Ett annat samhälle är möjligt

Sverige har en stat som sväller. Skatterna ökar, och regleringarna blir fler. Journalisterna är till stor del finansierade av staten, och för vidare ett vänsterperspektiv på nyheterna.

Det politiska spektrat sträcker sig från jättevänster till vänster. I ett sådant samhälle är det helt naturligt att föreslå förbud mot rökning på uteserveringar och perronger. 

Jag anser att företagare har rätt att bestämma vad som ska ske i deras lokaler. Om de vill att deras gäster ska röka ska de få röka. Om gästerna inte trivs med det går de till ett annat etablissemang.

I mitt samhälle behövs inte byråkrater som övervakar om människor röker på krogar. Polisen behöver inte gå på lekplatser och perronger för att kontrollera om människor röker.

Ett sådant samhälle ligger långt bort. Men det skänker mig  glädje att jag faktiskt bidrar till att skapa detta samhälle.

I höst när det är dags att rösta slipper jag rösta på ett vänsterparti. Jag kommer inte stötta socialdemokratisk politik mer. Och jag är inte ensam.

Det skänker mig glädje när jag ser hur galenskaperna virvlar förbi.

Annie Lööf och hederskulturen

Annie Lööf uppmärksammade hedersförtrycket på årsdagen av mordet på Fadime Sahindal:

Centerpartiets förslag på området är följande:

  • Tillsätta en hederskommission som motverkar normer och förtryck i hederns namn
  • Utbilda för att motverka hederskultur

Samtidigt är centerpartiet för den invandringspolitik som har förts, som har medfört att mängder med invandrare, framför allt män, från mellanöstern kommit till Sverige.

Centerpartiet vill fortsätta med en “generös flyktingpolitik“.  Centerpartiet vill även ha en omfattande anhöriginvandring.

Generös i sammanhanget innebär förstås att medborgarna får betala.

Centerpartiets flyktingpolitik innebär att staten garanterar människor som kommer hit en livslång försörjning. Det skapar enorma incitament för människor att ta risker för att få medborgarskap. När detta väl är klart gör Centerpartiet det möjligt att ta hit hela familjen.

Det är bra att Annie Lööf tar avstånd från hederskultur. Men när de nya medborgarna som Centerpartiet tagit hit inte håller med spelar det mindre roll.

Vi ser idag hur hederskulturen och de patriarkala traditionerna formar Sverige. Landet blir mindre och mindre tryggt för kvinnor, både etniska svenskar och invandrade som vill leva enligt svenska normer och värderingar.

Politik ska inte bedömas utifrån avsikter, utan vilka konsekvenser den får. Därför är Annie Lööfs ord tomma. Hennes politik har bidragit till att hederskulturen fått fäste i Sverige, och kommer fortsätta växa.

Utbildning och hederskommissioner till trots.

 

Skademaximering

Drogpolitiken farligare än drogerna?

Annika Strandhäll intervjuades nyligen i SVD om drogpolitik. Ingressen är rätt talande:

Svensk narkotikapolitik har delvis misslyckats, men det är ingen anledning att tänka om och överge den restriktiva linjen. Att följa Norge och avkriminalisera bruk vore otänkbart, menar socialminister Annika Strandhäll.

– Det är en riskabel och farlig väg, säger hon till SvD.

Några fler citat:

jag är en stark förespråkare för att vi ska hålla fast vid en stringent och restriktiv narkotikapolitik. Den har till stor del varit framgångsrik, exempelvis när det gäller att hålla nere användningen bland unga […]

Är det inte ett misslyckande om den narkotikarelaterade dödligheten är högre i Sverige än i många andra länder?

– Ja, man kan prata om ett misslyckande till viss del. […]

För mer än 15 år sedan lade Portugal om sin stränga narkotikapolitik till en av världens mest liberala. Polisens beslag av narkotika har ökat och narkotikadödligheten har minskat.

– Det är väl bra och man ska aldrig fastna i en position där man är stängd för att följa nya exempel och ta till sig av sådant som fungerar. Å andra sidan ska man heller aldrig göra det så enkelt för sig att tro att bara för att det fungerar på ett ställe måste det fungera på andra ställen.

Det behövs egentligen inga kommentarer till Annika Strandhälls citat. Den framgång svenska staten har haft med sin narkotikapolitik är att det är socialt stigmatiserat att bruka droger. Det kan också tänkas att nöjesbruket av droger hålls tillbaka – men det är inte alls säkert.

Att människor dör i drogmissbruk är bara delvis ett misslyckande enligt Annika Strandhäll. Det är inget problem för Strandhäll, eftersom alla svenska riksdagspartier är för en repressiv narkotikapolitik. Man bryr sig helt enkelt inte om att missbrukare dör.

I Sverige straffas du om du brukar droger. Om du som missbrukare behöver hjälp riskerar du fängelsestraff om du söker hjälp. Då söker man inte hjälp.

Polisens resurser går till att haffa narkotikabrukare för innehav av droger, något som passar perfekt in i pinnjakten som polisen gör för att få upp statistiken.

På samma sätt fungerar det med sexköp. Lagen infördes för att hjälpa sexsäljare, men de drabbas hårt. En kvinna förlorade nyligen vårdnaden av sitt barn på grund av sexsäljande. Hyresvärdar är skyldiga att vräka sexarbetare, annars kan de dömas för koppleri.

Polisen får även här lägga resurser, bland annat spanar konstaplar på hotell och lyssnar i väggarna på folk som har sex.

Sexköp och drogbruk är brott utan offer – ingen människa skadar någon annan. I Sverige har vi massor med verkliga brott som inte utreds då polisen istället får ägna sig åt låtsasbrott.

Det är djupt ovärdigt såklart, men det viktigaste är att människor skadas. Drogmissbrukare kan inte få hjälp. Sexarbetares liv förstörs.

Det är ett rent slöseri, eftersom det inte går att straffa bort drogbruk eller prostitution. Man brukar prata om skademinimering, att genomföra pragmatisk politik för att helt enkelt minska skador.

Staten och vänsterpartierna i Sveriges riksdag ägnar sig åt det motsatta. Man maximerar skador för de utsatta grupperna, och är stolta över det.

Moderaterna, skatt och moral

Ulf Kristersson pratade om skatt i dagens partiledardebatt, och citat kom ut på nya moderaternas twitter

Det är omoraliskt att staten tar mer än hälften av en inkomstökning när någon anstränger sig extra mycket för att ta ett nytt jobb – Ulf Kristersson i .

Då får man förutsätta att det är moraliskt när staten tar hälften av en inkomstökning.

Så här mycket får du kvar av lönen när moderaterna har dragit skatt

Det är vågat av moderaterna att prata om moral när det kommer till skatt. Skatt är en avgift som tas ut av alla medborgare, var sig de vill eller inte.

När en medborgare tar pengar av en annan medborgare mot dens vilja kallas det för stöld. Det anses som omoraliskt.

När staten tar pengar av en medborgare mot dess vilja kallas det skatt. Det anses av moderaterna som moraliskt, så länge man tar max hälften av pengarna.

Vad är det som gör att staten är mer moralisk än en vanlig tjuv? Den frågan bör politiker inte ta i, för då kan det bli jobbigt.

Den här bilden såg jag på twitter idag:

Mitt parti, klassiskt liberala partiet, vill ha skatteuttag. Så vi är hycklare, eftersom skatt är stöld. Men vi vill minska skatten ner till betydligt rimligare nivåer än dagens, som moderaterna vill bibehålla.

Ju lägre skatt, desto mindre orimligt. Men det kommer alltid vara stöld, hur liten den än är.

Moderaterna är ett förment frihetligt parti, men förespråkar ett massivt skatteuttag. Minst hälften av din lön tar de, och framställer det som moraliskt.

För mig är det helt oacceptabelt.

Finland faller framåt

SVT nyheter skriver om att Finland nu tillåter försäljning av starköl i matbutiker.

Nu har grannlandet Finland tagit ännu ett steg mot mer tillåtande alkohollagstiftning.  Sedan årsskiftet kan man handla starköl och alkoläsk med alkoholhalt upp till 5,5 procent i livsmedelsaffärer, pressbyråer och bensinstationer. […]

Kunden Antti Hemminki är positivt inställd till den nya alkohollagstiftningen som klubbades igenom med en klar majoritet i den finska riksdagen innan jul.

– Nog var det dags för Finland att följa efter de andra europeiska länderna.

Visst är det sant att det är dags för Finland att följa efter andra europeiska länder. Det är Sverige som får stå kvar i skamvrån. Här förbjuder staten medborgarna att köpa alkohol där de själva vill.

Självklart kör också staten massiv propaganda för sin egen politik, som påstås skydda folket och öka folkhälsan. Men trots ökad tillgång till alkohol dricker inte svenskarna mer. Mattias Svensson skriver bra om detta i boken Glädjedödarna.

Sen kan man också helt strunta i det mycket problematiska begreppet folkhälsa och se att människor har rätt att köpa och konsumera vad de än önskar.

Det är nämligen omöjligt att stoppa folk från att få det de vill ha. Höjer man skatterna köper folk svart eller smugglar, kan man bara ta sig till systemet ibland köper man mer så man har hemma.

Allt är inte bra i Finland dock. Politikerna kunde inte hålla sig, utan höjer alkoholskatten. Det blir ett fall framåt.

Psykologisk prepping

I dag är många nedstämda över framtiden och vad som kommer att hända. Med goda skäl, som jag själv skrivit om. Den svenska staten levererar mindre och mindre av sina “tjänster”, som vi får köpa vare sig vi vill eller inte.

Prepping är mycket viktigt. Staten föreskriver att vi ska klara oss 72 timmar utan hjälp i en kris, sannolikt dröjer hjälpen längre än så. Läs En Svensk Prepper och förbered er.

Något som däremot få pratar om är mental prepping, personligt psykologiskt försvar eller bara hur man mår bra.

Om du som jag läser twitter och följer radio bubbla kommer du sannolikt dras med i de mörka sinnesstämningar som finns där. Det leder till lidande. Även om du inte läser twitter kan du drabbas av lidande. Buddhisterna menar till och med att livet är lidande.

Jag har provat olika praktiker som yoga och meditation. Men inget har gjort ett varaktigt avtryck i mitt liv.

Men en teknik hjälper – The Work av Byron Katie.  Namnet knyter an till den buddhistiska tanken, eftersom det är ett ständigt arbete att återkomma till ett lugnt och harmoniskt tillstånd.

The Work består av fyra frågor, som utgår från den tanke som plågar dig. Ett exempel från mitt eget liv är tanken på att Sverige kommer att gå under. Så vi använder den tanken som ett exempel:

Sverige kommer gå under

  1. Är det sant?
  2. Kan du verkligen veta att det är sant?
  3. Hur känns det när du tror att det är sant?
  4. Hur skulle du må om du inte trodde att det var sant?

Slutligen vänder man på påståendet och hittar minst tre ärliga skäl till varför detta påstående är lika sant som det ursprungliga.

Man kan också sätta påståenden i ett sammanhang genom ett “Döm ditt nästa”-arbetsblad. På så vis kan man nå djupare i sina tankar, och även lära sig mer om sig själv.

Ett exempel på detta kan vara “Jag är arg på Fredrik Reinfeldt för att han har förstört Sverige”.

Ett bra sätt att komma igång med denna metod är att kolla på de många videor som finns där Byron Katie själv guidar människor i sina arbetsblad.

Denna video om köttindustrin tycker jag är illustrativ, även om man inte är en djurrättsaktivist:

Även denna om Donald Trump, där en vänsterkvinna plågas av sin frustration över den amerikanska presidenten.

Ett mer personligt exempel är denna kvinna som är arg på sin man för att han kritiserade henne när hon köpte havregryn. 

Lägg lite tid och titta igenom videorna som finns så får du en känsla för hur processen fungerar. Hitta exempel som känns rätt för dig. Börja sedan ditt eget arbete.

Innan jul var jag mycket nedstämd och helt fast i det negativa som händer. Jag knarkade negativa nyheter och var väldigt orolig. Idag mår jag mycket bättre. Det är mycket man inte kan påverka i livet och det är bara hemskt att oroa sig över det man inte kan påverka.

Genom The Work har jag fått ett dramatiskt bättre liv.

Något som jag precis håller på att testa är också Wim Hof-metoden. Jag kör 10-veckorskursen och är inne i vecka fyra. Jag upplever mindre och mindre stress och mår bättre.

Dessa två metoder är en bra metod för att må bättre och kunna bli mer konstruktiv i sitt liv. Preppa fysiskt, men preppa även mentalt. Vad du än vill uppnå är detta väldigt viktigt.

Att ta det onda med det goda

Johan Norberg har skrivit en krönika i Aftonbladet: Vi blandar ihop vårt eget förfall med världen

För när vi är nostalgiska letar vi egentligen inte efter en verklig, historisk epok. Vi söker vår egen oskuldsfulla barndom. Då allt var nytt och spännande, men ändå tryggt och säkert.

Sedan växer vi upp, lär oss om världens problem, och får egna barn, och då börjar vi oroa oss över allt som kan gå fel. Och som kulturhistorikern Arthur Freeman noterar tvingas vi alla till slut konstatera att vi inte är lika unga, pigga och raska som förr. Då är det lätt att blanda ihop vårt eget förfall med världens.

Thomas Gür sågar Norberg på facebook.

När jag var ny inom politiken var Johan Norberg en stor inspiration för mig. Hans bok “Till världskapitalismens försvar” har påverkat mig mycket. Så även hans film “Globalization is good”.

Johan Norberg har tyvärr blivit mer och mer världsfrånvänd och är inte samma glödande stjärna som förr. Hursomhelst tycker jag att hans text har poänger. Man behöver inte vifta bort dagens problem för att se att vi har en tendens att drömma oss tillbaka till en svunnen tid.

Jag skrev tidigare en apell för rationell optimism. Jag känner i grunden samma sak som när jag skrev inlägget. Jag är en i grunden positiv människa, och vill se möjligheter.

I Klassikt Liberala Partiets första podd pratade jag om hur Vilhelm Mobergs böcker inspirerat mig till optimism.  Jag tänker på hans bok “Min svenska historia: berättad för folket.” 

Svenska folket har gått igenom oerhörda prövningar. Det som har varit en konstant är att staten har plågat folket på olika sätt.

För länge länge sen dödade Digerdöden svenskarna. Senare var det krig där folk blev dödade av statens fogdar, eller drivna ut i krig i fjärran länder. För strax över hundra år sedan var hungersnöden så svår att människor migrerade i stor omfattning.

Svenskar före oss har gått igenom långt svårare förhållanden och fört livet vidare. Vi lever i en lång tradition av svenskar med en gemensam erfarenhet av statligt förtryck.

Johan Norberg och många andra liberaler har en tendens att vara hurtfriska och vifta bort oron. Det är synd, och skadar optimismens sak. Det går inte att vifta bort oro – den ska tas på allvar och hanteras.

Idag har mycket försämrats i Sverige, och det kommer sannolikt bli sämre innan det blir bättre. Men trots detta är Sverige ett land där man kan leva bra och rika liv.

Vi ska vara vaksamma, förbereda oss för det värsta, men se vad vi har och ta tillvara på det positiva som faktiskt finns där.

Det staten skapar

Sofie Löwenmark skriver i Expressen om svenska statens goda öga till jihadism: Sverige är ett tryggt växthus för IS-terrorn

Att vi ligger i det europeiska toppskiktet av länder som har försett IS med flest rekryter per capita är känt sedan länge. Likaså fanns svensk inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Sverige har i relation till andra länder en bristfällig terrorlagstiftning, vilket har resulterat i att landet kunnat fungera som ett tryggt växthus för denna typ av extremism. Ett växthus som dessutom allt för ofta har finansierats med skattemedel.

Johan Lundberg har i sin bok Ljusets fiender beskrivit hur akademiker och aktivister med stöd av skattemedel bedriver denna växthusverksamhet.

Detta är resultat av 68-rörelsens långa vandring in i den svenska jättestaten. Vänstern har styrt Sverige och fyllt upp departement med sina åsiktsfränder, som bidragsfinansierar sina vänner i olika vänsterföreningar som i sin tur påverkar staten.

Ett standardinslag i statsradion går i regel ut på att någon av dessa vänsterföreningar intervjuas som kommentar till någon vänsterpolitiker som kritiseras från vänster.

Det går runt och runt.

På samma sätt är det våld vi ser idag ett resultat av statens arbete. Vänsterakademiker ger ett ideologiskt försvar för våldet, som omfamnas av statstrogna journalister och i sin tur påverkar våldsverkarna.

Polisen är på samma sätt skolad i vänsteranda, det är dialog, förståelse, armband och kaffekokning som gäller. När de väl griper en kriminell finns förstående syltryggar till jurister som släpper de kriminella lösa igen.

Det går att stoppa utvecklingen om man vill, men etablissemanget vill inte. De har förståelse för våldet, men är framför allt så fångade i sin ideologi att de inte kan agera.

Borgerligheten är rent politisk socialdemokrater, och även värderingsmässigt. På samma sätt som de har lagt ned sina röster så att Stefan Löfven kan regera har de lagt ned sina borgerliga ideal.

Staten har designat utanförskapet genom miljonprogrammet, bidragssystemen har permanentat utanförskapet, och statspropagandan har pumpat på.

Årtionden av socialism har nått sin logiska slutpunkt – våld.

Försvarstal för ett frihetligt parti

I Radio Frihetligt diskuterades Klassiskt Liberala Partiet av Simon Gustavsson, Martin Eriksson från Bubbla och Xenophon Tocqueville från bloggen Den spontana världsordningen.

Xenofon uppmärksammade vår nya podd som kommit ut med ett andra avsnitt.

Martin Eriksson är starkt negativ till ett frihetligt parti, och jag vill bemöta hans argument.

Martin ser att ett frihetligt parti snabbt kan bli synonymt med den frihetliga rörelsen. Om partiet utvecklas på ett negativt sätt kommer det då dra med sig hela rörelsen och ge den ett dåligt namn.

Martin är också orolig att ett frihetligt parti kommer dra fokus från andra viktiga projekt som hans eget bubb.la.

Mitt parti, Klassiskt Liberala Partiet, har inga som helst ambitioner att sluka upp den frihetliga rörelsen. Om vi får en stor plattform ser jag att vi kommer använda den för att lyfta fram viktiga projekt inom den frihetliga rörelsen .

Utöver det tycker jag att vi har en bra klassiskt liberal politik utan några avsteg från det som brukar kallas minarki. Genom vår existens sprider vi denna politik.

Att Gary Johnson är en dålig presidentkandidat och att Libertarian Party i USA har utvecklats dåligt ser jag inte som ett argument mot att försöka göra något bättre i Sverige.

KLP fyller flera syften. Xenofon nämner i podden att vanliga politiskt intresserade normalt söker sig till ett parti när de är intresserade av politik. Det är något vi har märkt av i partiet.

Vi finns också redo för de som vill lägga sin röst på ett verkligt frihetligt alternativ, istället för ett socialdemokratiskt.

Martin Eriksson menar att det som framför allt måste göras är att påverka de existerande partierna. Den funktionen fyller även vi. När vi blir ett etablerat parti kommer inte längre de borgerliga kunna låtsas vara frihetliga. Då blir det tydligt att de är vänster, precis som deras påstådda ideologiska fiender.

Det är många i de borgerliga partierna som är verkligt frihetliga. Vi tvingar dem att vara på tårna, och ger dem även mer hävstång mot motstånd internt då de kan visa på risken att frihetliga röstar på andra, eller lämnar partiet.

Jag ser KLP som en del av den frihetliga rörelsen, i utkanten av den. Vi ska ta lärdomar från viktiga frihetliga projekt som bubb.la, mises.se och projekt Allmogen och göra till praktisk politik.

Den frihetliga rörelsen behöver alltid en parlamentarisk gren. Partiers natur är sådana att de kan korrumperas och tappa fokus. Då måste ett nytt parti skapas. Lite som The Lich King i World of Warcraft.

Liknelsen med en ond skurk är relevant eftersom politik är ett smutsigt hantverk. Jag har försökt lämna partipolitiken bakom mig, men partipolitiken vill inte lämna mig, eller någon annan.

Jag vill inte heller att KLPs medlemmar ska förälska sig i partipolitiken och ägna all sin kraft åt det. Vi ska vara konstruktiva, använda vår tid effektivt och fokusera på det som är viktigt i livet – familj, arbete och vänner.

Min förhoppning är att KLP ska bli accepterat som den frihetliga rörelsens parlamentariska gren. Jag tror vi kan bli en konstruktiv kraft som lyfter hela rörelsen.