ha sagt en del saker när han var yngre som uppfattas som kontroversiella. Exempelvis sa han så här i programmet Fittja Paradiso från år 2000: ”Personligen tycker jag inte att det skall finnas en enda kommunal skola”. Han var aktiv i ungdomsförbundet då. Idag ser han annorlunda på den saken, det behövs både kommunala skolor och friskolor. Och han säger att han har en annan roll idag.

– Min ideologiska grund finns där fortfarande. Den ändras inte. Det handlar om individens friheter, rättigheter och skyldigheter. Men som ung har man uppgiften att driva på frågor.

Under läsningen blir jag alltmer förvirrad, vilket även verkar drabba intervjuaren Roland Klinga:

Men vari ligger då de ideologiska skillnaderna i årets valrörelse?

– Välfärdens utveckling är en övergripande fråga och där finns påtagliga ideologiska skillnader mellan oss och Socialdemokraterna om hur vi ser på den. Se bara på Reepalu-utredningen som hotar valfriheten.

Den ideologiska skillnaden enligt Gunnar Strömer är alltså att alliansen vill ha valfrihet i vården. Det är självklart bra, men ingen större skillnad. En gradskillnad i utformningen av den statliga sjukvårdspolitiken.

Journalisten Roland Klinga ställer en närmast desperat fråga till Strömer: “Hur ska en väljare kunna navigera i det här?” Det är en mycket berättigad fråga.

Sanningen är att det är mycket liten skillnad mellan moderaterna och socialdemokraterna. De är överens om det mesta.

Det är också upprörande att höra Strömer ta avstånd från sina ungdomliga åsikter om att kommunen inte ska driva skolor. Det är en ideologisk linje som är enkel att förklara – staten ska inte indoktrinera våra barn.

Enligt Strömer är detta en uppgift för de unga. Sen när man växt upp ska man glömma sin ideologi, gå in i moderaterna och bli “pragmaitsk” –  en sosse som alla andra.

Det har hänt gång på gång – unga ideologiska stjärnskott från ungdomsförbunden sugs upp av moderpartierna och blir grå politiker som pratar om obegripliga saker.

Det spelar ingen roll om moderaterna vinner valet – de har gett upp och accepterat socialdemokratin.

Borgerligheten, Bali och vänstern

Övers: Hanif Bali har mailat med en journalist

Under fyra år har borgerligheten varit ett stödparti för socialdemokraterna. Under överskådlig tid har man varit ett moraliskt stödparti för socialdemokraterna. Man har accepterat vänsterns problemformuleringar, lösningar och vänstern som moraliskt överlägsna.

Det pratas ibland om att socialdemokraterna är “västvärldens skickligaste maktparti”. Jag tycker det är problematiskt, eftersom “skicklig” innefattar någon form av moraliskt erkännande. Visst är det sant att de är effektiva – de använder alla verktyg som finns i politikers verktygslåda. De saknar fullständigt moral och går över lik för att få makten.

Men deras påstådda skicklighet är endast möjlig genom borgerlighetens passiva stöd. Man gör inget motstånd, varken kulturellt eller praktiskt.

En person har gjort skillnad, Hanif Bali. Han är nu anklagad för att ha delat en offentlig handling. Så här skriver Jan Kallberg på Facebook:

Jag inser att inte alla är jurister, vilket är uppenbart när man följer debatten om Hanif Bali och dennes twitter. För det första, innan handlingen förklarades offentlig skall det göras en sekretessprövning. Finns det ett allmänt skyddsintresse som väger mer än allmänintresset att få ta del av handlingen? Finns det skyddsskäl att hindra offentlighet? Om det saknas eller saknar tyngd blir handlingen offentlig. Det har rättskraft. Därefter är handlingen offentlig utan restriktioner.

Man kan inte backa och hitta på allmänt skyddsintresse i efterhand. Hur Hanif fick reda på handlingens existens är ointressant. Det är riksdagsledamotens skyldighet att vara öppen att ta emot information från medborgare. Det finns ett betydande allmänintresse att riksdagsledamot kan ta emot information som lagligt anskaffats utan att oroa sig för ett senare fabricerat allmänt skyddsintresse.

Debatter som denna saknar en plats i en funktionell demokrati. 

Se även fnordspottings utmärkta sågning av DN, som nu moderaterna svalt med hull och hår.

Varför angår då moderaternas förnedring av Hanif Bali mig, som inte är borgerlig? Jo, eftersom det pågår en kulturkamp med vänstern (där journalistkåren inkluderas). Moderaterna har underminerat en viktig allierad i kampen mot vänstern.

Att moderaterna fäller krokben för sig själv är ointressant. Hanif Bali är större än moderaterna.

DDR och Sverige

På youtube finns en informationsfilm om DDR som visades för svenska skolbarn.
 

Det känns komiskt att se hur socialismen skönmålades för svenska skolbarn. Skrattet fastnar dock i halsen när man drar paralleller till dagens Sverige.

I DDR var hela ekonomin socialiserad. I Sverige är lite mer än hälften av ekonomin socialiserad. Sjukvården drivs i stort på samma sätt som i DDR, genom planekonomi.

I filmen får familjen köa för att få sin bil. I Sverige får du köa för att få din vård.

Visst är det också skrämmande att se hur barnen indoktrineras i skolan? Även där finns det paralleller till den svenska statliga skolan.

Som Anders Edwardsson berättar i En annorlunda historia grundades den svenska skolan av socialdemokraterna, i syfte att utbilda barnen att bli goda socialdemokrater. Det uttalade syftet finns inte längre kvar, men traditionerna lever vidare.


De får lära sig att FN är de bästa som finns, att den svenska välfärden är världsledande och självklart också den senaste upplagan av den statliga värdegrunden. Om föräldrarna inte skickar sina barn till skolan kommer staten att straffa dom, och till slut kommer barnen att dras till skolan vare sig de vill eller inte. (Detta beslut genomdrevs av Alliansen med Liberalernas Jan Björklund i spetsen.)

Socialdemokraterna har fortfarande kvar sin strävan att kontrollera samhället genom politiken. Steg för steg byggs lagarna ut genom statsmaskin, politiserad skola och lydiga borgerliga politiker.

Självklart är 60% socialiserad ekonomi bättre än 100%. Men varje del av statens socialisering är brutalt skadlig, och gör samhället lite tråkigare, lite gråare, lite ofriare. Staten strävar alltid efter att utöka sin storlek, och så sker också i Sverige även om ingen längre öppet pratar om socialisering.

Visst har vi det bra i Sverige, men är vi verkligen fria från galenskaperna i DDR?

Drömbilden av demokratin

Aleksandra Boscanin skriver i Göteborgs-Posten: Politikerna ska tjäna folket

Tidigare i veckan blev det officiellt: Public service-kommittén föreslår att radio- och tv-avgiften ska ersättas med en skatt. Dagens finansieringsmodell må vara förlegad, men det är beklagligt att utredningen har landat i just denna lösning. […]

Det finns anledning att tro att den konsensus som finns i kommittén inte återspeglas hos väljarna. Det är problematiskt. […]

Politikerna är valda för att tjäna folket, inte tvärtom.

Sverige är formellt sett ett sekulärt land, men i brist på en vanlig religion har vi en ny – demokratin. Religionen lärs ut i den statliga skolan från det att barnen är små. Religionen upprätthålls av staten och alla statens vänner, precis som i en konventionell religiös stat.

I det religiöst föreställda tillståndet är riksdagsledamöter högstående människor som agerar altruistiskt för folkets bästa. I verkligheten är det inte lika vackert.

Politiker är valda av sina partier, och måste ta hänsyn till partiet både uppåt och nedåt. De omgivs av politiker och tjänstemän i sin egen bubbla, precis som alla andra. Partiledarna ska ha sitt, partikamraterna ska ha sitt.

I ett fritt samhälle drivs människor att skapa värde till varandra. I en demokrati drivs människor att ta av andra människors skapade värde.

Människor har alltid värderingar, men till syvende och sist är de bara människor. Människor utnyttjar de möjligheter de har tillgängliga.

Politikerna ville ha stats-tv på medborgarnas bekostnad, de kunde besluta om det och följaktligen gjorde de det.

Det är naivt att tro att det skulle fungera på något annat sätt.

Den borgerliga illusionen

Entreprenören Henrik Jönsson har gjort en film om riksdagspartiernas beslut att höja skatten för att finansiera statlig tv och radio: 8 miljarder skäl att ifrågasätta public service

 

Han ställer en berättigad fråga: Varför stöttar SAMTLIGA partier en SUPERSKATT för public service?

Svaret på det är enkelt: de har samma ideologi. I ärlighetens namn ska sägas att Vänsterpartiet faktiskt är värre då de är kommunister. Men de har mycket gemensamt med de andra partierna.

Liberala Partiet har gjort en graf som visar skillnaden mellan regeringens och moderaternas budgetförslag

Staplarna visar respektive förslags för statens utgifter redovisat i procent av bnp.

Trots att det inte fanns någon press på de borgerliga valde de att rösta för en rejäl skattehöjning. Hur tror ni de kommer reagera när statsfinanserna pressas framöver? Gissa en gång.

De borgerliga är en del av staten, och agerar för staten och sitt eget bästa. Det är dags att avslöja dem som de statskramare de är.

Dags att bygga nya institutioner

Den svenska politiska världen är liten, och kraftigt förskjuten till vänster. Diskussion om samhällsutveckling sker helt inom en socialdemokratisk världsbild, om hur man kan peta och fixa här och var och få samhället att fungera bättre.

De borgerliga partierna har minimala förändringsambitioner. Har man tur kan det bli ett nytt jobbskatteavdrag. Tyvärr är det lika illa på borgerlighetens debattforum, både i de bidragsfinansierade och de fria tidningarna.

Inom den här borgerligheten ryms det som kallas högern. Framför allt är det en identitet och en gemenskap mellan debattörer. Men vad är en sådan högergemenskap värd, när man i grund och botten har accepterat socialdemokraternas världsbild?

Inom borgerligheten pratas det mycket om att ta avstånd. Man ska ta avstånd från Sverigedemokraterna, nazisterna och göra vänstern nöjda.

Martin Eriksson på bubbla har valt ett annat förhållningssätt kring avståndstagande. Han vill föra dialog med alla som är villiga att lyssna på frihetliga tankar. Han har medverkat i vänsterpoddar, t ex en förlorad sak, och har även medverkat i nationalistiska podden Motgift. För det har han utpekats som nazist av två centerkillar i podden Blödande hjärtan.

Att två unga centerpartister rasiststämplar en debattör de inte gillar är egentligen inget att reagera på, men tyvärr är inte de blödande hjärtana något undantag i borgerlig samhällsdebatt. Det mesta är på denna nivå. Borgerligheten har förlorat förmågan att föra en intellektuell debatt.

Men det finns hopp. Det byggs frihetliga institutioner i Sverige, utan statliga medel och kvävande svensk åsiktskorridor.

  • Radio bubbla och bubb.la är något så fantastiskt som en frihetlig nyhetsförmedling. Bubb.la är min nyhetsförmedling, och radio bubbla är mitt studio ett. 
  • Bubbla BBS är forumet för alla som stöttar bubblaprojektet ekonomiskt. Genom detta forum har jag lärt mig att jag inte är ensam, utan en del av en verklig rörelse.
  • Svenska misesinstitutet driver debatt på ett högt akademiskt plan, mycket värdefullt och en brunn att ösa ur när man vill fördjupa sig.
  • Projekt Allmogen väcker liv i den svenska frihetliga historien. Genom att känna Sverige frihetliga historia kan den svenska socialdemokratiska historieskrivningen desarmeras.
Sist men inte minst finns Klassiskt Liberala Partiet. För mig är KLP verktyget för att förverkliga alla de insikter som förvärvas genom det nya frihetliga institutionerna.

Den svenska högern är död, länge leve den svenska högern.

Därför behövs Liberala Partiet

De svenska partierna är en del av en åsiktsgemenskap. De vill alla ha en stor stat som ska göra allt och lite till.

Inget parti har någon egentlig gräns för hur mycket skatter som ska tas ut, förutom partiföreträdarnas förmodade förnuft.

De borgerliga partierna antas vilja sänka skatterna. Det finns dock väldigt goda möjligheter för dem att avstå från detta, och en stor press att göra så.

Partiföreträdarna måste göra sig relevanta för väljarna. Partiledarna vill ha positioner till trogna kaffekokare. Medierna pressar på från vänster. Varför ska partiföreträdare ta risken att irritera medier och partikamrater när de inte riskerar något? Det räcker bra att i ett tal andas frihetlighet för att utsvultna frihetliga ska bli nöjda.

Det finns heller inga etablerade frihetliga påverkansgrupper att tala om. De svenska ledarskribenterna debatterar helt utifrån idén om en stor stat, och de etablerade påverkansgrupperna gör i bästa fall något på marginalen.

När Skattebetalarnas förening som mest kan sträcka sig till att skatten ska vara 50% är det ett tecken på att något är allvarligt fel. Och när läste ni sist en debattör eller ledarskribent som förespråkade sänkt skatt?

I de politiska ungdomsförbunden och partierna finns det många frihetliga. Jag respekterar deras ambition att förändra, men det är en svår kamp. Risken som frihetlig är att man påverkas av den existerande diskursen och blir en statsförespråkare bland andra.

Fria Moderata Studentförbundet är en underbar organisation, men vad har frihetlighet med moderaterna att göra? Det finns många frihetliga i Centerpartiets Ungdomsförbund, men kan de med trovärdighet hävda att Centern har frihetliga ambitioner?

Jag respekterar frihetliga som kämpar i de etablerade partierna men jag uppmanar er att se er i spegeln. Era partier är en del av staten och kämpar främst för staten. Fortsätt gärna era karriärer, men inse att ni sannolikt är eller kommer bli ett lydigt verktyg åt staten.

Detta gäller även Medborgerlig Samling, som har ett så pass luddigt program att det vid politisk makt direkt riskerar att vattnas ur.


Liberala Partiet är en ny organisation utan representation i politiska församlingar. Under den första tiden kommer vi vara en påverkansorganisation som är verkligt radikal. Det blir svårare att vara småputtrig debattör eller Timbroanställd och komma undan som frihetlig när det finns verkligt frihetliga.

Om och när Liberala Partiet börjar attrahera fler medlemmar och företrädare börjar hoppa av finns det plötsligt en press på de borgerliga partierna att vara frihetliga. Varje person som går med i Libera Partiet gör något konkret för att detta ska hända.

Jag vill bidra till en stark partikultur där de frihetliga idéerna och stringent argumentation är det enda som accepteras. Denna kultur kan bli en motvikt till den korruption som ofrånkomligen inträder när partiet växer och får politisk makt.

Jag var orolig för att gå med i politiskt parti för när jag var med i Folkpartiet Liberalerna var det tätt förknippat med ångest. Det skaver när man vet att den organisation man företräder är fel utifrån ens egna värderingar.

Men som medlem i Liberala Partiet känner jag bara stolthet. Organisationen representerar det jag står för, och har stått för i många år. Det förstärker min position som debattör istället för att underminera den.

En oväntad effekt är distansiering från det politiska käbblet. Tidigare har jag känt engagemang för alliansen, men idag har det helt försvunnit. Alliansen står för höga skatter och en stat som breder ut sig – det har inget med mig att göra.

Det som förvånar mig mest är att det faktiskt känns roligt. Jag ser fram emot att lära känna partiet och dess medlemmar, och jag tänker kämpa för att vi blir fler. Du som läser detta är varmt välkommen att bli medlem. Även som passiv medlem bidrar du till att motverka statens utbredning.

Jag har fått otrolig inspiration för detta projekt och kommer framöver blogga mer om hur jag ser på partiprogrammet, vad som är bra och vad som behöver ändras.

Liberala Partiet är en organisation som kommer förändra Sverige till det bättre. Det tror jag till 100% på.

Ett bildspel om polisens kris

Här kommer lite länkar och bilder från den senaste tiden. Högst tendentiöst sammanställt utan inbördes kronologisk ordning för att göra en billig politisk poäng.

Skjutning i Tensta, från Aftonbladet:

Utredningen för mordet på Rami, 24 kan läggas ned omedelbart på grund av resursbrist, från Expressen :

Anders Ygeman i Aftonbladet:

“Jag har förtroende för rikspolischefen”

Dan Eliasson intervjuad i SvD:

– Jag känner ett starkt stöd från statsminister, departement och från Anders Ygeman som gett mig en klapp på axeln när det har behövts. […] 

– De kommande åren känns oerhört lustfyllda

Alliansen:

Alliansen lägger ned sina röster

Det var meningen att Alliansen skulle få en nystart efter valförlusten. Slicka sina sår och komma med ny politik, skyddade från ansvar under Decemberöverenskommelsen. Men något gick fel.

Politikutvecklingen blev det inget med. Man vill ändra lite här, putsa lite där. Alliansen är på det stora hela nöjt med samhället som det ser ut idag.

Nu har även Anna Kinberg Batra gått ut och sagt att hon inte tänker förhandla med SD. Då är i stort sett hela alliansen överens.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att regera ihop med vänsterpartiet. Vänstern hålls utanför regeringen men får påverka politiken. Samma förhållande skulle Alliansen kunna få med Sverigedemokraterna. Men det säger man nej till.

För mig innebär att vara politiker att man gör allt man kan för att förverkliga sin politik, utan att göra för stora avkall på principer.

Sverigedemokraternas politik är ganska normal. Det finns goda möjligheter att hitta gemensamma nämnare utan att Sverige blir ett tredje rike. Om man vill.

Men det vill inte Alliansen. De vill inte ens försöka.

Ingen ny politik. Ingen pragmatisk lösning för att styra Sverige.

Vad ska vi med Alliansen till egentligen?

Har borgerligheten gett upp?

Fnordspotting skrev nyligen ett intressant inlägg om hur borgerlig opinionsbildning misslyckats.

Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.

På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.

Hela den etablerade borgerligheten verkar lida av ett slags post-Reinfeldt trauma. Reinfeldt tog död på den lilla frihetlighet som fanns inom moderaterna och etablerade partiet som öppna socialdemokrater. Där har det sedan blivit kvar.

I sommar har Sverige stått i brand. Polisen har fullständigt kollapsat och kriminella härjar fritt. Borgerlighetens reaktion? Tystnad.

Det är häpnadsväckande hur politiskt aktiva människor kan stänga av på sommaren. Det är inte bara Dan Eliasson som haft en härlig sommar, även Annie Lööf verka ha haft det riktigt mysigt. På sin insta lägger hon upp härliga sommarbilder. Men nu är hon tillbaka på jobbet efter sin skattefinansierade härliga semester och kan börja sin tjänstemannavardag igen.

Det är ett faktum att svenska partipolitiker idag är de facto tjänstemän i staten. Partierna är finansierade av skattemedel och de som söker sig till partierna vill ha arvoderade uppdrag som tjänstemän.

Helt uppenbart ser sig även ledande politiker som en form av tjänstemän som har rätt till sommarsemester med mys och avkoppling. Att Sverige brinner får vänta tills efter semestern.

Under mitt politiska liv kan jag inte minnas en så svag borgerlighet.